11 frågor besvarade

Jag har blivit utmanad av Boktjuven att svara på 11 frågor samt hitta på 11 nya frågor och utmana 11 bloggare. Vi får se om jag kan få till det, här är i alla fall min svar:

1. Viken är din favorit TV-serie?
Matador är den allra bästa, men Herrskap och tjänstefolk gillar jag också.

2. Vilken bok retar du dig mest på slutet?
Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa gjorde mig mycket, MYCKET arg.

3. Vilken bok önskar du mest att det var du som hade skrivit?
Det verkar väl lite väl megalomant att säga Bibeln så jag får väl nöja mig med något Nobelprisat, allt av Selma skulle jag med stolthet kalla mitt.

4. Vad är ditt dröminriktning på bokmässan? (Får, men behöver inte vara länder. Du är boss.)
KINA!!!

5. Vilket var din favoritbok när du var liten?
Monica klarar alla hinder. Och en fin pop-up om Mästerkatten.

6. Vilken fiktiv karaktär påminner mest om dig?
Jag vet inte vem som påminner mest om mig nu, men när jag var en ung vuxen läste jag Gun-Britt Sundströms Maken och förundrades över att hon skrivit om mig (!). Martina hette huvudpersonen i boken.

7. Vilket är det konstigaste klädesplagg du har i sin garderob?
En handsydd folkdräkt - sydd av mig!

8. Hur många böcker av kiosklitteratur-typ har du läst?
Hundratals! Minst. Älskade Barbara Cartland.

9. Vad väljer du av 1) En djup, men svårförståelig bok 2) En lättläst bok med uppenbar handling.
Djupt och svårförståeligt, jag gillar utmaningar.

10.Vem av följande bilderbokskaraktärer skulle du helst vilja ha som ditt barn:  Alfons, Max,  Lilla Anna eller Ellen ?
Gärna både Alfons och Ellen.

11.Vilken bok ångrar du (mest) att du läste?
Jag ångrar att jag läste Odjuret av Roslund/Hellström. Skildringarna av övergreppen går tyvärr inte att glömma.

Försöker återkomma med frågor under helgen.

Min mors tystnad

Min mors tystnad av Lizzie Doron, utgiven av Weyler förlag, 2012

Min mors tystnad är andra delen i en planerad självbiografisk trilogi, som berättar om författarens uppväxt i Israel med föräldrar som överlevt förintelsen. I den första delen Varför kom du inte före kriget? gestaltas modern Helenas lidande och vanföreställningar, samt dottern Alisas komplicerade barndom med en så svårt traumatiserad mor. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är nu på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten sökte Alisa efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undvek att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa boken.

Däremot ska jag försöka beskriva mina tankar inför berättelsen, ni får stå ut med att allt kanske inte är vare sig glasklart tänkt eller formulerat. Det som framför allt är genomsyrade Alisas uppväxt var hemlighetsmakeri och tystnad. När Alisa försökte ställa frågor distanserade sig människorna från henne och undvek ämnet. Och när Alisa som vuxen börjar prata med sina gamla väninnor om barndomen präglas både hennes och deras röster av ambivalens. Alisa verkar ha fått med sig en osäkerhet från barndomen som gör att hon inte vet hur hon ska hantera den svåra frågan om sitt eget ursprung. Även som läsare drabbas man av denna ambivalens och pendlar mellan att bli irriterad på den obegripliga tystnaden och känna empati med huvudpersonernas försök att hantera en svår situation. För mig är den stora behållningen med boken att jag tvingas fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet.

Min mors tystnad är inte lika enkel att ta till sig som Varför kom du inte före kriget? och det gjorde mig inledningsvis lite besviken. Men så här när jag fått läsningen lite på avstånd (där är ungefär en vecka sedan jag läste ut boken) måste jag nog säga att andra delen i vissa avseenden är ännu bättre än den första. Den är inte lika rättfram, texten och sättet att berätta speglar den distanserade tystnad barnet Alisa möttes av då hon ställde frågor om sin far. Min mors tystnad kräver därför mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Fler som läst är DN, Bokmania, och dagarna går, Enligt O.

Mitt i Drömbokhandeln

Ungeför halvvägs in i Drömbokhandeln av Laurence Cossé måste jag bara dela med mig av lite funderingar och fantasier. Det här är en bok som väcker stor lust hos mig, lust att ha en alldeles egen bokhandel att välja böcker till.

