Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Bloomsday

Glad Bloomsday! Handlingen i Ulysses av James Joyce utspelar sig den 16 juni i Dublin, och romanen är intrikat baserad på Homeros Odysséen. Så intrikat att det dock är mycket svårt för en oskolad läsare att se alla parallellerna. I fjärde kapitlet dyker Odysseus alter ego Leopold Bloom äntligen upp. Han är en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. Bloom fixar frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han ska på senare under dagen. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning ger sig Bloom ut på stan igen.

Under dagen ägnar sig Bloom åt att vandra runt i Dublin, medan han funderar över livet i allmänhet och kroppens behov i synnerhet. Judar smädas, kvinnors kön väcker fantasier och gommen frestas av allehanda läckerheter. De gamla grekerna hyllas, medan romarna beskrivs som kloakmakare. Lärda diskussioner om litteratur och filosofi förs på ett bibliotek. Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten kommer Bloom äntligen hem hem igen. Men kanske inte till en kvinna som bara väntat troget och hängivet.

"Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar."

Romanen avslutas med Molly Blooms makalösa monolog som handlar om hennes äktenskap, sexualitet och otrohet. Läs högt och njut av alla språkliga finesser, en sådan fantastisk översättning! 

Ulysses är en roman som innehåller en massa halvtänkta element huller om buller, och emellanåt en lysande klar tanke, klokare än allt annat jag läst. Jag förvirras och förtjusas om vartannat. Romanen är helt enkelt omväxlande urtråkig och utmattande och alldeles lysande. 

ULYSSES
Författare: James Joyce
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers (2023)

Tisdagstrion - Pensionärer/seniorer

Vårens avslutande tema hos Robert på Mina skrivna ord kunde inte passa mig bättre, vare sig litterärt eller irl. Jag sade upp mig och ansökte om pension förra veckan efter ett turbulent läsår. Ser nu fram emot mkt ledig tid till hösten. Dessutom har jag under året läst ovanligt många bra romaner med äldre huvudpersoner.

 Pizzeria Roma av Elin Persson är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. Karlarna på verkstan har blivit lite till åren, det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den! 

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse. 

Folk som sår i snö av Tina Harnesk skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. 

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!

Happy Dallowday!

Happy Dallowday (lite försenat)! Mrs Dalloway av Virginia Woolf utspelar sig under onsdagen den 13 juni 1923 i London. Den välbärgade, medelålders Clarissa Dalloway ska ha en liten, trevlig bjudning på kvällen och ger sig därför ut för att inhandla blommor att pynta hemmet med. Just behovet att pynta, att dölja det fula, att fylla vardagen med vackra trivialiteter är ett genomgående tema i romanen. Clarissas liv handlar i hög grad om status, om klassmedvetenhet, om hyckleri. Jag kan föreställa mig hur hennes glossiga facebookbilder skulle se ut.

Det stora kriget är äntligen slut och engelska nationen står inför ett vägval mellan gamla traditioner och ett modernt samhälle. Clarissa lever i en tid då hoppet om människan och civilisationen trasats sönder i skyttegravar. Hon lever i den splittrade värld T S Eliot beskriver i The Waste Land. Så här lite drygt etthundra år senare har jag alltför lätt att förstå och relatera till besvikelsen och melankolin.

Under Clarissas vandring genom staden, och senare under dagen, dyker andra karaktärer upp, och läsaren får bland annat träffa ungdomskärleken Peter Walsh, dottern Elizabeth och Clarissas alter ego Septimus Smith. Clarissa och Septimus träffar aldrig varandra, men är sammanlänkade genom sina upplevelser av livets tomhet och skörhet. De olika karaktärernas tankar, deras sinnesintryck, minnen och känslor vävs samman till en betraktelse av smärtsam meningslöshet och förgänglighet. Bland annat ...

Clarissa är en kvinna som väcker min medkänsla. Många år tidigare valde hon bort ett passionerat, intimt liv tillsammans med Peter Walsh för ett svalt äktenskap med maken Richard, ett äktenskap där hon tycks förlora sig själv:

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”

Clarissa uttrycker en tomhet och en längtan som verkligen berör. Under all yttre förfining finns en kvinna av kött och blod, en kvinna som lider, älskar och hatar.

"Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdomen kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat!

Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel."

Mrs Dalloway är också en roman man läser med facit i hand. Vetskapen om att Virginia Woolf själv kommer att avsluta sitt liv några år efter utgivningen av romanen påverkar ofrånkomligen läsningen.

