fredag 6 augusti 2010

Lika eller olika?

Två romaner av författare från samma land, som utspelar sig i samma stad, hur lika är de? Inte alls, när det gäller Den stulna romanen och Yacoubians hus. Halvvägs in i båda berättelserna är läsupplevelsen mycket varierad.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi fångar genast min uppmärksamhet genom sina lyhörda personteckningar, intrikata upplägg och sin värme. Här möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Berättelsen skrider långsamt framåt, byter fokus, tidsperspektiv och interfolieras av drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, det är en ren njutning att läsa denna text. Samtidigt rymmer romanen en intressant skildring av ett Egypten statt i förändring, av ett samhälle i kaos.

Yacoubians hus av Alaa al-Aswany är en myllrande berättelse om ett hus och dess invånare. Här möter vi de rika affärsmännen, de fattiga som bor på taket, de svikna förhoppningarna och islamisk fundamentalism. Boken skildrar på ett realistiskt sätt ett korrumperat samhälle, ett land i sönderfall. Personbeskrivningarna är dock mycket torftiga och har nästan uteslutande fokus på utseende och sexualitet. Människorna i denna roman har endast ett fåtal intressen, de vill äga och de vill ligga. Tyvärr väcker inte varken handlingen eller huvudpersonerna något större engagemang hos mig, här finns för få nyanser.

onsdag 4 augusti 2010

En kvinna - i år igen?

Så här i semestertider har man ju lite extra tid att fundera - och då funderar jag över kommande Nobelpristagare. Jag tror att det blir en kvinna. Nej, en kvinna fick det ju i fjol, går säkert tankegångarna hos en del av er. Ja just därför, skulle jag vilja svara. Utan att ha någon särskild kännedom om Akademien, kan jag ändå tänka mig att de skulle vilja överraska oss. Visst skulle de gärna utse en kvinna två år i rad - med hänvisning till deras litterära kvaliteter naturligtvis. Däremot skulle jag tro att de letar utanför Europa i år. Och visst finns det väl en del kandidater att välja mellan.

J C Oates är en given kandidat hos många, men inte hos mig. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker och det är två "av de korta". Mörkt vatten, som jag nyligen läste, var mycket, mycket bra. Men, jag tror ändå inte att J C kommer att få det prestigefyllda priset, kanske för att hon är för lättillgänglig.

Alice Munro är en fantastisk novellförfattare, som gärna kunde uppmärksammas mer. Men, hur vanligt är det att novellister får Nobelpriset? Kanske krävs det några romaner för att övertyga de lärde.

Margaret Atwood tror jag mer på om vi håller oss kvar i Nordamerika ett stund till. Jag har läst ganska många av hennes böcker och är mycket förtjust i Penelopiaden och Alias Grace.

Guadeloupe-födda Maryse Condé, tror jag är ett hett tips. Men, jag vet inte om hennes produktion ännu anses vara nog stor. Själv har jag bara läst en av hennes romaner, Färden genom mangroven, och det gav mersmak. Condé skriver om viktiga och svåra saker, om kolonisation av länder och det allra mest privata.

Assia Djebar (pseudonym för Fatima-Zohra Imalayens) är nog ändå den hetaste kvinnliga Nobelpriskandidaten. Även hon skriver om en postkolonial värld, utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag har ännu inte läst något av Assia Djebar, men har införskaffat hela tre av hennes böcker. Dessa ska jag läsa innan det är dags för Peter Englund att öppna dörren i oktober.

Har ni några tips?

söndag 1 augusti 2010

Tankekontroll

Det här är skrämmande bra läsning och delar av övervakningssamhället och ordvrängeriet känns tyvärr inte så främmande. "År 2050 - antagligen förr - kommer all verklig gammalspråkkunskap att ha försvunnit. Forntidens hela litteratur kommer att vara utplånad. Chaucer, Shakespeare, Milton, Byron - de kommer bara att finnas i nyspråksversion, inte bara förändrade till någonting som låter annorlunda, utan faktiskt förändrade till motsatser av vad de har varit. Till och med partiets litteratur blir annorlunda. Vad gör man med ett slagord som "frihet är slaveri" när begreppet frihet är avskaffat? Hela tankeklimatet blir annorlunda. Det kommer i själva verket inte att förekomma något tänkande, i den mening vi nu fattar det. Renlärighet betyder att inte tänka - att inte behöva tänka. Renlärighet är omedvetenhet." (sid 52-53)

lördag 31 juli 2010

Jösta och Johan

Jösta och Johan, text av Anette Skåhlberg, illustrationer av Katarina Dahlquist, utgiven av Sagolikt Bokförlag, 2010.

Giraffparet Jösta och Johan har börjat fundera över livet och framtiden; en längtan efter ett barn har fötts. Men eftersom de är av samma sort är det inte så lätt att få barn. Jösta och Johan ger sig därför ut på stäppen för se att de kan hitta en liten unge som behöver en familj. Efter några misslyckade försök hittar de slut ett ägg, som de kärleksfullt tar hand om. Och så en dag kläcks en lite unge, en liten flicka som faktiskt är lik sina blivande föräldrar på vissa sätt. Äntligen har Jösta och Johan fått sitt efterlängtade barn, äntligen har de blivit en familj.

Under en period i livet var jag ofrivilligt barnlös och jag har därför mycket lätt att förstå Jösta och Johans längtan. De flesta av oss börjar förr eller senare att önska att någon ska komma efter oss, längtan efter barn är djupt existentiell. Samtidigt är denna längtan mycket vardaglig och konkret, man vill leva och utvecklas tillsammans med ett barn. För min del tog barnlösheten slut en underbar dag 2006 och jag önskar naturligtvis att alla ska få erfara denna lycka, alla oavsett kön och sexuell läggning.

Jösta och Johan är en relativt kort berättelse, den är lättläst och på rim. Trots det begränsade utrymmet har författaren lyckats få med många typiska aspekter på barnlängtan och reaktionerna då man blir en familj. Ett exempel på detta är de nyblivna föräldrarnas sökande efter likheter mellan sig själva och barnet. En stor eloge för detta!

Berättelsen om Jösta och Johan är varm och kärleksfull. Detta avspeglas även i de underbara, färgglada, uttrycksfulla illustrationerna. Med boken följer en författaruppläsning på CD, vilket uppskattas i vår familj. Ofta lyssnar dottern på denna bok i bilen eller badet. Hon blev omedelbart förtjust i berättelsen och det lyckliga slutet. Berättelsen passar barn i förskoleåldern, kan läsas från c:a 2 års ålder.

torsdag 29 juli 2010

Bokmässan?

Jag ska på Bokmässan och vill mycket gärna träffa medbloggare. Vilka dagar kommer ni att vara där? Jag kommer att vara där fredag, lördag och eventuellt söndag. Finns det planer för träffar under dessa dagar?