Hanteringen av odöda

När jag nu läst ut John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda är min bedömning något ambivalent. Delar av romanen är fantastiska, framför allt de delar som skildrar människornas kärlek, längtan, sorg och smärta. Jag tycker dessutom att idén att använda odöda i berättelsen är genialisk, och budskapet att man måste släppa taget blir tydligt. Men jag önskar att författaren hade gjort mer av temat utanförskap. Sammanfösningen och den "omänskliga" hanteringen av de odöda påminner lite om Saramagos Blindheten och jag hade hoppats på mer av samhällskritik av JAL. Så sammantaget tycker jag att Hanteringen av odöda var bra, men idén var bättre än genomförandet om man ser till helheten.

Brobyggarna - första intrycket

Men Jan, varför gör du inte som du brukar? skulle vara en passande undertitel till detta inlägg. För jag är rätt så brydd över inledningen av Jan Guillous Brobyggarna. Jag, liksom många andra, har en ambivalent inställning till Guillou; ofta tycker jag att han har rätt i sak, lika ofta retar han gallfeber på mig genom att vara pompös och arrogant. Sammantaget är han en person som intresserar mig, men vetskapen om vem han är stör mig när jag läser hans böcker. Jag tillhör verkligen den (försvinnande?) skaran av läsare som inte vill få sin läsning påverkad av att behöva se författaren i diverse TV-soffor och lekprogram. Nu är ju Guillou kanske framför allt journalist och därför får jag väl stå ut med att hans person stör min läsning av hans böcker.

Jag har läst flera av Guillous böcker, med övervägande positiv inställning. Guillous hjältar är ofta ganska platta och jag måste besluta mig för att gilla läget och köpa hjältemyten när jag läser hans böcker. Och det kan jag göra om jag bara blir förberedd. Böckerna om Arn har jag t ex lyssnat på flera gånger med stor behållning. Jag tycker om att Guillous (mycket TYDLIGA) röst blandas med Tomas Bolmes dämpande lugn, till skillnad från t ex Eli. Därför såg jag mycket fram emot att börja lyssna på Brobyggarna. Men, de delar som gör att jag kommer in i Guillous värld saknas! Jag tycker att Guillous starkaste sida handlar om att beskriva barndomen/ungdomen och på så sätt bygga upp sina huvudpersoner och få med sig läsaren i att tro på deras exceptionella fömågar. I de tidigare beskrivningarna av Arn och Carl får Guillou mig att längta efter att gossarna verkligen ska visa vad de går för. Men, med de tre bröderna Lauritz, Oscar och Sverre hoppar han över detta moment! I rask takt fastställs att gossarna är osedvanligt tekniskt begåvade och hux flux är de utexaminerade från universitet i Dresden. Ja men hallå, jag vill ju få följa deras remarkabla skolgång och se deras triumfer när det går upp för alla hur duktiga pojkarna är. Och så fick jag inte vara med, fy! Nu är pojkarna helt plötsligt vuxna män med olyckliga kärleksrelationer osv. Och jag har så svårt att bry mig om dem...

Tematrio - Jullovsläsning

Jag har inte lyckats läsa några tegelstenar under året, kanske kan jag hinna med någon under jullovet? Det finns åtskilliga olästa tjockisar i bokhyllan, men frågan är om de verkligen lockar just nu. Berätta om tre tegelstenar ni läst eller om tre ni vill läsa!


1. I den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn är en rejält tilltagen bok som handlar om Stalintidens hemliga fängelser för politiska fångar. Romanen har tidigare givits ut i censurerad version, detta är första gången boken ges ut i sin fullständiga version. Den här boken skulle jag säkert tycka om, jag har tidigare läst och upskattat författaren.

2. 2666 av Roberto Bolaño beskrivs bl a som "en svindlande resa in i den moderna civilisationens mörkaste hjärta". Jag har läst en tunnis av författaren, som jag tyckte var fantastisk (Om natten i Chile) men 2666 känns tung påmånga sätt att ta itu med.

3. En annan av de riktigt tunga i min bokhylla är Blonde, romanen om Marilyn Monroes liv och död, av Joyce Carol Oates. Den här boken är närmast sönderälskad av bokbloggarna, jag borde snart kika lite i den i alla fall.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Älskarinnorna

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, utgiven av Brombergs, 2008

Jag undvek länge att läsa Jelinek för jag trodde att hon var svår. Då hon erhöll Nobelpriset 2004 hade detta föregåtts av konflikter inom Akademien och vissa ansåg att det var skandal att hon fick priset. Egentligen borde ju detta gjort att jag kastade mig över författaren, men i stället blev jag lite försiktig. Som tur är plockade jag ändå till slut fram min fina Nobelklassiker Älskarinnorna och började läsa. Efter två sidor var jag fast, det här är en text som kräver uppmärksamhet och engagemang av sin läsare. Precis i min smak. Nu efteråt sitter jag och funderar på om boken var "svår"? Det var i alla fall inte svårt att vare sig läsa texten eller förstå den ursinniga vrede som fullkomligt väller ut ur boksidorna. Kanske kan man säga att Jelinek är svår för att hon är annorlunda, men framför allt tycker jag att man ska säga att hon är genialisk.

