Bokmässan - Böckerna

Just det, förutom att träffa folk ägnade jag mig åt lite bokspaning också på mässan. Och det blev en hel del smått och gott som fick följa med hem.

Thorén & Lindskog översätter tyskspråkig litteratur och det jag tidigare läst av dem har varit mycket bra. Särskilt måste jag nämna Upptäckten av currywursten av Uwe Timm, som jag läste förra året. I höst ger förlaget ut tre nya böcker: I skuggan av min bror av Uwe Timm, Cap Esterel av Tanja Langer, Ingen fara av Selma Mahlknecht. Blandningen av gammalt och nytt (två av böckerna är debutromaner) och böckernas olika teman lockar till läsning. Eftersom temat för bokmässan nästa år är tyskspråkig litteratur är det hög tid att läsa mer från de tyskspråkiga länderna.

Elisabeth Grate satte ihop ett litet fint paket till mig utifrån vad jag tidigare läst och gillat ur hennes fina boksamling. Många extra plus vill jag ge till en förläggare som så uppenbart drivs av kärlek till litteraturen. De böcker jag kommer att läsa och recensera är En spik, en ros och Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe samt Kärlekens geografi av Nina Bouraoui. Gemensamt för böckerna är att de är vackra, de handlar om kvinnor och kärlek och de är skrivna av författare vars namn jag inte kan uttala.

Att SEKWA är ett av mina favoritförlag tror jag alla mina läsare redan vet. Att jag dessutom lyckats göra en "blurb" till deras pocketutgåva av Den röda soffan, det är jag rätt så mallig över ;) Den mycket omskrivna Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis är det nu äntligen dags för mig att infoga i min fina samling av SEKWA-böcker, dessutom fick även Atlantens mage av Fatou Diome, en debutroman av en författare född i Senegal, följa med hem.

Svante Weyler läser inte bloggar, sa han. Som tur är har han anställda som gör det, annars skulle inte jag läsa hans böcker... Péter Esterházys Ingen konst fick utmärkelsen "Årets fotbollsbok" när den kom ut i Tyskland, detta skapar onekligen ett visst intresse hos mig. Att författaren dessutom är en möjlig framtida Nobelpristagare gör honom inte mindre intressant. Julie Zehs Corpus Delicti beskrivs som "vår samtids kvinnliga motsvarighet till George Orwell", detta gör mig oerhört nyfiken.

Leopard ger ut många fina böcker, bl a av Maryse Condé och Assia Djebar. Dessutom ger de ut min favorit bland indonesiska författare, Pramoedya Ananta Toer. Jaja, han är nog den ende indonesier jag läst, men han är bra! Tredje delen i Burukvartetten - Fotspår - står nu i tryggt förvar i bokhyllan.

I år lyckades jag begränsa inköpen även hos Tranan, endast en bok fick följa med hem. Annie John av Jamaica Kincaid är en skildring med självbiografiska inslag av en egensinnig flickas uppväxt på ön Antigua. Den här romanen ser jag verkligen fram emot att läsa.

Chilensk skröna

Halvvägs in i Andarnas hus av Isabel Allende är jag förtrollad. Vilken underbar berättelse, vilken härlig blandning av magi och realism, vilka roliga, udda, unika huvudpersoner. Berättelsen fängslar mig omedelbart, den vindlar fram i rasande takt och texten är lättläst. De magiska inslagen ger berättelsen lite extra krydda, utan att ta över alltför mycket. Jag har läst att Isabel Allende bara skrivit en bok i denna stil, det är synd tycker jag. Det är länge sedan jag läste något som fick mig att le, fnittra och till och med skratta högt. Hoppas nu att andra delen av romanen är lika bra.

Bokmässan - Söndagsmöten

Söndagens bokmässebesök handlade om att snacka med förläggare, folket i Värmlandsmontern och andra bekantskaper. Dessutom både fick och köpte jag en hel del smått och gott, inklusive en del böcker som kommer att presenteras närmare senare.

Här är två av mina favoritförläggare Elisabeth Grate och Johanna från SEKWA. De lyckas alltid med stor lyhördhet plocka fram böcker som är helt i min smak. Det märks att de båda styrs av sin passion för läsning. Så ska förlag drivas!

I Värmlandsmontern småpratade jag lite med poeten Bengt Berg, som tyckte att min "Jag kan verbalisera min ångest-knapp" var tänkvärd.

Den enda önskan som inte uppfylldes under bokmässan var att få träffa Peter Englund. Ni kan väl gissa vad jag skulle vilja prata med honom om.

Den sista läsaren (repris)

Den sista läsaren av David Toscana, utgiven av Bokförlaget Atlas, 2009.

