Nostalgia - läseböcker

Visst är väl gamla läseböcker alldeles särskilt fina böcker. Här är min från 1968 och mammas från 1934.

I mammas gamla böcker finns underbara teckningar och fina verser. Här finns käcka små gossar och rara små flickor och här finns många böner och berättelser med religiös och fosterländsk prägel. När det gäller själva läsinlärningen noterar jag att man satte man bindestreck mellan stavelserna för att underlätta läsningen.

Bilderna i min bok tycker jag är så fina. På genusfronten verkar det inte hänt särskilt mycket, men religiösa teman lyser med sin frånvaro. Mycket har verkligen "moderniserats", och min bok innehåller mer av rim, ramsor och språkglädje. I min läsebok finns också rebusberättelser av den typ jag skrev om här.

Har ni era gamla läseböcker kvar? Visa dem i så fall!

Böcker säljes - och köpes

23 CD-böcker sålda på Tradera till den nätta summan av 1837 kr! Det var helt klart mer än jag vågat hoppas på. Vad ska jag nu köpa för pengarna? Mat? Kläder? Husgeråd? Inte trodde väl någon det? Pengarna ska naturligtvis tillbaks in i bokhyllan. Nu kan jag köpa en hel del nya fina små vänner. Jag har faktiskt redan hittat tre böcker på Bokbörsen som jag ska beställa. Visst är väl Mardrömmen av Kenzaburo Oe, Kärlek i kolerans tid av García Márquez och Främlingen av Camus kloka nyinvesteringar?

Läsning om läsning

Jag har med stort nöje läst ett kort stycke in i Drottningen vänder blad av Alan Bennett. En sådan liten (kron)juvel detta är. Vad sägs om följande utdrag:

»Hon (en författare) är inte särskilt populär, Ers Majestät.«
»Hur kan det komma sig? Jag adlade henne.«
Mr Hutchings avstod från att förklara att detta inte nödvändigtvis var vägen till folkets hjärta.

Jag, Helga Gregorius

Jag, Helga Gregorius av Birgitta Lindén, utgiven 2008 av Ord & Visor förlag.

För att komma bort från ensamhet och uppleva spänning i storstaden, gifter sig den unga Helga med den avsevärt äldre Henrik Gregorius. Henrik är präst och har varit vän till familjen under Helgas uppväxt. Helga har svårt att fördra den fysiska delen av kärleken, tills hon en dag blir förälskad i en ung man. Hon söker då hjälp hos Doktor Glas, som "upptäcker" att maken har svagt hjärta och bör praktisera avhållsamhet. Henrik är dock mycket angelägen att få barn och vill inte gärna följa doktorns rekommendationer. Helga blir alltmer förtvivlad över situationen och söker än en gång stöd hos Doktor Glas...

Jag, Helga Gregorius är ett försök att ge Helga en egen röst. Tidigare har vi kunnat läsa om huvudpersonerna i Hjalmar Söderbergs underbara sekelskiftesroman Doktor Glas och i Bengt Ohlssons nyanserade gestaltning av Gregorius.

Romanens första hälft skildrar Helgas barndom och uppväxt. Helga beskrivs som en brådmogen liten unge, som fascinerat utforskar språkets möjligheter och ordens betydelser. Helga är också fundersam över sitt ursprung och hon upptäcker att fadern inte är hennes biologiske far. Jag skulle tro att det finns en del självbiografiska inslag i barndomsskildringen och den ger ett varmt, genuint intryck. Man får också en förklaring till varför Helga väljer att gifta sig med en äldre man hon inte är förälskad i.

Romanens andra hälft utspelas under den tidsperiod, och skildrar de händelser, jag tidigare läst om i Doktor Glas och Gregorius. Här tycker jag inte längre att Jag, Helga Gregorius håller måttet. Min spontana uppfattning är att kvalitén försämras då författaren försöker anpassa sig till de givna förutsättningarna och samtidigt vara sin egen huvudperson trogen. Personbeskrivningen av Helga blir statisk och gestaltningen av Henrik Gregorius blir schematisk och ytlig. Troligen påverkas mitt omdöme också av att jag tyckte mycket om den värme, varmed Bengt Ohlsson skrev om pastorn.

Sammanfattningsvis tycker jag att författarens intention var lovvärd, men romanen hade behövt utformats på ett annat sätt för att verkligen låta Helgas berättelse växa fram. Jag läste i en intervju att författaren tröttnat på Helga under en period och jag tycker att man som läsare märker det mot slutet av boken.

Lotta Lotass i Akademien

Författaren och litteraturvetaren Lotta Lotass ersätter den avlidne Sten Rudholm på stol nummer ett i Svenska Akademien. Hon tillträder formellt vid Akademiens högtids-sammankomst den 20 december. Enligt SvD svarade Lotta utan att tveka ja, då hon under dagen fick förfrågan av Horace Engdahl. Lotta Lotass föddes 1964 och doktorerade i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet 2002 med avhandlingen Friheten meddelad - studier i Stig Dagermans författarskap. Hon debuterade som författare år 2000 med romanen Kallkällan. Tyvärr har jag inte läst något av Lotta Lotass, det får jag ta och råda bot på. Extra glad blir jag att en 60-talist äntligen har blivit invald bland De aderton :-)