Kråke (tråke)

Kråke i trafiken av Marie Bosson Rydell och Jessica Lindholm, utgiven av Greerups Utbildning.

Som förälder till ett förskolebarn har man så klart hört talas om Kråke och när jag ramlade på en möjlighet att köpa en bok billigt slog jag till. Eftersom dottern är superintresserad av allt som har med trafik och bilkörning att göra trodde jag att hon skulle bli lycklig. Men dottern grymtade lite om att den boken hade hon läst på dagis och den var inte rolig. Detta gjorde mig ganska undrande. Hon brukar tycka om det mesta och Kråke kändes som ett säkert kort.

Sedan började vi läsa och då förstod jag precis vad dottern menade. Boken är ju urtrist. Den är så pedagogisk att jag blir kräkfärdig. Kråke bor med sin mamma, pappa, två systrar och två husdjur i en fin liten villa. Pappan är polis, mamman har något diffust (obetydligt?) arbete på ett kontor. Allt känns så förbaskat tillrättalagt. Jag märker att jag snabbt börjar störa mig på vissa saker, t ex är det tydligen bara män som kör bil och buss. Ungarna är olidligt väluppfostrade och sura käringar på bussen lyser med sin frånvaro. Mamman är oerhört duktig, förutseende och tålmodig.

Texten är som sagt tråkig och fokuserar på detaljer och regler. Skulle man inte lika gärna kunna berätta om trafikregler medan man jagar en förrymd drake? Illustrationerna kan jag dock inte klaga på, de är färgglada och varma.

Nej det blir inga fler Kråkeböcker i vårt hus, både jag och dottern är mer intresserade av spännande, roliga berättelser än av den här sortens övertydliga pedagogik.

Hungerns visa

Hungerns visa av J-M G Le Clézio, utgiven av Elisabeth Grate Förlag, 2009.

Jag hade en del svårigheter att komma in i Hungerns visa, helt enkelt för att jag tidigare läst Afrikanen. I denna berättar Le Clézio om hur han som 8-åring gör den långa resan till Nigeria, där han för första gången träffar sin far, som länge arbetat som läkare i den afrikanska bushen. Boken är ett verklighetstroget porträtt av Le Clézios far. När jag började läsa Hungerns visa visste jag att denna skulle handla om Le Clézios mor, men jag fick ingenting att gå ihop. Det som dock skiljer böckerna är att Hungerns visa är en roman, berättelsen handlar om Le Clézios mor i fiktiv form. Jag önskar att jag insett detta från början, nu förtog min förvirring lite av läsglädjen, åtminstone i början av romanen.

Hungerns visa handlar om den unga flickan Ethel, som växer upp i Paris strax innan andra världskriget. Ethels familj är välbärgad, men detta innebär ingalunda att familjelivet är lyckligt. Föräldrarna grälar ofta och fadern har en älskarinna. Ethel har en nära bundsförvant i den äldre släktingen monsieur Soliman, som tyvärr dör när Ethel ännu är ett barn. Fadern lurar av flickan arvet och lyckas senare förlora alla pengar genom okunnighet och spekulationer. Under barndomen har Ethel ytterligare en vän, den fattiga klasskamraten Xénia. Xénias familj har flytt från Ryssland och kamratens fattigdom och ursprung väcker många funderingar och skamkänslor hos Ethel. Det är svårt att hantera att vara välbärgad när ens vänner inte är det.

I romanen skildras också den utbredda antisemitismen och nazismens framväxt. De välbärgade, fördomsfulla människorna som samlas i familjens salong ser positivt på Hitler och den ordning han lyckas åstadkomma. Han ses som en garant mot bolsjevismen. Förvåningen blir därför stor när Tyskland invaderar Frankrike och de som tyckt sig vara högre stående ses som patrask. Ethels familj drabbas mycket hårt av kriget, samtidigt som Ethel finner kärleken.

Hungerns visa är ett mycket fint kvinnoporträtt och en nyanserad skildring av ett historiskt skede. De båda perspektiven, det individuella och det samhälleliga, förstärker varandra och skapar en fördjupad förståelse hos mig som läsare. Språket är elegant, men emellanåt tycker jag mig sakna delar av berättelsen. Le Clézio är som alltid läsvärd, och berättelsen om barnet och den unga kvinnan Ethel är gripande och vacker.

