Fler Nobelpristagare

DN tipsar om kommande Nobelpristagare. I december 2001 hölls ett symposium om vittneslitteratur med anledning av Nobelprisets hundraårsjubileum. Witness Literature samlar inläggen från detta och som medförfattare hittar man en framtida ständig sekreterare, Peter Englund, då ännu inte invald i Akademien, och Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Medverkande var också Imre Kertész och Herta Müller, som nu båda erhållit priset. Av de tio medverkande är det tre som (ännu) inte har fått plats i Akademien eller belönats med Nobelpriset. De är den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui. Enligt DN kommer dessa garanterat att få Nobelpriset! Li Rui har jag faktiskt en roman av, Släktgården, som jag så klart måste läsa under det kommande året.

Om ni undrar varför det inte skrivits något inlägg om Nobel-alfabetet idag, är den pinsamma förklaringen att jag inte förstod att det var fredag förrän en bit av förmiddagen passerat. Det är mycke nu.... Jag ska försöka skriva ihop något om en bokstav tills i morgon i stället.

Prinsessan Kristalla

Prinsessan Kristalla, text Anette Skåhlberg, illustrationer Katarina Dahlquist, utgiven av Sagolikt Bokförlag, 2008.

När prinsessan Kristalla föds blir kungen, drottningen och alla i landet mycket lyckliga. Kristalla växer upp i slottet och hon får allt hon kan önska sig. Men Kristalla är ändå inte riktigt glad, hon längtar efter en vän. En dag lämnar hon slottet i smyg och möter en drake och svärdsmidarens dotter Vilda, som blir hennes vänner. Kungen och drottningen förbjuder dock Kristalla att träffa draken, som de tror är farlig. De hindrar henne också från att vara vän med Vilda, som är en vanlig flicka utan kunglig börd. Kristalla blir mycket olycklig och slutar prata då hon inte får träffa sina vänner. När hon fyller 18 tycker föräldrarna att det är dags att hon gifter sig, så de anordnar en tävling där alla prinsar kan kämpa för att vinna Kristallas gunst. Ett tävlingsmoment är att döda draken. Kristalla lyckas fly och ger sig iväg för att rädda draken. Hon träffar åter sin vän Vilda och tillsammans besegrar de alla prinsarna. Till slut lyckas de även få kungens och drottningens tillstånd att gifta sig.

Trots sitt härliga okonventionella slut är detta en klassisk saga. Här finns teman man återfinner i många sagor: de vuxnas oresonliga förbud och oförmåga att se och lyssna på sina barn. Likt många barn blir Kristalla en blek, tyst, skugglik varelse då hon inte har någon vän som förstår henne. Föräldrarna är bara upptagna av sitt eget och de har redan bestämt hur allt ska vara. Men Kristalla är både klipsk och stark, så i slutet står hon som segrare. I sagor belönas de som inte ger upp.

Bilderna på Kristalla och Vilda är praktfulla och färgglada. Berättelsen knyts ihop fint, möjligen kunde texten behövt viss finslipning, men de små bristerna är egentligen inget som stör.

En av de saker jag tycker mycket om i Prinsessan Kristalla är att flickor kan vara prinsesslika och klädda i fina klänningar samtidigt som de är starka, viga och snabba. Flickor måste inte välja, de kan vara både "flickaktiga" och aktiva.

Det är naturligtvis extra roligt att en dag som denna skriva om en saga som slutar med att två prinsessor gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. Igår fattades beslutet att samkönade par som älskar varandra får gifta sig i kyrkan i vårt land. Det ser jag som ett stort framsteg, både för de som vill vigas och för Kyrkan. Jag är i och för sig inte säker på att två prinsessor får gifta sig i vårt land, om detta beslutar väl kungen fortfarande enväldigt...

Dagens kvinnor

Idag fanns mycket läsvärt i SvD, tre fina recensioner av nya böcker som bör läsas.

Först ut är Alice Munro, vars novellsamling Nära hem släpps idag. I denna novellsamling återfinns noveller ur tre av hennes tidigare samlingar. Ellen Mattsons recension är mycket positiv och avslutas med orden:

"Jag tror det är här Munros mästerskap ligger, i det som är nästintill omöjligt att beskriva. För hon beskriver det faktiskt, och även om jag inte lär mig något nytt läser jag om något som jag aldrig sett beskrivas förut. Det är stort."

Även Toni Morrison har nyligen utkommit med romanen En välsignelse, som är en uppföljare till Älskade, även om den tidsmässigt föregår Älskade. Toni Morrison "talar mer direkt till våra känslor och sinnen än de flesta romandiktare i samtiden" anser Caj Lundgren.

