I en aldrig sinande ström anländer bokpaketen. Idag var det dags att hämta ett nytt paket med några intressanta romaner. En från Afrika, en tyskspråkig och en omtalad. Beskrivningarna är från förlagen.
Zatopek van Heerden, hjälten i
Död i gryningen, har inte bara begåvats med ett knepigt förnamn, hans liv har varit lika knepigt och nu har han precis lämnat en katastrofal period bakom sig med avsked från polisen och spritproblem. Motvilligt tar han ändå på sig ett omöjligt uppdrag som privatdeckare. En antikhandlare har avrättats efter att först ha utsatts för tortyr. Det ovanliga mordvapnet brukade användas av legosoldater. Den dödes kassaskåp är tömt och van Heerden får i uppdrag att spåra ett försvunnet testamente. Spåren för honom tillbaka till Sydafrikas nära och mycket våldsamma förflutna. En av dem han stöter på och inleder en komplicerad vänskap med är den f d ANC-soldaten Thobela Mpayipheli, som sen kommer att spela en viktig roll i Meyers kommande romaner
Jägarens hjärta och
Devil’s Peak.
Meyer skildrar ett samhälle som plågas av sitt förflutna och av snabba förändringar. Våldet är inte ett resultat av någon märklig metafysisk »ondska« utan av apartheid och befrielsekrig. Det förlänar hans berättelser både trovärdighet och intensitet.
En natt hittar polisen en flicka på gatan. I handen har hon en tom hink. Kroppen är som vore den huggen i ett stycke. Hon påstår att hon är fjorton år, i övrigt minns hon ingenting. Polisens efterforskningar leder ingenstans, ingen vet vad hon heter, ingen vet varifrån hon kommer, ingen vet vilka hennes föräldrar är. Hon skickas till ett barnhem, där hon blir till ett lätt offer för andras hån och grymheter. Varje försök att nå kontakt med henne landar i tomma intet, den som försöker genomskåda hennes hemlighet blickar in i en blind spegel.
Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin, är bosatt i Österrike och arbetar som operaregissör. Hennes debutroman är en sällsam och fascinerande poetisk fuga om en flickas försök att gömma sig i barndom och oskuld och vägra vuxenblivandet.
Syskonen Erik och Inga Davidsen påträffar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. När Erik återvänder till New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger han sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå hans handlingar och val. I dagböckerna ryms alltifrån kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget. Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna, en jamaikanska som flyttat in i samma hus. Det visar sig att någon förföljer henne och hennes dotter - dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet ur hennes förflutna (hon är änka efter en uppburen författare). Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.
Siri Hustvedt har med
Sorgesång skrivit ännu en tankeväckande sträckläsningsbok som klingar långt efter det att läsaren lagt boken ifrån sig. Den är till vissa delar baserad på autentiska dagböcker efter hennes egen far, som strax före sin död gav sitt godkännande.
Har läst ett 70-tal sidor in i Huset av moskén av Kader Abdolah, med lite blandad upplevelse. Handlingen är fängslande och miljön mycket intressant, men språket har allt en del brister. Jag undrar om det handlar om översättningsmissar eller om språket ursprungligen är lite haltande. Små saker jag irriterat mig på är t ex ordet "grejer" i en mening som annars innehåller ett tämligen ålderdomligt språk, beskrivningen att någon dog av en allvarlig sjukdom (ja, de brukar vara allvarliga när man dör av dem) och udda tempusbyten. Hoppas att jag snart slutar att lägga märke till de knepiga språkdetaljerna, förutom dessa verkar romanen mycket lovande. Berättelsen utspelar sig i Iran under shahens sista dagar och vi får här en nyanserad bild av islams olika inriktningar.