Mycket är för mig oklart i boken; vem är berättarjaget som dyker upp lite då och då och heter Ivan egentligen Ivan eller Van? Jag misstänker att svaren kommer så småningom.

En del andra saker har jag också klurat över, jag känner ju inte till alla de författare som nämns i romanen och ibland vet jag inte vilka som är påhittade och vilka som existerar i verkligheten. Men Tailleberne tror jag skulle kunna vara Le Clézio, se här bara hur väl beskrivningen passar in på en yngre version av honom:

Tailleberna var en storvuxen bildskön man i fyrtioårsåldern, blond, blyg och leende med lavendelblå blick. (sid 150)

de Winter vars målsättning är att uppnå "den yppersta förfining" skulle i min bokhandel kunna motsvaras av Horace Engdahl. Nu känner jag ju inte alls Horace "på riktigt", men det är så jag uppfattar honom.

Roligt är det också att spekulera i vilka böcker som finns med på vars och ens lista. Någon har med allt av Nabokov, jag känner mig nöjd med att i alla fall ha läst Lolita. Någon annan nämner att han har med författare från Indonesien och Nigeria. Det är ju självklart Pramoedya Ananta Toer med Burukvartetten och Chinua Achebe med klassikern Allt går sönder.

Drömbokhandeln är måste-läsning för alla boknördar, hundraprocentig läsglädje utlovas.

Jelineks berättarröster

Vem, vilka eller vad är det egentligen som talar till läsaren i Jelineks böcker? Det tycker jag är intressant att fundera över. Till stor del har jag inspirerats av vår föreläsare Maria Jönsson, samt några nedan nämnda romaner och texter.

Jelineks tilltal är en av de faktorer som fascinerar mig och stöter bort många andra läsare. Som Maria Jönsson säger i sin föreläsning är Jelineks berättarröster svåridentifierade, omväxlande och otydliga. Man vet helt enkelt inte vem det är som berättar i romanerna. Berättarrösten växlar dessutom emellanåt, helt oväntat för läsaren, position. Ibland kan man urskilja en tydlig allvetande berättare, ibland dyker i stället ett mer diffust vi-tilltal upp.

I romanen Älskarinnorna skildras (kanske skissas egentligen är en bättre beskrivning) de unga kvinnorna Birgitte, Paula och Susi kyligt och distanserat, hånfullt skrattar berättaren åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen. Allra mest hånas den unga kvinnan Paula, den minst beräknande av de tre, den som tror på romantisk rosenskimrande kärlek.

I Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället (som verkligen inte är en ungdomsbok, det här är Jelineks typiska satir!) inleds varje avsnitt med ironiska, mästrande och uppfostrande kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil:

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!" (s 125)

I vissa delar av den här romanen är hånet så påtagligt att man som läsare blir alldeles matt:

"ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon." (s 126)

Även i Pianolärarinnan är berättaren fanatiskt konsekvent i sin obarmhärtiga kyla. Detta trots, eller kanske på grund av, att boken innehåller självbiografiska element. Jag tyckte att det var svårt att stå ut med bristen på empati hos berättaren i denna roman, för som läsare blir man så berörd av Erikas sorgliga liv.

Allra mest intressant med Jelineks berättarstil är dock, i mitt tycke, hur den påverkar läsaren. Som Maria Jönsson tar upp i förläsningen är en svårighet med att läsa Jelinek att man inte säkert kan identifiera henne som god. Hon visar inte empati med sina huvudpersoner och inte heller någon värme. Detta gör läsaren osäker och denna osäkerhet blir än värre när Jelinek med ett försåtligt vi-tilltal plötsligt lockar läsaren att identifiera sig med berättarrösten. Att hantera ifrågasättanden av den egna godheten är påtagligt problematiskt för de allra flesta människor.

Bäst beskriver Horace Engdahl detta i sitt tal vid prisceremonin:

"Svårigheten att läsa Elfriede Jelinek består i att det inte finns någon sympatisk författarröst som läsaren kan vila ut hos och identifiera sig med. Det är ett uppvaknande från läsandets narcissism.”

I en mycket intressant intervju med Jelinek av Tuva Korsström kan man läsa hur Jelinek själv svarar på frågan om sitt distanserade tonfall:

”Ni har anklagats för cynism och känslokyla, på grund av er distans till alla de hemskheter ni beskriver.