I en liten gudsförgäten by i Mexico håller torkan på att driva bort de sista människorna. I byn finns ännu ett bibliotek, även om myndigheterna officiellt stängt det. Det finns dock bara en enda läsare i byn, änkemannen och bibliotekarien Lucio. Han ägnar dagarna åt att sortera bland böckerna och besluta vilka som ska kasseras. Inte många böcker får godkänt av Lucio och de han underkänner slängs åt kackerlackorna, som glatt mumsar i sig. Lucios son, Remigio, är den ende i byn som ännu har lite vatten i sin brunn, men en dag hittar har en ung, död flicka i brunnen. Han berättar detta för fadern, som genast börjar söka efter gåtans lösning i litteraturen.

Att beskriva vad Den sista läsaren handlar om låter sig inte så lätt göras. Detta är ingen enkel berättelse med en inledning, ett mellanparti och ett slut. Här finns inget brott som klaras upp och inga älskade som får varann. Berättelsen speglar något genuint mexikanskt, här gestaltas landets fragmenterade historia, förtrycket under olika härskare och en utarmning av folket. Romanen berättar också om längtan, om Lucios längtan efter sin döda hustru och om Remigios längtan efter någon att älska. Författaren skriver om relationen mellan levande och döda på ett unikt, mycket intressant sätt. I Den sista läsaren luckras gränserna upp mellan den yttre verkligheten, en inre fantasivärld och den litterära världen.

Den sista läsaren kan beskrivas som en lång kommentar om litteratur. Huvudpersonen Lucio har mycket bestämda åsikter om vad som kan anses vara god litteratur. Han avskyr ett överdrivet användande av adjektiv, detaljerade beskrivningar och ett nitiskt användande av skiljetecken som parenteser och tankestreck:

"För ett tag sedan genomförde Lucio ett experiment: under tiden som han läste Sömnlösa ögon penslade han honung på alla parenteser och tankestreck, tecken som en del författare använder sig av i alltför stor utsträckning för att underordna och komplicera satserna. Enligt Lucio är den sortens tecken eftergifter som grammatiken har tvingats till för att underlätta livet för obegåvade författare, författare som inte vet hur de ska sammanfoga meningarna på ett naturligt och lättförståeligt sätt. När han var klar fäste han ett snöre i bokryggen och hissade ner den i helvetet. En månad senare drog han upp den igen. Först blev han besviken över att kackerlackorna inte hade visat någon förkärlek för de honungstäckta partierna utan urskillningslöst hade gnagt sönder såväl tankestreck som parenteser och usel prosa som välformulerade meningar. Men sedan valde han att se det som något självklart: Hur skulle kackerlackorna kunna urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"

Lucio är också mycket kritisk till "produktplaceringar" och anser att:

"... en bok blir mindre nersolkad av att någon äter under läsningen än av att författaren nämner märket på karaktärens byxor eller parfym eller glasögon eller slips eller på det franska vin som personen dricker på den eller den restaurangen."

Även Bibelns författare får utstå en del kritik:

"Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker att den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord."

Som ni kan se är Den sista läsaren inte bara en roman och torka, svält, fattigdom och död; den är också en mycket underhållande roman.

Den sista läsaren är skriven på en ren, avskalad prosa, där varje ord är betydelsebärande, precis som Lucio anser att en text skall vara utformad. Det finns något i denna stil som i hög grad tilltalar mig; när en författare är sparsmakad med orden aktiveras läsarens egen fantasi, vilket leder till att man nästan känner sig som en medskapare till berättelsen.

David Toscana, född 1961, tillhör de viktigaste samtida mexikanska författarna och har belönats med en rad priser. Döden är ett återkommande tema hos författaren, vilket han förklarat med att han är påverkad av den våldsamma tillvaron i norra Mexiko. På svenska finns sedan tidigare romanen Klagosång över Miguel Pruneda utgiven. Denna roman fick fina omdömen av kritikerkåren. Mötet med David Toscana har varit mycket positivt, jag hoppas att få möjlighet att se honom under Bokmässan och jag tänker definitivt läsa mer av honom.

Tematrio - Bokmässa/Afrika

Helgen har gått i Bokmässans tecken och läsningen den senaste månaden har handlat om Afrika. Därför kommer denna vecka ett dubbelt tema, där ni kan välja vilket ni vill skriva om. Berätta om tre upplevelser i samband med Bokmässan alternativt om tre böcker med afrikanskt ursprung! Eller mixa!

1. Årets bokmässa har till stora delar handlat om att träffa andra bokbloggare. Och det har så klart varit jättekul! Jag hoppas kunna träffa åtminstone en del av er innan nästa mässa och jag hoppas att vi vid nästa mässa blir ett ännu större gäng.

2. Att träffa olika förläggare och prata böcker med dem är en av höjdpunkterna på Bokmässan. Ni vet redan vilka mina favoriter är så det behöver jag knappast tjata mer om.

3. Det enda tråkiga med mässan är att jag inte hade något seminariekort. Jag hade oerhört gärna velat lyssna till bl a Nuruddin Farah och Nawal El Saadawi. Nästa år ska jag gå på mässan redan på torsdagen och jag ska avsätta stor dela tiden till seminarier.


"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!