Serieläsning

Nu ska jag vidga mina vyer igen. Jag läste ju min första serieroman Persepolis nyligen och blev positivt överraskad. Nu ska jag snart läsa På spaning efter den tid som flytt (vilket galet projekt, Proust i serieformat!) och Husfrid. (Beskrivningarna nedan är lånade av förlagen).

På spaning efter den tid som flytt 1. Combray av Stéphane Heuet (originaltext av Marcel Proust) utgiven av Agerings bokförlag, 2009.

Ett av den moderna prosans portalverk har blivit grafisk roman. Genom den berömda scenen med madeleinekakan får vi följa berättaren tillbaka i minnet till barndomens Combray och det stora familjehuset. Han återupplever sänggåendets ångest, han återser borgarklassens märkliga uppförandekoder och färgstarka persongalleri.


Husfrid av Alison Bechdel, utgiven av Ordfront Förlag 2009.

Den kylige och krävande familjefadern Bruce Bechdel var engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemby. Först under collegetiden upptäckte Alison, som nyligen själv kommit ut som lesbisk, att hennes far var homosexuell. Bara månader efter hennes upptäckt avled fadern och efterlämnade i sitt arv ett familjemysterium för sin dotter att lösa. I den här kritikerrosade grafiska memoaren kartlägger författaren sin sköra relation till sin bortgångne far.

Nobelpriset 2010

Just det, nu är det dags att börja spekulera i vem som får Nobelpriset i litteratur 2010. I år hade jag ju för första gången lyckats läsa pristagaren innan denne presenterades och det skulle jag gärna vilja uppleva igen.

Ladbrokes lista kan man ju gå efter, men visst finns det outsiders att se upp med också? Nu vill jag faktiskt få alla era kloka tips, så att jag kan ägna det kommande året åt att läsa alla de troliga prisvinnarna.

Martina kommer att läsa minst en kandidat per månad och har valt de här författarna:

Margaret Atwood
Paul Auster
Haruki Murakami
Ismaïl Kadaré
Thomas Pynchon
Amos Oz
Joyce Carol Oates
Philip Roth
Beryl Bainbridge
Claudio Magris
Arnošt Lustig
Assia Djebar

Av dessa har jag läst de fetstilade. Pynchon, Bainbridge och Lustig fanns inte bland mina förslag, men nu får jag nog lägga till dem. Jag har några andra på min lista över författare som jag tror kan kan komma i fråga:

Abraham B. Yehoshua
Maryse Condé
Mario Vargas Llosa
Don DeLillo
Michael Ondaatje
Alice Munro
Cormac McCarthy
Ian McEwan
Salman Rushdie
Pramoedya Ananta Toer

Även bland mina egna tips har jag läst de fetstilade. Som ni kan se finns det inga poeter bland tipsen, jag tror inte jag är redo för poesi ännu.

Har ni förslag på andra författare? Tipsa oss i kommentarerna, tack!

Tematrio - Omslag

Den senaste tiden har jag vid upprepade tillfällen blivit påmind om att böcker inte bara har ett innehåll, utan även ett yttre. Därför tycker jag att detta med bokomslag kan vara ett intressant tema denna vecka.


Berätta om (och visa gärna bild på) tre bokomslag som du tycker är värda att titta lite extra på, kanske för att de väl passar innehållet, är vackra eller fula.


1. I romanen Stilla av Ying Chen skärskådas ett dödsdömd (?) relation mellan en man och en kvinna. De livlösa grenarna som sticker upp ur ett stelfruset snölandskap passar perfekt som illustration.

2. I Bittert arv av Kiran Desai finns det myller av dofter, färger, ljud och excentriska personer jag kommit att förknippa med indisk litteratur. Omslaget i dess klara, starka färger förstärker det "exotiska" innehållet.

3. Joanna Trollope skriver ganska lättsmälta kärleksromaner, som utspelar sig på den engelska landsbygden. Omslag i pastellfärger med impressionistiska målningar matchar innehållet fint.