Jelineks berättarröster

Vem, vilka eller vad är det egentligen som talar till läsaren i Jelineks böcker? Det tycker jag är intressant att fundera över. Till stor del har jag inspirerats av vår föreläsare Maria Jönsson, samt några nedan nämnda romaner och texter.

Jelineks tilltal är en av de faktorer som fascinerar mig och stöter bort många andra läsare. Som Maria Jönsson säger i sin föreläsning är Jelineks berättarröster svåridentifierade, omväxlande och otydliga. Man vet helt enkelt inte vem det är som berättar i romanerna. Berättarrösten växlar dessutom emellanåt, helt oväntat för läsaren, position. Ibland kan man urskilja en tydlig allvetande berättare, ibland dyker i stället ett mer diffust vi-tilltal upp.

I romanen Älskarinnorna skildras (kanske skissas egentligen är en bättre beskrivning) de unga kvinnorna Birgitte, Paula och Susi kyligt och distanserat, hånfullt skrattar berättaren åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen. Allra mest hånas den unga kvinnan Paula, den minst beräknande av de tre, den som tror på romantisk rosenskimrande kärlek.

I Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället (som verkligen inte är en ungdomsbok, det här är Jelineks typiska satir!) inleds varje avsnitt med ironiska, mästrande och uppfostrande kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil:

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!" (s 125)

I vissa delar av den här romanen är hånet så påtagligt att man som läsare blir alldeles matt:

"ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon." (s 126)

Även i Pianolärarinnan är berättaren fanatiskt konsekvent i sin obarmhärtiga kyla. Detta trots, eller kanske på grund av, att boken innehåller självbiografiska element. Jag tyckte att det var svårt att stå ut med bristen på empati hos berättaren i denna roman, för som läsare blir man så berörd av Erikas sorgliga liv.

Allra mest intressant med Jelineks berättarstil är dock, i mitt tycke, hur den påverkar läsaren. Som Maria Jönsson tar upp i förläsningen är en svårighet med att läsa Jelinek att man inte säkert kan identifiera henne som god. Hon visar inte empati med sina huvudpersoner och inte heller någon värme. Detta gör läsaren osäker och denna osäkerhet blir än värre när Jelinek med ett försåtligt vi-tilltal plötsligt lockar läsaren att identifiera sig med berättarrösten. Att hantera ifrågasättanden av den egna godheten är påtagligt problematiskt för de allra flesta människor.

Bäst beskriver Horace Engdahl detta i sitt tal vid prisceremonin:

"Svårigheten att läsa Elfriede Jelinek består i att det inte finns någon sympatisk författarröst som läsaren kan vila ut hos och identifiera sig med. Det är ett uppvaknande från läsandets narcissism.”

I en mycket intressant intervju med Jelinek av Tuva Korsström kan man läsa hur Jelinek själv svarar på frågan om sitt distanserade tonfall:

”Ni har anklagats för cynism och känslokyla, på grund av er distans till alla de hemskheter ni beskriver.

- Jag tror att man som författare medvetet, nästan som en vetenskapsman, måste hålla ett avstånd till det man berättar om. På samma sätt som Flaubert, har jag fått mig kastat i ansiktet att jag arrogant och kyligt beskriver människoöden på avstånd. Det här är en beskyllning som nästan alla analytiska författare råkar ut för. Vad man däremot inte sett är att jag egentligen är starkt partisk. Jag är inte objektiv, jag är inte cynisk. Jag har aldrig låtit minsta tvivel råda om var mina sympatier finns. De finns hos samhällets mest förtryckta.”

Referenser

Jelinek, Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Engdahl, Horace. 2004. Horace Engdahls tal vid prisceremonin. Svenska Akademien.
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.  

(Examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)

Den odödliga Henrietta Lacks

Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot, utgiven av Storyside, 2012, uppläsare Katarina Ewerlöf

1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med livmoderhalscancer. Läkaren tog ett cellprov, ett prov som senare kom att ha avgörande betydelse inom forskningen under årtionden. Henrietta tillfrågades aldrig innan proverna togs och under lång tid var det ytterst få som visste något om cellernas ursprung. Henrietta avled efter ett snabbt förlopp, men hennes cancerceller, HeLa-cellerna, har förblivit odödliga. Så småningom blev det offentligt vem cancercellerna kom från, vilket kom att påverka Henriettas efterlevande mycket påtagligt.

Boken om Henrietta är skriven av vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot, en kvinna som spenderat många år med att lära känna Henriettas familj och med att blogglägga vetenskapens baksidor, framför allt sett i ett historiskt perspektiv. Jag har inte själv kunskap att kunna värdera sanningshalten i allt författaren framför, men hon ger ett mycket gediget och trovärdigt intryck. Och mycket av det hon berättar är skrämmande och ohyggligt sorgligt.

