Mer himmel och helvete

Jag har tillbringat en febrig dag i Bay City och mitt tillstånd kan möjligen ha förstärkt upplevelsen av denna roman. När jag inte läst själva boken (Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis) har jag ägnat mig åt all lyssna på gammal musik och läsa om hur PTSD kan överföras från en generation till en annan. Jag har tidigare arbetat med traumatiserade människor och ofta sett tecken på att den nya "icke-drabbade" generationen också visat starka tecken på att vara traumatiserade. Kanske gör detta att jag blir särskilt fascinerad av denna extraordinära roman.

Här är ett exempel på töntmusik av bandet som lånade stadens namn.



Här kommer i stället Amys favorit, som även var/är mer i min smak.



Jag försöker också komma ihåg en film jag en gång sett. Den handlar om en ung flicka, som är mycket upptagen av sin mormors erfarenheter i koncentrationsläger. Jag hade för mig att Molly Ringwald spelade tjejen, men kan inte hitta information om filmen, hjälp önskas.

(I morgon är jag troligen nog pigg att ordna till en Tematrio.)

Himlen...

Halvvägs in i Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakos är jag förstummad, andlös och utmattad. Texten rör upp starka känslor och minnen från min egen uppväxt. Författaren skildrar en ung flickas liv i en liten amerikansk håla, mest känd för att ha gett namn åt töntbandet Bay City Rollers. Amys liv präglas av lögner, familjens ursprung hålls hemlig tills Amy närmar sig sin 18-årsdag. Men, naturligtvis har Amy ändå snappat upp saker här och där och i drömmarnas värld är hon mycket medveten om allt som hände hennes familj i krigets Europa och i Auschwitz. Tematiken i Himlen i Bay City påminner om den i Stalins kossor av Sofi Oksanen. Båda författarna skildrar på ett lyhört sätt vad som händer unga flickor, som växer upp i en omgivning som förnekar deras ursprung och identitet. Mavrikakis tar dock det hela ytterligare ett steg genom att skildra huvudpersonens psykotiska sammanbrott. Berättelsen präglas av tonårens besinningslösa vrede och en kompromisslös tolkning av omvärlden, texten är fylld av både bitsk humor och svärta.

Tre starka kvinnor

Tre starka kvinnor av Marie NDiaye, utgiven av Natur & Kultur, 2010.

Norah lämnar sitt hem i Paris för att besöka sin maktfullkomlige far i Senegal, på hans begäran. Hon möts av en nedbruten man, som behöver hennes hjälp. Men, vad är verkligt och vad är förträngt i Noras tidigare liv? Fantas liv gestaltas genom maken Rudys ögon. Rudy och Fanta tvingades lämna sitt trygga liv i Dakar efter att maken blivit avstängd från sitt arbete. Vad hände egentligen? Den unga änkan Khady Demba sörjer att hon inte fick några barn med maken. Familjen kastar ut henne, de kräver att hon ska resa till Europa och försörja dem. Resan blir fylld av umbäranden och svek. Men Khady har i alla fall sitt namn kvar.

Tre starka kvinnor är en roman om identitet, relationer och makt. De tre kvinnornas livsberättelser återspeglar sig i varandra på mer eller mindre subtila sätt. Beröringspunkter är utsatthet, främlingskap och relationer mellan män och kvinnor. På olika sätt domineras kvinnornas liv av andras förväntningar och krav. Under ytan bubblar också mäns våldsamhet, våldet som riktas mot kvinnor.

Texten i Tre starka kvinnor är bitvis mycket exakt och deskriptiv, bitvis lyrisk och symbolisk. Genom omkväden skapas en rytm som griper tag i läsaren. Romanen är egentligen inte särskilt lättläst, jag upplever den inledningsvis som ganska trög. Men allteftersom kryper berättelsen under skinnet på mig, jag kommer på mig själv med att fundera över kvinnornas liv.

Det som främst fängslar mig i romanen är de nyanserade gestaltningarna av mänskliga relationer. Här skildras komplicerade relationer mellan dominanta fäder och deras döttrar/söner. Både Sarahs och Rudys självbilder är starkt influerade av relationerna till deras fäder. Och båda följer upprepningstvångets lagar genom att välja partner, alternativt chef, att iscensätta upprepningar av barndomsdramat med. Det som mest karaktäriserar Khady Demba är hennes relation till sig själv, hon har en mycket stark upplevelse av en egen, unik identitet. Berättelsen om Khady genomsyras av människans kamp för överlevnad som psykisk och fysisk varelse.

Sammantaget är Tre starka kvinnor en mycket läsvärd roman, som gestaltar mäns och kvinnors relationer och inre drivkrafter.

Missade godbitar

Trots att jag köper mängder av böcker varje år och dessutom får en hel del av förlagen, tycks det alltid finnas böcker jag missat. Därför växer ständigt önskelistan på Bokus. Just nu är det fem böcker jag verkligen skulle vilja läsa (äga, om man nu ska vara petnoga). Jag har läst om dessa böcker på lite olika ställen och vill gärna dela med mig av godbitar jag hittat hos andra bloggare.

Om damromanen Spill av Sigrid Combüchen har Hermia skrivit så inlevelsefullt att den definitivt måste läsas. Det verkar sannolikt att den dessutom kommer att belönas med Augustpriset.

Flickan med glasfötter av Ali Shaw har jag tittat på för att den är så vacker på utsidan. Recensionen av Fiktiviteter beskriver insidan på ett oerhört lockande sätt, dags att sätta upp boken på önskelistan.

Alla själar av Javier Marías har jag suktat lite efter ett tag nu. När jag läser vad Jan och La Bibliofille skriver om författaren/romanen blir jag ännu mer intresserad.

Mircea Cărtărescu är ett namn jag ser då och så. Han verkar vara mycket intressant, möjligen "svår" i överkant för mig. Men, att någon har rykte om sig att vara svår har inte hindrat mig hittills och det har lett till många goda lässtunder. Även här vill jag hänvisa er till La Bibliofille, som skriver om romanen Nostalgia.

Novellsamlingen Båten av Nam Le hyllas på många bloggar. Bokmanias och Ingrids rekommendationer brukar jag försöka följa, hittills har jag aldrig blivit besviken.

Det första mötet

Äntligen hördes en knackning på dörren. Maken och jag utbytte nervösa och förväntansfulla blickar innan han öppnade. Utanför stod många människor, en del av dem höll barn i famnen. Min blick låstes vid en liten, vacker flicka i en mans famn. Där var hon, där var hon äntligen, där var hon på riktigt. Efter artiga hälsningar och utbyte av en del papper steg mannen med babyn fram till mig, och äntligen, äntligen lades flickan i min famn. Flickan som var min dotter. Vi gick in i rummet och stängde dörren. Där var vi nu, vi som var en familj.

Mina minnen av det första mötet återuppväcks när jag läser de första sidorna i Och var hör du hemma? av Anne Tyler. Fast vi fick inte barn på flygplatsen, vi fick barn i en hotellkorridor i en stad i södra Kina. Men känslan är den samma. Vi var inte heller den enda familjen som fick barn, vi var sex familjer från Sverige som reste tillsammans och fick våra barn från samma barnhem. I Och var hör du hemma? får två mycket olika amerikanska familjer barn från Korea på samma dag. Därefter får vi följa flickornas och familjernas anpassning till den nya vardagen.