Den gamle och havet av Ernest Hemingway.
Den gamle och havet gavs ut 1952 och det var den sista av Hemingways böcker som publicerades under hans livstid. För denna magnifika berättelse fick Hemingway Pulitzerpriset och den var även en bidragande orsak till att han erhöll Nobelpriset 1954.
I boken får man följa Santiago, en gammal man som fiskar ensam i sin båt utanför Kubas kust. Han har varit ute på havet i åttiofyra dagar, utan att få fisk. De första 40 dagarna hade han pojken Manolin med sig i båten, men p g a den gamles stora otur har pojkens far flyttat honom till en annan båt. Pojken ser nu bekymrat på, när Santiago dag efter dag kommer i land utan fångst och han försöker hjälpa den gamle så gott han kan. På den åttiofemte dagen nappar det. Svärdfisken, som den gamle har på kroken, är stor och stark. I stället för att låta sig halas in, drar fisken den gamle allt längre ut till havs. Santiago börjar förstå att det här kommer att bli en kamp på liv och död, mot den största fisk han någonsin skådat.
Historien i
Den gamle och havet har av många tolkats som en allegori om den enskilda människans oövervinnerliga kraft att stå emot de makter som hotar henne. Och det är väl en ganska uppenbar tolkning. Men, jag tycker generellt att det är viktigare att uppleva en bok än att tolka den.
Så vad kan jag då säga som beskriver min upplevelse? Jo, jag blev förförd. Förförd av den värme jag översköljdes av, då jag lyssnade på Max von Sydows fantastiska tolkning av fiskaren Santiagos kamp mot den stora svärdfisken. Förförd av den kärleksfulla omtanken den unge pojken Manolin visar den gamle mannen. Och förförd av det strama, återhållsamma språket som uttrycker så stor ömhet.
Den gamle och havet är en tidlös bok. Den är lättläst, dramatisk och engagerande. Den är storslagen, samtidigt som den är lågmäld. Jag rekommenderar den varmt. För er som hellre lyssnar än läser är CD-boken ett utmärkt alternativ. Max von Sydow läser berättelsen mästerligt. Dessutom finns CD-boken ofta att köpa för en billig peng på
Tradera.
