Det där som nästan kväver dig

Det där som nästa kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2011.

Det där som nästa kväver dig är en samling av tolv noveller med lite olika teman och längd. Berättelserna känns alla som ganska typiska för författaren, hon tar upp teman man känner igen om man läst hennes tidigare romaner. Adichie fokuserar på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Hälften av berättelserna utspelar sig i Nigeria, resten i USA. Här skildras den politiska oron i hemlandet, utbrotten av våld och förtryck, den tidiga kolonisationen av landet, det godtyckliga systemet när det gäller möjligheten att få asyl samt svårigheterna att anpassa sig i en exiltillvaro.

Även om den här novellsamlingens titel rent språkligt känns otymplig, beskriver den perfekt stämningen i novellerna. Sällan har jag läst något som får mig att reagera så klaustrofobiskt. Jag kippar efter andan, känner mig yr och får hjärtklappning när jag lever mig in i Adichies gestaltning av "fångade" kvinnor. Trots att språket och stilen skiljer sig mycket åt, finns det element i Adichies berättelser som påminner om Sara Stridsbergs gestaltning av "tillfångatagna honor" i Darling River.

Adichies texter är lätta att läsa, språket är kryddat med "nigerianska" ord (på igbo-språket, tror jag), handlingen fängslar omedelbart och berättelserna innehåller ett element av oförutsägbarhet. Man kan inte "slöläsa" Adichie, i berättelserna inträder ofta en vändning som tvingar både huvudpersonerna och läsaren att omvärdera tidigare förhållningssätt, detta är en av författarens styrkor. En annan styrka är hennes förmåga att med små medel teckna personligheter som känns trovärdiga och som berör.

Som jag hoppas framgår, är jag förtjust i den här novellsamlingen. Flera av kvinnorna har etsat sig fast i mitt minne: jag undrar hur det går för Nkem som vill flytta tillbaks till sin otrogne make i Nigeria, jag tänker på mötet mellan den kristna och den muslimska kvinnan under det våldsamma upploppet och jag sörjer med kvinnan som står i kö utanför den amerikanska ambassaden i Lagos, hon som tänker söka asyl i USA. Den allra sista novellen - Den hårdnackade historikern - berör mig mest. Här får vi möta människorna som försöker handskas med den vite mannens ankomst, här kolliderar två världar med varandra och leder nästan till den enes undergång. Den här berättelsen har många beröringspunkter med Allt går sönder av Chinua Achebe, den stora klassikern inom den moderna afrikanska litteraturen.

Sammantaget är Det där som nästan kväver dig en fantastisk novellsamling av en författare som verkligen har något att förmedla. Ibland får Adichie kritik för att hon skriver på ett lättillgängligt, "västerländskt" sätt, denna kritik upfattar jag som omdömeslös och nedlåtande. Det kanske snart är dags att inse att inte "vi" har rätt att definiera "dem" och diktera hur "de" ska leva/skriva. Läs den här novellsamlingen och allt annat av Adichie också.

Sju stenar till den otrogna hustrun (repris)

Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, utgiven av Elisabeth Grate förlag, 2009.

I en liten, avlägsen by vid öknens rand väntar den gravida trebarnsmamman Noor på sitt straff, hon är skyldig till äktenskapsbrott och dömd att stenas till döds. Hela byn har vänt Noor ryggen, maken har lämnat henne och tagit de tre sönerna med sig. I byn arbetar dock en fransk hjälporganisation och dit kommer en dag en kvinna, främlingskan. Främlingskan har i all hast flytt från sitt liv efter det att hennes älskare återvänt till sin hustru och hennes katt avlidit. Främlingskan blir mycket upprörd över Noors situation och gör allt hon kan för att få mullor, shejker och ministern för bekämpande av syndigt leverne att ändra domslutet. Till slut lyckas hon utverka att Noor ska få föda sitt barn innan hon stenas. En udda vänskap växer fram mellan Noor, den galna profetiska Amina och främlingskan.

