Nostalgia - Saltkråkan

En av de riktigt positiva sakerna med att få barn, är att få tillfälle att uppleva allt roligt igen. Just nu har dottern börjat uppskatta filmerna av Astrid Lindgren och favoriten är Saltkråkan. Och i ärlighetens namn vet jag inte vem som har mest roligt när farbror Melker ramlar i sjön; dottern eller mamman. Eller pappan. Eftersom regnet inte tycks avta och dottern börjar bli prickig (vattkoppor) kommer nog filmerna om Saltkråkan att gå varma här hemma. Vi får väl varva lite med Bullerbyn, Lotta och Madicken.

Resstopp i Kina

75 sidor in i En ensam människas Bibel av Gao Xingjian tycker jag att boken är hyfsat bra. Den innehåller en del erotik och två delar politik så här långt. Jag hoppas att den kommer att handla lite mer om den manliga huvudpersonens barndom, jag vill gärna läsa mer om dåtidens Kina. Även den kvinnliga huvudpersonens bakgrund verkar intressant. Huvudpersonerna och handlingen beskrivs på ett ganska distanserat, kyligt sätt, vilket inte är vad jag uppskattar mest. Är någon annan i färd med att läsa boken?

Reashopping

Idag har jag fyndat på Akademibokhandeln. Halva reapriset gillar jag verkligen. Om Parfymen av Patrick Süskind kan man på baksidan läsa att den är mycket mer än en spännande thriller. Det hoppas jag stämmer. Ormboet av François Mauriac är kanske för mörk för min smak, men jag hoppas ändå att jag kan se de ljusglimtar som ska finnas i den. Boken ingår i Brombergs serie av Nobelklassiker, som jag tycker så mycket om.

Mamma Mu får ett sår

Mamma Mu får ett sår av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist, utgiven av Natur & Kultur, 2006.

Mamma Mu har tråkigt i sommarhagen och bestämmer sig för att rymma. Men, just då hon ska hoppa över stängslet halkar hon och ramlar. Mamma Mu får ett stort sår på magen och en bula i huvudet. Bonden får lov att trösta, tvätta såret och sätta på plåster. När Kråkan äntrar scenen blir han förskräckt över Mamma Mus bula och flyger, efter lite övertalning, iväg för att hämta något kallt att lägga på bulan. Men, Kråkan kommer tillbaks utan någon glass och med en kalaskula på magen...

Den här Mamma Mu-boken innehåller stor dramatik; olyckor, blod och omplåstring. Dottern följer noga vartenda ord och vill just nu läsa boken varje kväll. Berättelsen handlar om att ställa upp och hjälpa sina vänner, om hur svårt det kan vara att försaka saker för andras skull, och om hur påfrestande det är att erkänna att man gjort fel. Kråkan vill hjälpa Mamma Mu och hämta en glass att lägga på hennes bula, men han faller för frestelsen att äta upp glassen själv. Mot slutet lyckas han berätta detta för Mamma Mu, som lugnt svarar att hon visste det.

För barnen är det intressant med en identifikationsfigur som Kråkan. Här får de uppleva att andra gör fel och har svårt att erkänna detta. På ett medvetet plan är barnen ofta kritiska till Kråkans beteende, de vet ju så väl hur man bör uppföra sig. Men det är skönt för dem att se att även andra gör fel, och att allt ändå kan sluta bra.

Lilla dottern, som snart fyller fyra år, älskar Mamma Mu och Kråkan. Hon säger själv att de är jätteroliga. Men, det bästa med Jujja Wieslanders böcker är att de är mer än roliga, utan att de blir pekpinnar. Viktiga ämnen behandlas i Mamma Mu-böckerna på ett lekfullt, lustfyllt sätt. Det sätter jag stort värde på.

Illustrationerna av Sven Nordqvist är helt underbara. Här läggs stor vikt vid ansiktsuttryck och detaljer, vilket förstärker innehållet i texten. Dessutom är en del av bilderna närmast hysteriskt roliga.

Passar ALLA barn i ålder 3-6.

Bonjour tristesse

Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel) av Françoise Sagan, 1954.

Den här korta berättelsen handlar om ett sommarlov vid Rivieran. Här tillbringar den 17-åriga Cécile dagarna med att sola, bada och flirta med Cyril. Hon bor tillsammans med den charmerande fadern och dennes tillfälliga unga älskarinna, Elsa. Fadern är änkling sedan många år och lever ett liv som handlar om att roa sig och leva det ljuva livet. Att Cécile misslyckas med studierna tas med en klackspark. Men så en dag dyker en av moderns väninnor, Anne, upp på besök och fadern börjar uppskatta hennes allvarlighet. Då det börjar talas om giftermål fylls Cécile av ambivalenta känslor, hon tycker om Anne, men vill inte att livet ska förändras. Till slut utformar Cécile en intrikat och grym plan för att bli kvitt Anne.

Författaren skildrar på ett detaljerat och, till synes, enkelt sätt den ambivalens som drabbar Cécile, när hon riskerar att förlora fadern. Den unga huvudpersonen skärskådar sina känslor och intentioner på ett kyligt sätt, men samtidigt finns en slående äkthet och ärlighet hennes sätt att försöka förstå sig själv.

Det går inte att låta bli att skriva om Françoise Sagans ålder. Hon skrev denna roman när hon var 17 år, vilket är oerhört insiktsfullt. Samtidigt var romanen chockerande för sin samtid p g a sin sexuella frispråkighet. Romanen är skriven i jagform, vilket leder till att man uppfattar den som självbiografisk. Även språket är oerhört moget med tanke på författarens ålder. Boken är lätt att läsa, meningarna är ofta eleganta och här används ord man inte så ofta hör/läser idag. Romanen utstrålar fransk elegans, den lockar med en passionerad blinkning; frågan är om den rymmer värme eller kyla i under ytan.

Detta är en roman jag önskar att jag läst då jag var lite yngre. Då skulle den talat till mig på ett annat sätt än den gör idag, då jag är i Céciles fars ålder. Nu ser jag ändå författarens brådmogenhet, även om detta inte förtar glädjen att läsa boken.