Liv och Laleh

Det blev mycket starka känslor idag, känslor som utlöstes både av läsning och av TV-tittande. Garvet kom som ett brev på posten då jag läste Ja till Liv av Liv Strömquist. Hennes serie om moderaterna med deras religion arbetslinjen fick mig att fullständigt förlora fattningen, dottern trodde att mamma blivit tokig.

I andra delen av Så mycket bättre var det Eva Dahlgrens tur att bli uppmärksammad. Då vi fick se scener från hennes uppträdande i samband med Anna Linds begravning överfölls jag igen av starka känslor. Det är så fruktansvärt sorgligt för vårt land att vi förlorat personer som kanske kunde styrt vårt samhälle mot ett något bättre. Jag grät floder. Som tur är kunde jag pausa programmet för jag är mycket glad att jag inte missade Lalehs tolkning av Ängeln i rummet.

Sammanhang

Jag förstår inte hur man recenserar dikter, jag antar att man kan prata om versmått och sådana saker. Om man nu kan sådana saker. Man kan väl också försöka förklara vad författaren egentligen syftar på, men hur ska jag kunna veta vad Tomas Tranströmer tänkt. Man kan säkert också hitta teman som kommer igen och kommentera kring hur författaren satt ihop sina ord. Men jag kan som sagt inte mycket om lyrik. Jag har bara börjat läsa det och upptäckt att jag ofta läser om vissa dikter och tänker Wow! Här kommer en sådan Wow-dikt!

Sammanhang

Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ner i jorden -
bara en skrumpen sky är kvar när
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till glömska. - De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss, virvlar
genom parcernas blod och vidare.

ur 17 dikter

Reaktorn

Reaktorn av Élisabeth Filhol, utgiven av SEKWA, 2011

Berättaren i Reaktorn är en man som, via olika bemanningsföretag, arbetar på franska kärnkraftverk. Hans berättelse skildrar en vardag inte många av oss har någon kunskap om. Och om vi någon gång tänker på människorna som arbetar på kärnkraftverken tror vi väl att de arbetar under skrikta regler, som syftar till att säkerställa säkerheten. Verkligheten är dock en annan, en del av dem som arbetar på kärnkraftverken är helt enkelt äventyrare som lockas av spänningen, men de flesta arbetar där för att de inte har något val. Inget annat val än arbetslöshet.

Huvudpersonen i Reaktorn berättar med ett lakoniskt tonfall om sin arbetssituation. Likt många av arbetarna på kärnkraftverken lever han ett nomadliv och flyttar runt mellan de olika anläggningarna, beroende på var det för tillfället finns arbete. Männen (nästan bara män arbetar i kärnkraftsindustrin) bor ofta tillsammans i baracker, de arbetar skift och vill inte betala för fler sängplatser än nödvändigt. Nomadlivet och den manliga gemenskapen bildar på sikt en livsstil som är svår att bryta.

En dag gör huvudpersonen ett misstag och blir kontaminerad. Även detta tillhör dock vardagen. Berättaren gör inte heller något väsen av att tre kamrater från kärnkraftverket den senaste tiden begått självmord. För arbetarna är det enda viktiga att inte överstiga den tillåtna stråldosen, för då har de inte längre något arbete.

"... man har ständig koll på dosimetern, klagar rentav på de nya reglerna som gjort att dosen halverats och glömmer de långsiktiga konsekvenserna. Mänskliga neutronmåltavlor. Reaktormat." (sid 15)

Texten är mycket återhållsam, distanserad och sval. Samtidigt finns här poetiska stråk som på ett fantastiskt sätt kontrasterar mot den teknologiska verklighet som beskrivs.

Sammantaget är Reaktorn en unik roman som beskriver en verklighet jag inte riktigt vågar ta till mig. Således angelägen läsning!

Samlingsnamn för SF, Dystopier, Fantasy

Jag har googlat och läst och nu tröttnat. Kan någon av mina läsare klargöra hur man ska använda begrepp som SF, fantasy, dystopier, fantastik osv? Är det så att olika "skolor" använder begreppen olika? Finns något samlingsnamn för hela genren?

Niceville och Yarden

Jag hade ju tänkt läsa klassikern Dödssynden/To Kill a Mockingbird av Harper Lee under "vistelsen" i USA. Dödssynden är författarens enda bok och den utkom 1960. Boken handlar om den svarta befolkningens situation i amerikanska södern, den belyser teman som moral, orättvisor, fördomar. När jag skulle börja läsa mitt exemplar av boken visade det sig tyvärr att texten var så liten att boken inte var läsbar för mig.

Jag läste således i stället den nyutkomna, populära Niceville av Kathryn Stockett. Även i denna roman skildras de svartas situation i Mississippi under 60-talet. Niceville är en varm, engagerande, lättläst berättelse om orättvisor, segregation, mod och vänskap. Handlingen berättas rätt upp och ner, texten är lättläst och läsaren dras snabbt in i de svarta hembiträdenas vardag. På många sätt håller jag således med dem som öst beröm över boken. Men, i ärlighetens namn är allt karaktärerna i boken tämligen platta och ensidiga och på något sätt fäster inte de tragiska händelserna riktigt hos läsaren, boken blir helt enkelt lite för varm och (läs)vänlig.

Efter att jag läst ut Niceville börjar jag störa mig på saker som inte har med själva boken att göra, jag stör mig helt enkelt på dess popularitet. Det är så himla okontroversiellt och enkelt att uppröras över orättvisor som ägde rum på andra sidan jorden för 50 år sedan. Nu menar jag inte att man inte ska uppröras över dåtidens händelser, men det räcker inte. Det finns saker att uppröras över idag, men böcker som handlar om detta blir aldrig så populära. Jag tänker bland annat på Kristian Lundbergs två självbiografiska romaner Yarden och Och allt skall vara kärlek, berättelser som skildrar en samtida verklighet i Sverige som inte är mycket bättre än den i dåtidens USA (även om vi inte har någon uttalad plan att särskilja och förtrycka utifrån "rastillhörighet").

I Yarden berättar Lundberg om dagens utstötta människor. Här finns exempel som verkligen påminner om dem i Niceville. Bland annat berättar han om hur arbetarna som står och vaktar de nyproducerade bilarna i hamnen absolut inte får sitta i bilarna, oavsett väderlek. Den som bryter mot dessa regler riskerar att bli utan arbete i fortsättningen. För på Yarden arbetar de som inte lyder under våra vanliga arbetslagar, här är man timanställd på bemanningsföretag och helt utlämnad åt arbetsgivarens godtycklighet. Man äter i olika matsalar beroende på vilken anställning man har och jag är tämligen säker på att man även på Yarden har separata toaletter för de "färgade".

Sammantaget tycker jag således att Niceville är läsvärd, men den bör kombineras med att man faktiskt funderar över hur situationen ser ut i vårt land idag. Därför tycker jag verkligen att man dessutom ska läsa Yarden/Och allt skall vara kärlek.