Romanen är skriven i modernismens typiska stil med inre monologer - stream of consciousness - och kräver en alert läsare. Något år innan Mrs Dalloway publicerades hade James Joyces nydanande mastodontroman Ulysses getts ut. I denna introducerades läsaren för oförglömliga textavsnitt, t ex Molly Blooms avslutande inre monolog. Men där Joyce breder ut sig och testar i princip alla stilar han kan komma på, håller sig Woolf konsekvent till en stil, vilket ger ett ännu mer effektfullt intryck. Enligt mig.

Sammantaget är Mrs Dalloway ett monument över ett liv som inte blev av och en läsupplevelse som slår det mesta.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Eva Åsefeldt (ej i mina citat)
Förlag: Albert Bonniers (2025)

En smakbit ur Berätta allt

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Den här veckan har varit omvälvande, jag har ganska hastigt valt att säga upp mig och kommer att gå i pension i oktober. Allt är just nu nytt och omtumlande, men framför allt befriande!

Boken jag vill dela en smakbit ur är Berätta allt av Elizabeth Strout, det är den sista boken i serien om Lucy Barton. Jag kommer att sakna den karaktären ofantligt mycket, har levt med illusionen att vi är väninnor i många år nu. 

"Det var den här historien som Lucy hade berättat: Lucys kärlekshistoria med Bob Burgess, som aldrig hade blivit verklighet. Den biten som fick Lucy och Olive att gråta var när  Lucy berättade om när hon träffade Bob när han hade klippt sig, och att Lucy älskade honom ännu mer så fort hon fick syn på honom. "Han såg så oskuldsfull ut, Olive, han såg ut som ett barn, och det tog bara kål på mig. Jag ville ta honom i famnen och säga: Bob! Du är du! Men i exakt det ögonblicket gick det på något sätt upp för mig: Vi kommer aldrig att rymma tillsammans, för du är Bob."

De levande

Finska författaren Iida Turpeinen, född 1987, debuterade med De levande 2023. Romanen har verklighetsbakgrund och innehåller förutom en "litterär fantasi" om historiska personer, även en avsevärd mängd fakta om bland annat Stellers sjökor och om människans hänsynslöshet och dumhet i samband med upptäcktsresor. De levande har rönt stor uppmärksamhet, nominerats till och tilldelats priser, samt översatts till mängder av språk. Vilken debut!

Handlingen sträcker sig över tre århundraden och skildrar inledningsvis 1700-talets naturvetenskapliga upptäckare Steller, som under en expedition till Alaska lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Efter svåra umbäranden och svält upptäcker Steller den stora, orädda sjökon, som är lätt att fånga och som bidrar med nödvändig mat. Sjökorna beskrivs som vänliga och empatiska och deras nyfikenhet drabbar dem hårt. Endast tre årtionden efter Stellers upptäckt är Stellers sjökor utrotade. 

Trots att författaren beskriver en "manlig" värld är det framför allt kvinnoporträtten som fascinerar mig. Skildringen av guvernör Hampus Furuhjelms hustru Anna och syster Constance är intressant och mer fördjupad. Anna förväntas följa med sin make och vara nöjd med sin roll som maka och mor, i stor ensamhet. Systern Constance skickas till brodern, möjligen mestadels för att vara till besvär och kostnad, men finner en plats där hennes udda egenskaper kommer till nytta. Ytterligare en intressant karaktär är Hilda Olson, Finlands första kvinnliga vetenskapsillustratör. 

Sammantaget är De levande en ohyggligt bra roman som skildrar människans törst efter kunskap, men också hennes förmåga att konstant förstöra det hon upptäcker. 

DE LEVANDE
Författare: Iida Turpeinen
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers (2026)

Women’s Prize for Fiction - Korrespondensen

Debutromanen (!) The Correspondent av Virginia Evans vann Women’s Prize for Fiction 2026. Romanen har getts ut på svenska med titeln Korrespondensen och ligger i min läsahög. Det som lockar mig är att boken är en brevroman och att huvudpersonen är en äldre kvinna. Hoppas att den kommer att passa mig som föredrar osentimentala texter.

Läsning pågår - Slutartid

Oj! Har totalt fastnat i Maja Lundes Slutartid och läst halva i en sittning. Så fascinerande att försöka sätta sig in i scenariot att vissa saker som födsel, död, åldrande och andra mänskliga upplever som t ex hunger så totalt upphört. Mer läsning snart!

