Läsning pågår - Stöld

Jag fortsätter att läsa böcker från Sápmi, och har nu börjat läsa första delen i Ann-Helén Laestadius oerhört populära trilogi, Stöld. Berättelsen kretsar kring nioåriga Elsa och hennes familj, och om kampen mot samehat, tjuvjakt och poliser som inte utreder brott mot renägare. Ofantligt bra och otroligt jobbig och engagerande läsning.

Novellkalendern 21 - Historien om det gamla barnet

Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin, är bosatt i Österrike och arbetar som författare, dramatiker och regissör. Historien om det gamla barnet är hennes debut. Ett flertal av författarens böcker finns översatta till svenska och fyra av de tidiga verken finns i denna samling. 

I Historien om det gamla barnet hittas en ung flicka med minnesförlust en natt av polisen. Allt hon äger är en tom hink. Flickan berättar att hon är fjorton år, därutöver minns hon ingenting. Efterforskningar finner inga svar på gåtan om flickans identitet, hon blir därför placerad på ett barnhem. På barnhemmet utvecklar flickan en levnadsstrategi som gör henne närmast osynlig. Samtidigt finns dock en längtan efter att bli sedd, tilltalad, delaktig. Vem är flickan egentligen och vad har hänt henne? 

Redan i inledningen av boken blir jag betagen. Här kommer ett litet smakprov på det rytmiska språket och beskrivningen av flickan:

"Flickan kunde bara inte minnas det, hon kunde inte minnas början. Hon var totalt föräldralös, och allt hon hade och kände till var den tomma hinken som hon höll i handen, alltjämt höll i handen medan hon blev utfrågad av polisen."

"Flickan har ett stort, fläckigt ansikte som ser ut som en måne med skuggor på, hon har breda axlar likt en simmerska, och från axlarna och neråt är hon som huggen i ett enda stycke, det finns varken någon upphöjning där som brösten borde vara eller någon inbuktning i höjd med midjan... Flickan vet att hon är för storväxt, därför drar hon in huvudet. Hon kröker kroppen som om hon på det viset måste hålla tillbaka en väldig kraft som rasar i hennes inre."

Historien om det gamla barnet är en fascinerande, mytisk berättelse om en flicka som inte vill bli vuxen. Det är en berättelse som innehåller många frågor och få svar. Handlingen, beskrivningen av huvudpersonen, det poetiska språket och det existentiella temat är exakt i min smak. Sammantaget är detta en kort, udda och mycket läsvärd berättelse.

HISTORIEN OM DET GAMLA BARNET
Författare: Jenny Erpenbeck
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Översättare: Ulrika Wallenström

Novellkalendern 20 - I senaste laget

Claire Keegan, född 1968, är en irländsk författare som inte slösar med orden. Hon har uppmärksammats för sina noveller, som ofta utspelar sig på den irländska landsbygden. Hennes berättelser skildrar fattigdom, utsatthet och katolsk trångsynthet, men även modiga personer som står upp för sig själva. Flera av hennes böcker har nominerats till och tilldelats priser. I Sverige är hon kanske mest känd för Det tredje ljuset, som kallats en av 2000-talets främsta noveller och uppföljaren Små ting som dessa.

Novellen I senaste laget handlar om en medelålders man, Cathal, som en fredag mitt i sommaren tar bussen hem från kontoret. Hemma i lägenheten väntar bara hans katt, men fram tills nyligen bodde även Cathals fästmö där. Cathal kommer hem, släpper ut katten, öppnar en flaska champagne och funderar över varför hans fästmö dumpade honom alldeles innan bröllopet. Sabine var förvisso aldrig lätt att förstå sig på, mycket krävde hon och lite var hon villig att ge. Men varför hon dumpade Cathal är för honom obegripligt.

Under ett tidigare samtal mellan Cathal och Sabine, berättade hon om en diskussion hon haft med en kvinnlig bekant, en diskussion om vad irländska män egentligen vill ha av sina kvinnor:

"Jag vet inte, sade han sanningsenligt. Jag har faktiskt aldrig funderat på det.

Men om jag nu frågar kan du väl fundera på det?

Han lyfte handen och sträckte sig efter hennes tallrik, reste sig och satte tallriken på diskstället under sin egen innan han lutade sig tillbaka och höll sig i kanten på arbetsbänken.