Älskarinnorna handlar om två kvinnors eländiga livsöde. Båda kvinnorna lever i små inskränkta byar i ett samhälle som fullkomligt krossar kvinnor. Även männen far illa, de går under av sina arbeten. Brigitte älskar Heinz och hon älskar framför allt det liv han kan ge henne. Brigitte älskar på ett mycket målinriktat sätt, vilket också visar sig ge resultat. Hon blir förvisso inte lycklig, men hon blir gift och hon kommer att äga saker. Paula drömmer i stället rosenröda drömmar om verklig kärlek. Och denna kärlek har hon tänkt sig att dela med skogsarbetaren Erich. Han har i sin tur inte tänkt sig att dela något med henne, han märker nästan inte ens att ha i förbifarten råkar göra henne med barn. Paula blir utsatt för spott och spe i den lilla byn när hon varit dum nog att bli på smällen. Så småningom lyckas hon få Erich att gifta sig med henne, men det går naturligtvis käpprätt åt helvete i alla fall.

Det Jelinek gestaltar i Älskarinnorna är ett kvinnoförtryck och ett kvinnohat som totalt dominerar hela samhället. Samhället är Österrike på 70-talet, ett förljuget samhälle som gör allt för att dölja obehagligheter. I berättelsen finns dock inga tidsmarkörer, Brigittes och Paulas öden är allmängiltiga. Det man framför allt slås av i Jelinkes text är hennes totala kompromisslöshet, hennes ursinne och hennes intelligenta ironiserande. Jelinek skildrar sina huvudpersoner så kyligt och distanserat, hånfullt skrattande åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen.

Även textmässigt är Jelinek unik. Hon undviker versaler i början av meningarna och hon upprepar samma (eller liknande) meningar om och om igen - tills hon hamrat in budskapet hos läsaren. Tempot är frenetiskt och utan pauser.

"ofta gifter sig dessa kvinnor eller går under på annat sätt" (sidan 12)

"ibland kommer erich och paula också i framtiden att komplettera varandra, t ex när erich ger henne stryk och paula tar emot stryk" (sidan 70)

"som två insekter har det gamla äkta paret bitit sig fast vid varandra, likt två djur som käkar upp varandra, den en är redan halvvägs inne i den andras kropp." (sidan 80)

Sammantaget är Älskarinnorna helt enkelt en av årets allra häftigaste läsupplevelser. Det här är en bok som definitivt hamnar på min bästa-lista.

Med livet framför sej - repris

Med livet framför sej av Émile Ajar, utgiven av Norstedts, 2009

Momo växer upp hos Madame Rosa tillsammans med ett gäng andra horungar. Madame Rosa är en pensionerad prostituerad, till lika en omfångsrik matrona och judinna som suttit i koncentrationsläger. Hon tar emot de prostituerades barn för en månatlig summa. Momo är en brådmogen och samtidigt en besynnerligt oskuldsfull pojke, som försöker lära sig allt han kan om livet. Hans läromästare, förutom Madame Rosa, är den Victor Hugo-älskande, förvirrade monsieur Hamil, sytenören monsieur M'Da och den godhjärtade transvestiten Lola.

Kortfattat kan man säga att Med livet framför sej handlar om en pojke och hans relation till en döende mor. Här blandas djup tragik med komiska inslag på ett hjärtskärande sätt. Det är en bok om hur vänskap och kärlek uppstår på platser man inte väntar sig att finna dem. Det är också en livsbejakande bok om ett barns inneboende styrka, vilja och förmåga att tillgodogöra sig de kärlekssmulor som bjuds.

Madame Rosa och Momo tar hand om varandra så gott det går. Den här sortens ombytta roller leder ofta till omfattande svårigheter hos barnet, som alltför tidigt tvingas ta ansvar. Även i berättelsen om Momo finns denna oerhört tragiska sida, men bokens språk fungerar närmast förförande så att man förleds att inte se eländet och misären i dess verkliga ljus. Det charmerande språket i denna roman är helt unikt, här blandas gatuslang med gammaldags formuleringar och bildar en helt egen värld. Mycket beröm bör ösas över den fantastiska översättningen gjord av Bengt Söderbergh.

"I början visste jag inte att jag inte hade nån mor, och jag visste inte ens att det behövs. Madame Rosa talade sällan om saken för att inte sätta griller i huvet på mej. Så jag vet inte riktigt varför jag är född och inte heller hur det gick till."

Att läsa om Momo, Madame Rosa och de andra älskliga personerna i romanen har varit en ren njutning. Det här är en alldeles fantastisk berättelse, som kommer att finnas med mig under många år framöver. Jag vill helhjärtat rekommendera er att läsa denna varma, fina roman.

Émile Ajar är pseudonym för Romain Gary, som därmed är den ende som vunnit det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger. 1956 fick han priset för Himlens rötter och 1975 fick han det således för Med livet framför sej. När man googlar på Romain Gary får man fram många olika fakta om hans bakgrund. Det verkar oklart både var han föddes och vem hans far var. Det man tycks vara överens om är att han växte upp med en självuppoffrande mor, som hade grandiosa planer för sonen. Och dessa planer och drömmar får man lov att säga att sonen levde upp till. Romain Gary blev under sitt liv krigshjälte, diplomat och hyllad författare. 1963-1970 var han gift med den firade amerikanska skådespelerskan Jean Seberg. Men i den postumt utgivna Émile Ajars liv och död skriver Romain Gary:

"Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse. Jag var trött på mig själv."

1980 begick Romain Gary självmord.