Nytt i hyllan - The Things We Never Say

Elizabeth Strouts nya roman The Things We Never Say kanske kan få mig mindre avogt i ställd till att läsa på engelska. Boken finns ännu inte översatt till svenska och jag är inte nöjd med hur svenska förlag hanterar det här fantastiska författarskapet.

I romanen introduceras en ny miljö samt en ny huvudperson, Artie Dam, historielärare. Han beskrivs som en vanlig man, en ganska ensam man och en man som bär på hemligheter. Låter lovande tycker jag, som ändå alltid kommer att sakna min väninna Lucy Barton.

En smakbit ur Öster om Eden

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna.

Vädret är underbart, första jordgubben mogen, i växthuset växer det så det knakar och snart är det dags för ledighet. 

Idag kommer jag att dela lite ur en favoritbok som jag fick i 23-årspresent, Öster om Eden av John Steinbeck. Romanen är ett familjedrama som spänner över flera generationer, och bygger på Bibelns berättelse om Kain och Abel. 

- Men varför dömde Gud Kain? utropde Adam ivrigt. Det var väl orättvist?

- Det är klokt att lyssna till vad som säjs, sa Samuel. Gud dömde inte alls Kain. Men även Gud kan väl ha sin gunstlingar? Låt oss anta att han gillade fårstek mer än grönsaker. Det gör jag själv förresten. Kain kom exempelvis med en knippa morötter. Och Gud sa: "Det tycker jag inte om. Försök en gång till. Kom med nått som jag tycker om så ska jag ställa dej jämsides med din bror." Men Kain blev ond. Han ansåg sig förolämpad. Och i en sån situation vill man ha utlopp för sin vrede och Abel råkade stå i vägen.

Fröding på nationaldagen

Fröding är något av det svenskaste för mig, firar därför nationaldagen med del två av ”Strövtåg i hembygden” ur Stänk och flikar (1896).

Och här är dungen, där göken gol, 

små tösor sprungo här 

med bara fötter och trasig kjol 

att plocka dungens bär, 

och här var det skugga och här var sol 

och här var det gott om nattviol, 

den dungen är mig kär, 

min barndom susar där.

Just nu - juni 2026

 

Ny månad och en ny Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också.

Juni har kommit med värme, blomster och en efterlängtad åskskur. Mindre tid att läsa, men trädgårdsarbete kan utföras med bok i öronen. 

Just nu läser jag Maja Lundes nya roman Slutartid. Har bara läst några avsnitt, den verkar lovande. Nyligen har jag läst ut Berätta allt av Elizabeth Strout, sista boken om Lucy Barton m fl. Stor saknad.

Just nu lyssnar jag på Öster om Eden av John Steinbeck och den är lika bra som vid de tidigare läsningarna.

Just nu tittar jag på Förrädarna från olika länder och La Casa de Papel (igen). Vid livskriser ägnar jag mig åt återupprepningar.

Just nu njuter jag av tanken på att snart vara långvarigt ledig!

Just nu längtar jag efter semester.

Norska favoriter - Marie Aubert

Copyright/fotograf: David B. Torch

Marie Aubert, född 1979, debuterade 2016 med novellsamlingen Får jag följa med dig hem. 2019 kom den kritikerhyllade och prisade romanen Vuxna människor. Jag är inte sådan här egentligen är författarens tredje bok. Marie Auberts böcker handlar om människor som inte riktigt uppför sig "som de borde" och om komplicerade familjerelationer, som ofta präglas av skam, ensamhet och längtan efter att bli sedd. 

I Jag är inte sådan här egentligen samlas familjen för att fira en konfirmation (en mycket större sak i Norge än i Sverige), men tillställningen blir inte vad konfirmandens mamma hoppats på. Konfirmanden Linnea är upptagen av plågsamma relationer med jämnåriga och önskar bara att allt vore över. Pappa Bård planerar att lämna sin fru så fort konfirmationen är överstökad, men hans älskarinna är möjligen inte med på noterna. Farfar Nils har tidigare svikit sin familj och bevittnar nu hur sonen upprepar hans misstag. Faster Hanne har blivit smal och kommer hem på besök med sin flickvän och blir upprörd över att människor behandlar henne bättre nu än när hon var tjock. Sammantaget en fantastisk och rätt skruvad version av en alldeles vanlig familj. Underhållande, men bitvis nästan plågsamt träffsäker. 