Jag vet faktiskt inte, sade han. Vad sade hon?

Hon sade att det kanske var annorlunda nu, men att en hel del män i din ålder bara vill att vi ska hålla käft och ge er det ni vill ha, att ni är bortskämda och ilsknar till när allt inte går er väg.

Jaså?

Han ville förneka det, men det kändes obehagligt nära en sanning som han aldrig ens tänkt på."

På några få sidor och med ett glasklart språk gestaltar författaren den komplexa relationen mellan en rutinbunden man med bristfällig inlevelseförmåga och en kvinna som begär mer. Styrkan ligger i författarens förmåga att gestalta den typ av man som ofta retar gallfeber på kvinnor, på ett empatiskt, icke-dömande sätt. Oerhört givande läsning.

I SENASTE LAGET
Författare: Claire Keegan
Förlag: Wahlström & Widstrand (2024)
Översättare: Erik Andersson

De sista smekningarna

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse.

DE SISTA SMEKNINGARNA
Författare: Kjersti Anfinnsen
Förlag: Flo förlag (2025)
Översättare: Marie Lundquist

Novellkalendern 19 - Marigold och Rose

Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset 2020 med motiveringen: "För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell." Författaren har tidigare gett ut flera diktsamlingar, men med berättelsen Marigold och Rose debuterar hon som prosaförfattare. Eftersom jag inte läst Glücks lyrik kan jag inte göra några jämförelser mellan de olika typerna av text, däremot kan jag med lätthet slå fast att språket i Marigold och Rose är helt unikt. 

Berättelsen om tvillingarna utspelar sig under deras första levnadsår, ett år när man är medveten i stunden, ett år när man lär sig en massa saker om sig själv och den närmaste omgivningen. Jag har arbetat som psykolog med särskilt intresse för den tidiga utvecklingen under många år. En av mina favoritböcker är Ett litet barns dagbok av spädbarnsforskaren Daniel N. Stern. Stern var en av första som påvisade det lilla barnets förmågor redan från tidigt ålder, tidigare trodde man att barnet var tämligen omedvetet. Utifrån det här perspektivet har jag läst Marigold och Rose och fascinerats över författarens förmåga att, genom lite mer fantasifulla gestaltningar, beskriva ett litet barns begynnande medvetande. Texten är lättläst, exakt och ganska gullig, men saknar på intet sätt djup.

Huvudpersonerna är ganska olika varandra och ägnar en del tid åt att fundera över detta. De speglar sig i varandras och föräldrarnas ögon och lär sig saker om sig själva. Och om andra. Marigold  förstår tidigt att det är Rose som är den duktiga flickan. Själv har Marigold t ex svårt att dricka ur muggen utan att söla. Marigold tycker om djur eftersom de inte dömer, hon är en svårare baby och har ärvt den judiska skuldkänslan av sin pappa. Men hon är uppfinningsrik och skriver en bok i sitt huvud. Rose är sällskaplig och har ett självförtroende som är främmande för Marigold. Rose har lätt att lita på människor och lever i nuet. Marigold tänker att hon själv har ett längre perspektiv. Under året utvecklas flickorna och deras förmågor att tänka, minnas, uppfatta tid och uppleva förluster. 

I Marigold och Rose gestaltas hur flickorna skapar bilder av sig själva i relation till andra, hur de så att säga medskapar sig själva, i ett sammanhang. Idag pratas om hjärnan i en mängd sammanhang och ofta får man intrycket att hjärnan är en permanent/oföränderlig förutsättning för hur vi utvecklas. Inget skulle kunna vara mer fel. Vi föds med föränderliga förutsättningar, med en hjärna som kan utvecklas på en mängd olika sätt, beroende på vad vi möts av under vårt första år. Trygga relationer påverkar hjärnas utveckling på nervcellsnivå, likaså gör otrygga omständigheter. Vikten av att få erfarenheter tillsammans med andra, erfarenheter som blir byggstenar i självbilden, skildras på ett humoristiskt, nyanserat sätt i Marigold och Rose.

Sammantaget är berättelsen om Marigold och Rose en underhållande betraktelse över existensens ursprung.

MARIGOLD OCH ROSE
Författare: Louise Glück
Översättare: Jonas Brun
Förlag: Rámus (2023)