Henrietta var en fattig svart tobaksplockerska som härstammade från slavar. Livet var hårt och läkarbesök mycket sällsynta i familjen. Henriettas efterlevande har levt i stor misär med missbruk, kriminalitet och mycket bristfällig utbildningsnivå. Som det ofta påtalas i boken har de inte ens någon sjukförsäkring. För dem blev det omöjligt att förstå vad forskningen på HeLa-cellerna innebar, när de senare blev tillfrågade om att lämna blodprov blev dottern Deborah övertygad om att hon också skulle dö i cancer. Skildringen av Henriettas ättlingar är osentimental och osminkad, som läsare blir man mycket berörd och upprörd över deras livssituation.

HeLa-cellerna kom att spela en avgörande roll inom många olika vetenskapliga områden. De låg till grund för en stor mängd forskning och användes bl a för att skapa poliovaccinet. De vetenskapsmän som initialt arbetade med dem delade med sig av cellerna utan någon tanke på profit. Senare blev dock HeLa-cellerna en enorm industri som genererat stora rikedomar till "ägarna" av cellerna. Ofta ställs just detta faktum i motsats till att Henriettas efterlevande saknar sjukförsäkring, vilket för mig är ett underligt sätt att resonera. Självfallet tycker jag att det är osmakligt att vissa tillåts göra sig stora rikedomar på andras bekostnad, men att det skulle vara någon lösning att de efterlevande skulle "äga" cellerna tycker jag inte. De efterlevande borde naturligtvis ha rätt till sjukvård, precis som alla människor. Men, jag kan inte tycka att de har vare sig större eller mindre rätt till sjukvård p g a deras släktings cancerceller. Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att det inte är cellerna i sig som genererat för människan livsavgörande kunskap, utan vetenskapmäns arbete.

Att människor måste tillfrågas och få möjlighet att ge "informerat tillstånd" kring användadet av olika prover är numer lagstadgat och självklart. Samtidigt finns här hela tiden gråzoner i och med att forskningen och kunskapen kan komma att se annorlunda ut i framtiden. Det är av yttersta vikt med öppenhet och kontrollfunktioner i forskningen, samtidigt som det även är viktigt att underlätta att forskning bedrivs. Frågor om medicin, moral och etik är inte lätta och därför desto mer angelägna att fundera över.

Den odödliga Henrietta Lacks är en mycket fascinerande, upprörande och fängslande berättelse. Blandningen av vetenskapliga beskrivningar och skildringen av personliga livsförhållande fungerar ypperligt och gör boken både informativ och lättläst. Jag har läst med öronen och Katarina Ewerlöf gör som vanligt en mycket bra uppläsning.

Sammantaget är det här en fascinerande berättelse om en ung kvinnas alltför korta liv samt en skildring av USAs och den moderna vetenskapens historia. Oerhört läsvärt och tankeväckande!

Tematrio - Världsböcker

Idag är det Världsbokdagen så temat för tematrion känns rätt givet. Men vad är en världsbok egentligen? Mer traditionellt används begreppet världslitteratur om den klassiska utomeuropeiska litteraturen, men i denna tematrio får ni själva vara med och definiera begreppet. Man kan välja litteratur från mindre språkgrupper, böcker från länder/världsdelar som inte är så vanliga i bokutgivningen o s v. Själv väljer jag tre böcker som lärt mig mycket om livet i andra delar av världen.


Allt går sönder av Chinua Achebe

Allt går sönder skildrar hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd afrikansk kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man.


Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets (Chiles) politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.


Människornas jord av P. A. Toer

Tiden är 1890-tal, pojken Minke växer upp i en privilegierad familj och studerar vid det holländska gymnasiet. Där anammar han en europeisk livssyn, men när kärleken drabbar Minke blir skillnaden mellan kolonisatör och infödd tydlig. Realism, spänning och kärlek samt en nyanserad skildring av Indonesiens historia.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

August Strindberg 2012, del I

Det är mycket August just nu. Jag vågade ju inte riktigt anmäla mig till Jessicas utmaning (eftersom jag inte tycks klara av att fullfölja utmaningar) men jag har faktiskt både läst och lärt mig en hel del om vår store August.

I långnovellen/kortromanen Ensam möter vi en åldrad Strindberg, en trött man som tillbringar slutet av sitt liv i ensamhet. Borta är hetsporren, den gamle författaren har valt att leva i lugn och ro, närmast totalt isolerad. Han studerar i stället förbipasserade människor från fönstret och förvandlar det han ser till berättelser. Den tes som framförs är att ensamhet är nödvändig för att kunna skapa konst, för att kunna omvandla verkligheten till dikt. Tempot i berättelsen är långsamt och stämningen melankolisk.