Vuxna människor är sammantaget ett familjedrama om en "duktig" storasyster till en bortklemad lillasyster, som får nog och går över alla anständighetens gränser. Äldsta systern Ida är välutbildad, singel, barnlös och medveten om att den biologiska klockan tickar. Det är sommar och hon åker till familjens gemensamma sommarstuga för att fira sin mammas födelsedag. I stugan väntar den yngre systern Marthe, med sambo och bonusdotter. Hon har härliga nyheter! En fantastisk roman som gestaltar syskonrivalitet och avund på ett uppfriskande sätt. 

Marjane Satrapi

Läser med tungt hjärta att Marjane Satrapi avlidit, endast 56 år gammal. Enligt familjen avled hon "av sorg drygt ett år efter att hennes make och livets kärlek, Mattias Ripa, gått bort”. Som författare var Marjene Sartrapi mest känd för den makalösa grafiska roman Persepolis, som jag senast skrev om i oktober i samband med Banned Books Week.  

Persepolis utgavs första gången 2000 i Frankrike och den var mitt första möte med genren grafiska romaner. I korthet handlar Persepolis om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck i samband med att en revolution "kidnappas" av religiösa extremister. Boken rekommenderas varmt både till den som vill prova att läsa en "serieroman" och till den som vill lära sig mer om Irans historia. 

Tisdagstrion - Ungdomsböcker

Veckans Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord handlar om ungdomsböcker och jag har gått på upptäcktsfärd i dotterns bokhyllor för att hitta bra tips för alla åldrar. 

Heartstopper av Alice Oseman är en grafisk romanserie om tonårens första uppslukande kärlek, om att skapa en identitet, acceptera sig själv och våga stå för den man är. Serien utspelar sig på en brittisk pojkskola, där Charlie och Nick en dag råkar hamna bredvid varandra i klassrummet. Serien beskrivs ibland som lite rosenröd och romantisk, men innehåller även tyngre ämnen som mobbing, homofobi och mental ohälsa. I länder som Ungern, Turkiet och USA har försäljningen begränsats eller förbjudits.

Sammanfattningsvis handlar Cirkeln av av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter och de får en följeslagare (som inte verkar duga så mycket till). Samtidigt fortsätter det vanliga livet och det är inte så lätt att veta hur man ska hantera sina nya krafter. Dessutom händer allt fler hemska saker ...

Ordbrodösen av Anna Arvidsson utspelar sig i en värmländsk bruksort (kanske min egen uppväxtort?), där en familj med unika egenskaper bott sedan generationer tillbaka. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser, de kan styra andra människors tankar, känslor och handlingar med sina skrivna ord. Sammantaget är Ordbrodösen en fängslande, spännande berättelse om att växa upp i en värld där ord är magiska och där du kan bli en marionett som styrs av andra. Magisk realism med mer än en gnutta realism.

Månadssammanfattning - maj 2026

Maj var både en alldeles fantastisk och en förfärligt påfrestande månad. Naturen och trädgården erbjöd välbehövlig vila efter konflikter och galenskap på jobbet. Planen var att läsa och skriva om norska författare, vilket genomfördes. Marie Aubert var en ny bekantskap, som jag gillade mer än väntat. Eftersom jag tidigare i år läst och tokhyllat Torborg Nedreaas, läste jag i maj första delen i hennes uppväxttrilogi, och den var makalöst bra. Hyllvärmaren Walden var omväxlande bra och tämligen förlegad. Kaptenen och Ann Barbara fängslade tyvärr heller inte, men jag tror det kan ha berott på ofokuserad läsning, tyvärr. Boken De levande, om Stellers sjökor, var däremot helt fantastisk! Även Eufori, en litterär fiktion om sista året i Sylvia Plaths liv, var mycket bra. Mörkt motiv var en välskriven och mysig deckare, författaren hoppas jag se på Bokmässan i september. Sist under månaden läste jag Berätta allt, den sista boken om Lucy Barton. Jag behöver kanske inte ens skriva att jag älskade den.

Berätta allt - Elizabeth Strout

Trollskärvan - Torborg Nedreaas

Eufori - Elin Cullhed

Kaptenen och Ann Barbara - Ida Jessen

De levande - Iida Turpeinen

Vuxna människor - Marie Aubert

Mörkt motiv - Louise Penny

Jag är inte sådan här egentligen - Marie Aubert

Walden - Henry David Thoreau

Lästa titlar sammantaget: 9

Ljudböcker: 6

Hyllvärmare: 3

Sakprosa/biografi: 1

Romaner: 8

Böcker skrivna av kvinnor: 8

Böcker skrivna av män: 1

Nya författare: 5

Länder: 5 (Sverige, Norge, Finland, Danmark, USA, Kanada/Québec)

Tema: Norge, Bokmässan/Québec

Månadens bästa: Flera böcker var bra av olika anledningar, men Berätta allt av Elizabeth Strout tar första platsen hos mig.