Den här romanen handlar om en främmande kultur, om vår egen kultur och om våra reaktioner då vi inte längre kan använda vår inre kompass för att styra rätt och undvika faror. Inget i främlingskans tidigare liv har förberett henne på möten med kvinnor som inte alls fungerar på det individuerade, differentierade västerländska sättet. Kvinnorna främlingskan möter tycks vara utbytbara, både i männens och deras egna ögon. En kvinna ska straffas; vem spelar inte så stor roll. Främlingskan har stora svårigheter att anpassa sitt beteende till det förväntade i ett samhälle som bygger på olikhet och åtskillnad mellan könen.

Det är också mycket svårt för främlingskan att förstå att Noor själv accepterar sharialagen och anser att hon bör straffas. Det främlingskan uppfattar som en regelrätt våldtäkt beskriver Noor som ett kärleksmöte. Hon anser själv att hon varit otrogen. Varför gör hon det, undrar vi, som ser henne som ett offer? För att hon, i lika hög grad som vi, är en del av sin kultur. Kanske är det ett sätt att bevara ansiktet, kanske handlar det helt enkelt om att man har en helt annan definition av samtycke och våldtäkt än vi har. Det är intressant att författaren beskriver främlingskans svårigheter att förstå, samtidigt som hon låter båda kvinnorna dela erfarenheten att vara inblandade i otrohetsaffärer. Jag får intrycket att författaren arbetar med egna upplevelser av att vara lika, olika, delaktig, utanför, individ, kvinna.

De lagar och det synsätt författaren beskriver är ohyggliga vantolkningar av Koranens budskap. Det är viktigt att vara medveten om att romanen skildrar fundamentalism och de värsta avarter av Islam som står till buds. Den värld som här beskrivs handlar mer om uråldriga traditioner än om religion, här har "fromma" män anammat och iklätt gamla sedvänjor nya religiösa ord. Kvinnoförtryck varken börjar eller slutar med Islam.

Det poetiska, sagobetonade språket lyfter den här romanen till höga höjder. Texten är smärtsamt vacker och kontrasten mellan skönheten i det måleriska språket och den trista, fula verklighet som skildras är hjärtskärande. Berättelsen förs framåt ur olika perspektiv, ibland är den allvetande berättarrösten tydlig, ibland tycks Noor själv föra ordet och ibland är det Amina, ingens dotter, som framför sina tankar. Främlingskan, fransyskan tilltalas med du. Jag brukar inte vara förtjust i du-tilltalet, men i den här romanen är det perfekt. Det finns inget kvinnligt jag i den här boken, inte ett jag i vår vanliga västerländska mening. Här finns mer eller mindre differentierade kvinnor och ett vittne, en biståndsarbetare, ett Du, en läsare.

Sammantaget är det här en mycket bra, mycket läsvärd roman som skildrar ett vidrigt kvinnoförtryck.

Passagerarlista

Boklesebloggen min
Camillas blogg
Ciccis bokblogg
Enligt O
Eva-Cecilia
Havsdjupens sal
Helena S (utan blogg)
Mikaelas läs- och skrivblogg
Mimmimaries böcker och annat
och dagarna går
Paulas Bokblog
Pocketprinsessan
Tankar från mitt fönster
Tekla Maräng en livsnjutarblogg
Theresans
Violens boksida

Kanske är ni fler som kommer att hänga med på Jorden Runt-resan, hojta till så vi inte missar er!

Två + en

Två Nobelpristagare och en blivande har ramlat in i husets recensionslåda. Faktum är att Camus kom i två exemplar och det är väl ändå inte nödvändigt? Nej, så klart inte, om några dagar kommer ni att förstå varför det kom en extra :-)

Hug a Librarian

Ni har väl inte missat att det är internationella "Hug a Librarian Day" idag? Jag hann tyvärr inte till bibblan idag, men jag ska smita in och krama någon på lunchen i morgon. Fick ni bibliotekarier några kramar idag?