Tematrio - Världsböcker

Idag är det Världsbokdagen så temat för tematrion känns rätt givet. Men vad är en världsbok egentligen? Mer traditionellt används begreppet världslitteratur om den klassiska utomeuropeiska litteraturen, men i denna tematrio får ni själva vara med och definiera begreppet. Man kan välja litteratur från mindre språkgrupper, böcker från länder/världsdelar som inte är så vanliga i bokutgivningen o s v. Själv väljer jag tre böcker som lärt mig mycket om livet i andra delar av världen.


Allt går sönder av Chinua Achebe

Allt går sönder skildrar hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd afrikansk kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man.


Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets (Chiles) politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.


Människornas jord av P. A. Toer

Tiden är 1890-tal, pojken Minke växer upp i en privilegierad familj och studerar vid det holländska gymnasiet. Där anammar han en europeisk livssyn, men när kärleken drabbar Minke blir skillnaden mellan kolonisatör och infödd tydlig. Realism, spänning och kärlek samt en nyanserad skildring av Indonesiens historia.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

August Strindberg 2012, del I

Det är mycket August just nu. Jag vågade ju inte riktigt anmäla mig till Jessicas utmaning (eftersom jag inte tycks klara av att fullfölja utmaningar) men jag har faktiskt både läst och lärt mig en hel del om vår store August.

I långnovellen/kortromanen Ensam möter vi en åldrad Strindberg, en trött man som tillbringar slutet av sitt liv i ensamhet. Borta är hetsporren, den gamle författaren har valt att leva i lugn och ro, närmast totalt isolerad. Han studerar i stället förbipasserade människor från fönstret och förvandlar det han ser till berättelser. Den tes som framförs är att ensamhet är nödvändig för att kunna skapa konst, för att kunna omvandla verkligheten till dikt. Tempot i berättelsen är långsamt och stämningen melankolisk.

Klassikern Hemsöborna har jag tidigare både läst och sett filmatisering av. Nu lyssnade jag på den som ljudbok. Handlingen känner nog de flesta till, det här är berättelsen om hur den förslagne Carlsson förmår änkan Flod att gifta sig med honom i syfte att ta över gården. På ytan ter sig Hemsöborna som en lättsamt tragikomisk folklivsskildring, men den innehåller även en suverän psykologisk gestaltning av människans självupptagenhet och hänsynslöshet. Det här är en av Strindbergs mer lättillgängliga berättelser och den passar bra som introduktion till författarskapet.

Skiftande värderingar i Akademien

Nobelpriset i litteratur: En introduktion av Sture Allén och Kjell Espmark och Litteraturpriset: hundra år med Nobels uppdrag av Kjell Espmark finns intressanta genomgångar av de värderingar som präglat Akademiens val av pristagare genom åren.

Under det första årtiondet fästes stor vikt vid Alfred Nobels femte kriterium i testamentet – att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolstoj. Bland de som tidigt erhöll priset ses idag Rudyard Kipling och Selma Lagerlöf som mest värdiga pristagare.

En begynnande förnyelse av Akademiens sätt att tolka sin uppgift kunde skönjas när den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén avled 1912 och Erik Axel Karlfeldt tog över. Första världskriget satte dock stopp för denna nyorientering och ledde fram till ett krav på neutralitet. Detta gynnade självklart de nordiska länderna som hystade in åtskilliga priser (Verner von Heidenstam, Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan, Knut Hamsun).

20-talet satte definitivt spiken i kistan för ett snävt fokus på ”idealitet” och utvidgade kriteriet till att omfatta en bred ”vidhjärtad humanitet”. Synen på estetiken var dock fortfarande konservativ, eftersträvansvärt var ”den stora stilen” nära förknippad med Goethe. Bland storheterna som mottog priset under detta årtionde återfinns de ännu omtalade namnen William Butler Yeats och Thomas Mann samt en av mina favoriter - Sigrid Undset.

På 30-talet började Akademien lägga större vikt vid Nobels tredje kriterium i testamentet – priset skulle tilldelas dem som gjort ”mänskligheten den största nytta”. Litteraturen skulle vara till för den vanliga läsaren. Genom ett strikt fokus på allmängiltighet utestängdes alla moderna lyriker från möjligheten att erhålla priset, som i stället tilldelades storsäljare som till exempel Pearl Buck. Även Margaret Mitchell, författare till Borta med vinden, fanns med i prisdiskussionerna.

Efter andra världskriget inträdde en ny radikal förändring. Nu ville man inte alls längre premiera de populära författarna, utan i stället lyfta fram banbrytarna. Denna nya princip ledde till att författare som Hermann Hesse, André Gide, T S Eliot och Wiliam Faulkner i rask takt erhöll priset.