Klassikern Hemsöborna har jag tidigare både läst och sett filmatisering av. Nu lyssnade jag på den som ljudbok. Handlingen känner nog de flesta till, det här är berättelsen om hur den förslagne Carlsson förmår änkan Flod att gifta sig med honom i syfte att ta över gården. På ytan ter sig Hemsöborna som en lättsamt tragikomisk folklivsskildring, men den innehåller även en suverän psykologisk gestaltning av människans självupptagenhet och hänsynslöshet. Det här är en av Strindbergs mer lättillgängliga berättelser och den passar bra som introduktion till författarskapet.

Skiftande värderingar i Akademien

Nobelpriset i litteratur: En introduktion av Sture Allén och Kjell Espmark och Litteraturpriset: hundra år med Nobels uppdrag av Kjell Espmark finns intressanta genomgångar av de värderingar som präglat Akademiens val av pristagare genom åren.

Under det första årtiondet fästes stor vikt vid Alfred Nobels femte kriterium i testamentet – att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolstoj. Bland de som tidigt erhöll priset ses idag Rudyard Kipling och Selma Lagerlöf som mest värdiga pristagare.

En begynnande förnyelse av Akademiens sätt att tolka sin uppgift kunde skönjas när den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén avled 1912 och Erik Axel Karlfeldt tog över. Första världskriget satte dock stopp för denna nyorientering och ledde fram till ett krav på neutralitet. Detta gynnade självklart de nordiska länderna som hystade in åtskilliga priser (Verner von Heidenstam, Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan, Knut Hamsun).

20-talet satte definitivt spiken i kistan för ett snävt fokus på ”idealitet” och utvidgade kriteriet till att omfatta en bred ”vidhjärtad humanitet”. Synen på estetiken var dock fortfarande konservativ, eftersträvansvärt var ”den stora stilen” nära förknippad med Goethe. Bland storheterna som mottog priset under detta årtionde återfinns de ännu omtalade namnen William Butler Yeats och Thomas Mann samt en av mina favoriter - Sigrid Undset.

På 30-talet började Akademien lägga större vikt vid Nobels tredje kriterium i testamentet – priset skulle tilldelas dem som gjort ”mänskligheten den största nytta”. Litteraturen skulle vara till för den vanliga läsaren. Genom ett strikt fokus på allmängiltighet utestängdes alla moderna lyriker från möjligheten att erhålla priset, som i stället tilldelades storsäljare som till exempel Pearl Buck. Även Margaret Mitchell, författare till Borta med vinden, fanns med i prisdiskussionerna.

Efter andra världskriget inträdde en ny radikal förändring. Nu ville man inte alls längre premiera de populära författarna, utan i stället lyfta fram banbrytarna. Denna nya princip ledde till att författare som Hermann Hesse, André Gide, T S Eliot och Wiliam Faulkner i rask takt erhöll priset.

En ny pragmatisk policy formulerades av den nye ständige sekreteraren Lars Gyllensten i slutet av 70-talet, nu ville man se till att priset gjorde nytta. Genombrottet för satsningen på de okända mästarna kom 1978 då priset gick till den då helt okände (!) Isaac B Singer. Satsningen på de okända gav lyriken ett uppsving och ledde på 90-talet till att ett flertal lyriker erhöll priset, bland annat Wisława Szymborska.

Fokus på de okända mästarna utvidgades från mitten av 80-talet då Akademien uttalade sin strävan att priset skulle nå global spridning. Redan 1913 gick priset till indiern Rabindranath Tagore, i övrigt motsvarade priset under lång tid ett Europamästerskap. Först på 30-talet erhöll de första amerikanerna priset, 1945 gick priset till den chilenska lyrikern Gabriela Mistral, 1973 erhöll Patrick White från Australien priset, 1986 gick priset för första gången till en afrikansk författare, Wole Soyinka från Nigeria och inte förrän 1988 erhöll en arabisk författare priset - Naguib Mahfouz, Egypten. Mycket kritik har naturligtvis riktats mot Akademien för dess Eurocentricitet, en kritik Akademien i mångt och mycket har gett rätt. Den förklaring som ofta anförts har handlat om svårigheterna att värdera litteratur skriven på icke-europeiska språk.

I december 2001 arrangerade Akademien ett seminarium om vittneslitteratur. Bland de medverkande fanns den kommande ständige Peter Englund, Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Medverkade gjorde även ett antal andra författare, varav två senare tilldelats priset - Imre Kertész och Herta Müller. Heta tips på kommande Nobelpristagare är därför den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui (DN).

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 108 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän under senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning.

(Mitt examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)