tisdag 8 mars 2016

Intertextualitet, andra generationen

För några år sedan skrev jag ett inlägg om hur jag älskar intertextualitet för att den, i bästa fall, får mig att känna mig beläst och smart. I går kväll var det dotterns tur att för första gången upptäcka hur författare refererar till varandra på olika sätt. I hennes favoritserie Konaklubben av Inger Frimansson nämndes en bok av Lin Hallberg, ett författarnamn dottern mycket väl känner igen. Hennes glädje över detta igenkännande var härlig för en boktokig mamma att få uppleva. Högst upp på önskelistan står nu den omnämnda boken Adzerk - den vita hingsten.

3 kommentarer:

  1. intertextualitet är kul, på rätt använt. Mina barnbarn känner igen också en del, och det är kul!

    SvaraRadera
  2. kul när böckerna pratar med varandra. och igenkänningen gillar ju barn också

    SvaraRadera
  3. intertextualitet gillar jag också, fast extratextualitet nästan ännu mer, dvs när litteraturen gör avtryck i verkligheten.

    SvaraRadera