En ny pragmatisk policy formulerades av den nye ständige sekreteraren Lars Gyllensten i slutet av 70-talet, nu ville man se till att priset gjorde nytta. Genombrottet för satsningen på de okända mästarna kom 1978 då priset gick till den då helt okände (!) Isaac B Singer. Satsningen på de okända gav lyriken ett uppsving och ledde på 90-talet till att ett flertal lyriker erhöll priset, bland annat Wisława Szymborska.

Fokus på de okända mästarna utvidgades från mitten av 80-talet då Akademien uttalade sin strävan att priset skulle nå global spridning. Redan 1913 gick priset till indiern Rabindranath Tagore, i övrigt motsvarade priset under lång tid ett Europamästerskap. Först på 30-talet erhöll de första amerikanerna priset, 1945 gick priset till den chilenska lyrikern Gabriela Mistral, 1973 erhöll Patrick White från Australien priset, 1986 gick priset för första gången till en afrikansk författare, Wole Soyinka från Nigeria och inte förrän 1988 erhöll en arabisk författare priset - Naguib Mahfouz, Egypten. Mycket kritik har naturligtvis riktats mot Akademien för dess Eurocentricitet, en kritik Akademien i mångt och mycket har gett rätt. Den förklaring som ofta anförts har handlat om svårigheterna att värdera litteratur skriven på icke-europeiska språk.

I december 2001 arrangerade Akademien ett seminarium om vittneslitteratur. Bland de medverkande fanns den kommande ständige Peter Englund, Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Medverkade gjorde även ett antal andra författare, varav två senare tilldelats priset - Imre Kertész och Herta Müller. Heta tips på kommande Nobelpristagare är därför den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui (DN).

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 108 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän under senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning.

(Mitt examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)

Hej svejs nya poäng

Igår fick jag besked från Umeå Universitet att jag blivit godkänd på 7½-poängskursen om Nobelpriset i litteratur. Jag fick dessutom VG, vilket gläder en gammal plugghäst som jag. Det är nästan 20 år sedan jag senast fick några högskolepoäng (fast de har ju ändå förökat sig rejält under åren som gått) och jag hade faktiskt glömt att det var så kul att plugga. Det blir till att fortsätta till hösten.

Snart kommer mer om vad jag tyckt om kursen och en del av det jag skrivit för densamma.

Mitt Europa

Mitt Europa av Czesław Miłosz , utgiven av Brombergs, 2011

 2011 var det hundra år sedan den polske Nobelpristagaren Czesław Miłosz föddes. Bland annat uppmärksammades detta med en fin Nobelklassiker, Mitt Europa. Miłosz föddes i en liten litauisk by och familjen flyttade till Vilnius efter första världskriget. Under sin livstid bodde och verkade Miłosz i många olika delar av världen, han skrev poesi i Paris, han arbetade på en radiostation i Vilnius, han var författare i Warszawa, han var diplomat i Washington och han tjänstgjorde som professor i slaviska språk och litteratur vid University of California. Mot slutet av sitt liv bodde Miłosz i Kraków och hade tre pass: polskt, amerikanskt och litauiskt.

Miłosz erhöll Nobelpriset 1980 med motiveringen att han: "med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter". Efter att ha läst den självbiografiska essäsamlingen Mitt Europa tycker jag att den motiveringen är synnerligen välfunnen. Boken skildrar Europa utifrån så genomtänkta och nyanserade perspektiv att jag blir stum av beundran. Miłosz lyckas hålla balansen när han lyfter fram det goda och det onda med olika ideologier, religioner och samhällssystem. Detta gör Mitt Europa till en mycket läsvärd historieskildring.

"Inte bara läsaren, utan även de författare som försöker se objektivt på ländernas och folkens egenskaper, tvekar mellan förenklingen och sanningens mångsidighet." (sidan 13)

Miłosz levde sitt liv i ständig exil, vilket han på olika sätt skildrar i boken. Samtidigt har han valt att inte sätta sig själv i centrum, vilket tyvärr för min del påverkar läsningen negativt. Jag hade gärna läst en text som engagerar mig mer känslomässigt, en text där författarens jag är tydligare. Miłosz väljer att

"istället för att placera individen i förgrunden, framför allt intressera(r) sig för bakgrunden och betrakta(r) sig själv som ett sociologiskt objekt." (sidan 15)

Författarens intresse för och kunskap om olika vetenskaper som historia, antropologi och sociologi är uppenbart omfattande, men texten blir ibland lite väl opersonlig. Hans klokhet gör mig dock mycket nyfiken på hans poetiska texter, där hoppas jag kunna hitta mer av personen Miłosz.