En smakbit ur Hönan som drömde om att flyga

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna.

Behöver lite verklighetsflykt och berättar därför här lite om en favoritbok, som passande nog dessutom har moderskap som tema.  

 I Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang träffar vi hönan Knopp, en höna som har mycket stark egen vilja och stor förmåga att fantisera om olika mer eller mindre tänkbara framtidsutsikter. Hon är också en mycket nyfiken och modig liten höna, som tröttnat på att värpa ägg efter ägg bara för att se bondens fru komma och ta dem ifrån henne. Knopp bestämmer sig för att vägra värpa och försöka rymma. Friheten utanför ladan lockar och drömmen är att få ruva ett ägg och få en liten kyckling. Med stor tur lyckas Knopp levande lämna ladan och dessutom lyckas hon hitta ett övergivet ägg ute i trädljungen. Det är bara att börja ruva. När ägget väl kläcks visar det sig dock att det inte var ett hönsägg hon ruvat, för ut kommer en liten andunge. Olikheterna gör dock inte Knopp mindre benägen att skydda sin lilla unge och överösa den med kärlek, trots att tuppen och de andra hönorna hånar henne för att ungen är av annan sort.

"Knopps tankar var i en enda röra, men hon var allt annat än skamsen. Hon hade ruvat sitt ägg med hela sin själ. Hon hade önskat att han skulle födas. Hon hade älskat honom ända sedan han låg i ägget. Hon hade aldrig funderat över vad som fanns inuti. Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!"

Coyote

På årets Bokmässa är Québec hedersgäst och en av de besökande författarna är Gabrielle Filteau-Chiba. Hon ägnar sitt liv åt att skriva, översätta, illustrera och kämpa för Québecs natur. 2013 sålde hon allt hon ägde, lämnade Montreal och levde under tre års tid i en liten stuga i vildmarken. Där skrev hon sin första roman. Coyote är författarens andra roman, den har fått stor uppmärksamhet och har översatts till ett tiotal språk.

Coyote handlar om viltvårdaren Raphaëlle, som lever ensam med sin hund i en husvagn i Québecs djupa skogar. Hennes uppdrag är att skydda djur och natur från tjuvjägare och andra faror. Men tjuvjägarna är många och oerhört hänsynslösa, snart har rollerna förbytts och Raphaëlle utsätts för hot och trakasserier. Under Raphaëlles undersökningar framkommer att några av de jägare som utsätter vilda djur för plågsamma fångstmetoder, även kan misstänkas vara inblandade i övergrepp på unga kvinnor. I stället för att dra sig undan börjar Raphaëlle planera en hämnd.

Coyote är en mycket spännande bok som handlar om tjuvjakt, djurplågeri och våldsamma övergrepp på människor. Romanen belyser frågan om människans plats i naturen och gestaltar ursprungsbefolkningens utsatthet. En del känns igen från svenska författare som skriver om liknande teman, t ex Ann-Helén Laestadius i Sápmitrilogin. Coyote är engagerande läsning, men den är oerhört brutal. Och den innehåller sexscener med alldeles för många metaforer.

COYOTE
Författare: Gabrielle Filteau-Chiba
Förlag: Éditions-J (2022)
Översättare: Ulla Linton

Författarbesök Oslo

Foto: Leonardo Cendamo

Upptäckte igår av en slump att Elizabeth Strout kommer till Litteraturhuset i Oslo i augusti. Det fanns fem (!) platser kvar och jag skyndade mig att genast lägga beslag på en av dem. Elizabeth Strout kommer att prata om sin nya bok - The things we never say - en bok jag hoppas kommer att översättas snart! Den finns redan översatt till norska!

Läsning pågår - Berätta allt

Då är det äntligen dags att läsa sista boken om Lucy Barton, Berätta allt av Elizabeth Strout. Handlingen utspelar sig i den lilla staden Crosby i Maine, där Lucy och Olive Kitteridge till slut träffas. Det är nu rätt många år sedan jag läste första boken om Lucy Barton - Mitt namn är Lucy Barton - för första gången, och hon är en karaktär jag verkligen kommer att sakna.