torsdag 8 mars 2012

Nobelpriset till kvinnorna!

Här kommer mitt inlägg i Lindas bloggstafett för att fira Kvinnodagen. Vi är MÅNGA som skriver idag, missa inte alla länkar nedanför inlägget. Det jag idag väljer att skriva om är kvinnor som, i mina ögon, borde få Nobelpriset!

Hur kan det komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 108 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän på senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning.

I ett försök att underlätta arbetet för de aderton tänker jag presentera några förslag på presumtiva Nobelpristagare. Det enda de har gemensamt är könet och att de skriver fantastisk litteratur. Nej faktiskt inte, ingen av dem är heller från Europa.

Algeriska Assia Djebar Djebar är en av Nordafrikas mest kända och inflytelserika författare och hon sitter nu stol 5 i Franska akademien. Djebars teman handlar ofta om postkoloniala frågeställningar och hn intresserar sig främst för kvinnornas situation. Romanen Sultanbrudens skugga handlar om relationen mellan kvinnor i ett samhälle där villkoren dikteras av männen. I min recension skrev jag: " Att läsa Sultanbrudens skugga är som att dricka väldoftande, välsmakande te med söt honung. Trots att boken skildrar våld och förtryck framträder även ett stråk av hopp. Här finns ett skimmer från sagans värld, som gör att man kan tro på ett lyckligt slut."

En annan fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Om den här romanen skrev jag: "Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.

Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden.

Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar

Bloggstafetten

Missa inte dags bloggstafett med kvinnotema som anordnas av Linda på Enligt O. Här kommer att skrivas och har redan skrivits mycket intressant under dygnet!

00.01 enligt O










05.00 Boktjuven













11.30 Fix Me Up

12.00 TinaO


12.30 Bokodyssé























23.59 enligt O

onsdag 7 mars 2012

Nya dörrbokhyllan

Maken och dottern snickrade så fint ihop hyllor att fylla den här gamla dörren med. Vi har fått lov att stänga igen dörren eftersom det står en stor bokhylla på andra sidan. Jag trodde att jag nu skulle få gott om plats, men alla hyllor fylldes och jag har fortfarande en massa pocket undanstoppade i olika skåp. Här i dörrbokhyllan bor numer alla inbundna nordiska (inkl svenska) böcker.


tisdag 6 mars 2012

Michael : en ungdomsbok för det infantila samhället

Michael : en ungdomsbok för det infantila samhället av Elfriede Jelinek, utgiven av Ersatz, 2007

Den som känner sin Jelinek kanske redan av titeln förstår att detta inte alls är en ungdomsbok, det här är en grotesk parodi på konsumtionssamhället. Boken utkom i Österrike redan 1972, hade jag inte vetat det hade jag beskrivit den som en reaktion på de senaste årtiondenas extrema fixering vid konsumtion, design, inredning och dokusåpor. Jelinek tycks verkligen vara före sin tid! Att beskriva bokens handling låter sig inte göras i vanlig mening. Berättelsen utformas som olika scener, där det inte är möjligt att skilja mellan "verkligheten" och TV-programmen. Huvudpersonerna lever sina liv delvis genom TV-programmen och därför finns heller inga realistiska spärrar för vad som kan hända. Kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda söker lyckan i modeshopping och kärleken. Men lyckan är inte till för fattiga flickor. Michael blir förälskad i och gifter sig med chefen och fabriksägaren herr Koesters dotter. Sannolikheten att de ska leva lyckliga i alla sina dagar är dock obefintlig.

I den här boken är inte den yttre handlingen det viktiga, utan formen. Varje avsnitt inleds med hånfulla kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil. Därefter följer korta avsnitt om huvudpersonernas drömmar, fantasier, tankar och verkliga upplevelser - uppblandade med scener ur den värsta typ av splatterfilm man kan tänka sig. Skildringar av blodskvättande misshandel, vedervärdiga våldtäkter och insmickrande inscest flyter fram över sidorna. Texten saknar versaler och vanlig avstavning, vilket tar ett tag att vänja sig vid.

Ett dominerande mönster är - som vanligt i Jelineks författarskap - att de svaga råkar illa ut, i synnerhet om de är kvinnor. Människorna exploateras av kapitalet, ofta via media. Grymheterna är gränslösa och inget ljus skymtar i tunneln. Författaren är fanatiskt konsekvent i sitt hånfulla tonfall, i sin empatilösa skildring av de svaga och i sitt raseri mot den rådande ordningen.

"ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon." (s 126)
"herr michael juniorchefen ger gas. backen i. med ett språng skjuter sportbilen i väg bakåt och över gerda. som om hon vore ett ingenting. hon är också ett ingenting." (s 84)
Jelineks romaner kan vara mer eller mindre lätta att ta till sig, det här är i mitt tycke en av de svårare. Berättelsen är så grotesk, så fragmentarisk, så nattsvart att jag får anstränga mig för att orka läsa vidare. Samtidigt tycker jag att Jelinek tillför något viktigt, det är för mig givande att kämpa med hennes texter.

måndag 5 mars 2012

Tematrio - den svenska bilderboken

Den här veckan har jag fått förslag på ämnet för tematrion av en läsare, Ingerun Sjösvärd - Boktjuven. Jätteroligt initiativ, fler är välkomna att komma med förslag! Ingerun blev själv tillfrågad om tips på bilderböcker att köpa till svensktalande barn i USA, därför är veckans uppmaning att berätta vilka tre bilderböcker du skulle välja för att representera den svenska bilderboken?

Svårt, var min spontana tanke. Hur vill jag framställa Sverige? Traditionellt med Astrid eller progressivt med genusmedvetna böcker? Eller kanske med en blandning? Till slut har jag själv valt dessa tre:

1. Boken om Stina av Lena Anderson. På somrarna bor Stina hos sin morfar på en skärgårdsö. Tillvaron på ön är idyllisk och handlingen kretsar kring vardagen. Skildringen av den nyfikna och kreativa Stina och den varma relationen mellan henne och morfadern är mycket fin. Stina är precis lagom kavat, lagom rädd och lagom företagsam. Sidorna innehåller relativt lite text och generöst med härliga akvarellbilder.

2. Mamma Mu får ett sår av Jujja Wieslander/Sven Nordqvist innehåller stor dramatik; olyckor, blod och omplåstring. Berättelsen handlar om att ställa upp för andra och försaka det man själv vill ha och om det svåra i att erkänna att man gjort fel. Det bästa med Wieslanders böcker är att de är mer än bara roliga, utan att de blir pekpinnar. Viktiga ämnen behandlas i böckerna på ett lustfyllt sätt. Underbara, uttrycksfulla illustrationer.

3. I Vem bestämmer? av Stina Wirsén är en liten och en stor på kollisionskurs hela tiden. Stor vardagsdramatik och sprutande tårar. På ett otroligt träffsäkert sätt och med enkla medel beskriver författaren både barns och vuxnas upplevelser. Illustrationerna är enkla, men fångar exakt den känslomässiga tonen i berättelsen.

Jag sparade allt en hel del godbitar till er andra!


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!