Johan Hellekant beskriver Vénus Khoury-Ghata som en stor poet, symbolen för en frigjord kvinna och högaktuell med sin nya roman om kvinnor dömda till stening. Romanen Sju stenar till den otrogna hustrun bygger på en händelse i Iran, som gjorde att författaren kände sig tvungen att skriva:

"I kvällningen kom vi till en by och såg stenar på torget. När vi frågade, berättade man att en otrogen kvinna skulle stenas. Hon var med barn, man sa att det var mask i frukten. Man ville invänta regn för att lättare gräva gropen där hon skulle stenas."

Nära hem och Sju stenar till den otrogna hustrun ligger i min bokhög och väntar på att bli lästa. Älskade har jag just läst ut och nu är jag så klart intresserad av att läsa En välsignelse också.

Kråke (tråke)

Kråke i trafiken av Marie Bosson Rydell och Jessica Lindholm, utgiven av Greerups Utbildning.

Som förälder till ett förskolebarn har man så klart hört talas om Kråke och när jag ramlade på en möjlighet att köpa en bok billigt slog jag till. Eftersom dottern är superintresserad av allt som har med trafik och bilkörning att göra trodde jag att hon skulle bli lycklig. Men dottern grymtade lite om att den boken hade hon läst på dagis och den var inte rolig. Detta gjorde mig ganska undrande. Hon brukar tycka om det mesta och Kråke kändes som ett säkert kort.

Sedan började vi läsa och då förstod jag precis vad dottern menade. Boken är ju urtrist. Den är så pedagogisk att jag blir kräkfärdig. Kråke bor med sin mamma, pappa, två systrar och två husdjur i en fin liten villa. Pappan är polis, mamman har något diffust (obetydligt?) arbete på ett kontor. Allt känns så förbaskat tillrättalagt. Jag märker att jag snabbt börjar störa mig på vissa saker, t ex är det tydligen bara män som kör bil och buss. Ungarna är olidligt väluppfostrade och sura käringar på bussen lyser med sin frånvaro. Mamman är oerhört duktig, förutseende och tålmodig.

Texten är som sagt tråkig och fokuserar på detaljer och regler. Skulle man inte lika gärna kunna berätta om trafikregler medan man jagar en förrymd drake? Illustrationerna kan jag dock inte klaga på, de är färgglada och varma.

Nej det blir inga fler Kråkeböcker i vårt hus, både jag och dottern är mer intresserade av spännande, roliga berättelser än av den här sortens övertydliga pedagogik.

Hungerns visa

Hungerns visa av J-M G Le Clézio, utgiven av Elisabeth Grate Förlag, 2009.

Jag hade en del svårigheter att komma in i Hungerns visa, helt enkelt för att jag tidigare läst Afrikanen. I denna berättar Le Clézio om hur han som 8-åring gör den långa resan till Nigeria, där han för första gången träffar sin far, som länge arbetat som läkare i den afrikanska bushen. Boken är ett verklighetstroget porträtt av Le Clézios far. När jag började läsa Hungerns visa visste jag att denna skulle handla om Le Clézios mor, men jag fick ingenting att gå ihop. Det som dock skiljer böckerna är att Hungerns visa är en roman, berättelsen handlar om Le Clézios mor i fiktiv form. Jag önskar att jag insett detta från början, nu förtog min förvirring lite av läsglädjen, åtminstone i början av romanen.

Hungerns visa handlar om den unga flickan Ethel, som växer upp i Paris strax innan andra världskriget. Ethels familj är välbärgad, men detta innebär ingalunda att familjelivet är lyckligt. Föräldrarna grälar ofta och fadern har en älskarinna. Ethel har en nära bundsförvant i den äldre släktingen monsieur Soliman, som tyvärr dör när Ethel ännu är ett barn. Fadern lurar av flickan arvet och lyckas senare förlora alla pengar genom okunnighet och spekulationer. Under barndomen har Ethel ytterligare en vän, den fattiga klasskamraten Xénia. Xénias familj har flytt från Ryssland och kamratens fattigdom och ursprung väcker många funderingar och skamkänslor hos Ethel. Det är svårt att hantera att vara välbärgad när ens vänner inte är det.

I romanen skildras också den utbredda antisemitismen och nazismens framväxt. De välbärgade, fördomsfulla människorna som samlas i familjens salong ser positivt på Hitler och den ordning han lyckas åstadkomma. Han ses som en garant mot bolsjevismen. Förvåningen blir därför stor när Tyskland invaderar Frankrike och de som tyckt sig vara högre stående ses som patrask. Ethels familj drabbas mycket hårt av kriget, samtidigt som Ethel finner kärleken.

Hungerns visa är ett mycket fint kvinnoporträtt och en nyanserad skildring av ett historiskt skede. De båda perspektiven, det individuella och det samhälleliga, förstärker varandra och skapar en fördjupad förståelse hos mig som läsare. Språket är elegant, men emellanåt tycker jag mig sakna delar av berättelsen. Le Clézio är som alltid läsvärd, och berättelsen om barnet och den unga kvinnan Ethel är gripande och vacker.