- Jag tror att man som författare medvetet, nästan som en vetenskapsman, måste hålla ett avstånd till det man berättar om. På samma sätt som Flaubert, har jag fått mig kastat i ansiktet att jag arrogant och kyligt beskriver människoöden på avstånd. Det här är en beskyllning som nästan alla analytiska författare råkar ut för. Vad man däremot inte sett är att jag egentligen är starkt partisk. Jag är inte objektiv, jag är inte cynisk. Jag har aldrig låtit minsta tvivel råda om var mina sympatier finns. De finns hos samhällets mest förtryckta.”

Referenser

Jelinek, Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Engdahl, Horace. 2004. Horace Engdahls tal vid prisceremonin. Svenska Akademien.
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.  

(Examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)

Den odödliga Henrietta Lacks

Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot, utgiven av Storyside, 2012, uppläsare Katarina Ewerlöf

1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med livmoderhalscancer. Läkaren tog ett cellprov, ett prov som senare kom att ha avgörande betydelse inom forskningen under årtionden. Henrietta tillfrågades aldrig innan proverna togs och under lång tid var det ytterst få som visste något om cellernas ursprung. Henrietta avled efter ett snabbt förlopp, men hennes cancerceller, HeLa-cellerna, har förblivit odödliga. Så småningom blev det offentligt vem cancercellerna kom från, vilket kom att påverka Henriettas efterlevande mycket påtagligt.

Boken om Henrietta är skriven av vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot, en kvinna som spenderat många år med att lära känna Henriettas familj och med att blogglägga vetenskapens baksidor, framför allt sett i ett historiskt perspektiv. Jag har inte själv kunskap att kunna värdera sanningshalten i allt författaren framför, men hon ger ett mycket gediget och trovärdigt intryck. Och mycket av det hon berättar är skrämmande och ohyggligt sorgligt.

Henrietta var en fattig svart tobaksplockerska som härstammade från slavar. Livet var hårt och läkarbesök mycket sällsynta i familjen. Henriettas efterlevande har levt i stor misär med missbruk, kriminalitet och mycket bristfällig utbildningsnivå. Som det ofta påtalas i boken har de inte ens någon sjukförsäkring. För dem blev det omöjligt att förstå vad forskningen på HeLa-cellerna innebar, när de senare blev tillfrågade om att lämna blodprov blev dottern Deborah övertygad om att hon också skulle dö i cancer. Skildringen av Henriettas ättlingar är osentimental och osminkad, som läsare blir man mycket berörd och upprörd över deras livssituation.

HeLa-cellerna kom att spela en avgörande roll inom många olika vetenskapliga områden. De låg till grund för en stor mängd forskning och användes bl a för att skapa poliovaccinet. De vetenskapsmän som initialt arbetade med dem delade med sig av cellerna utan någon tanke på profit. Senare blev dock HeLa-cellerna en enorm industri som genererat stora rikedomar till "ägarna" av cellerna. Ofta ställs just detta faktum i motsats till att Henriettas efterlevande saknar sjukförsäkring, vilket för mig är ett underligt sätt att resonera. Självfallet tycker jag att det är osmakligt att vissa tillåts göra sig stora rikedomar på andras bekostnad, men att det skulle vara någon lösning att de efterlevande skulle "äga" cellerna tycker jag inte. De efterlevande borde naturligtvis ha rätt till sjukvård, precis som alla människor. Men, jag kan inte tycka att de har vare sig större eller mindre rätt till sjukvård p g a deras släktings cancerceller. Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att det inte är cellerna i sig som genererat för människan livsavgörande kunskap, utan vetenskapmäns arbete.

Att människor måste tillfrågas och få möjlighet att ge "informerat tillstånd" kring användadet av olika prover är numer lagstadgat och självklart. Samtidigt finns här hela tiden gråzoner i och med att forskningen och kunskapen kan komma att se annorlunda ut i framtiden. Det är av yttersta vikt med öppenhet och kontrollfunktioner i forskningen, samtidigt som det även är viktigt att underlätta att forskning bedrivs. Frågor om medicin, moral och etik är inte lätta och därför desto mer angelägna att fundera över.

Den odödliga Henrietta Lacks är en mycket fascinerande, upprörande och fängslande berättelse. Blandningen av vetenskapliga beskrivningar och skildringen av personliga livsförhållande fungerar ypperligt och gör boken både informativ och lättläst. Jag har läst med öronen och Katarina Ewerlöf gör som vanligt en mycket bra uppläsning.

Sammantaget är det här en fascinerande berättelse om en ung kvinnas alltför korta liv samt en skildring av USAs och den moderna vetenskapens historia. Oerhört läsvärt och tankeväckande!