Novellkalendern 5 - Fri flykt framåt

César Aira (född 1949) nämns ofta i samband med nobelspekulationer, en anledning så god som någon att se till att bekanta sig med författaren. Aira beskrivs som en argentinsk kultförfattare, i vars värld vad som helst kan hända. Han blandar genrer och stilar – magisk realism, fabel och svart humor – i improvisationer som kan leda vart som helst. Rekommendationen är att luta sig tillbaka och låta sig svepas med. I den spansktalande världen betraktas Aira som en av de största i sin generation och 2021 år tilldelades han det prestigefyllda Formentorpriset.

"Varamo", en av novellerna i boken Fri flykt framåt, är namnet på oansenlig byråkrat, som en dag får sin lön i falska pengar. Detta, och möjligen det faktum att han har en spelberoende, galen, senil mamma, leder, via ett antal mer eller mindre absurda händelser, till att han under natten förvandlas till ett litterärt geni och skriver ett mästerverk. Verket – Pojkjungfruns sång – ingår i kategorin experimentell litteratur och utgår, på något tämligen obegripligt sätt, från insikten att pengars verkan i samhället handlar om att förgifta det med abstraktion. 

Novellens berättare menar att texten är en litterär historiebok, huvudpersonen har existerat, samt var författare till en berömd dikt, som fortfarande studeras och anses vara avgörande för de latinamerikanska avantgardisterna. Om det förekommer något påhittat är det ofrivilligt och vår invasion av Varamos medvetande är en historisk rekonstruktion. Ja ja, han fick mig att googla på Varamo i alla fall ... 

"Det fortsatte samtalet en stund, men Varamo hade blivit tankspridd, och avbröt till sist: "Det är en sak jag funderar på: är inte Hur man balsamerar små muterade djur en mer tilltalande titel?" Förläggarna bara gapade. De tänkte "han är en av oss". De betraktade redan boken som färdig, liksom dess utgivning. Varamo själv, gripen av entusiasmen han hade väckt, fann inte uppdraget omöjligt, och såg en häpnadsväckande lösning på sitt ekonomiska trångmål."

Novellen om Varamo är en surrealistisk gestaltning av det konstnärliga geniet, en parodi på litteraturvetenskapen och en allmän drift med förlagsbranschen. Novellen är skriven i Airas experimentella still, d v s den är rejält svårläst. Emellanåt är den riktigt rolig, den är minst sagt oförutsägbar och idén att konstnärlig inspiration kan uppstå ur vad som helst är uppfriskande. Att läsa Aira är som att åka Loopen på repeat.

FRI FLYKT FRAMÅT
Författare: César Aira
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)
Översättare: Manni Kössler

Läsning pågår - De sista smekningarna

Min plan var att vänta tills sista delen av trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte kommer ut i vår, men nu kunde jag visst inte hålla mig längre. Har just läst halva boken och är stormförtjust! De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Texten är mycket lättläst, handlingen ibland tung och dyster, men osentimentalt gestaltad med bitande ironi och intelligent humor. Oerhört läsvärd!

Härligt nog önskade författaren mig en "flott alderdom" vid signeringen, ser fram emot den.

Novellkalendern 4 - Huset Ushers undergång

Den amerikanske författaren Edgar Allen Poe var en förgrundsgestalt inom den senromantiska litteraturen i USA. Han kallas ibland "Skräckens fader" och skrev noveller om spökvarelser och övernaturliga händelser, men även om realistisk besatthet och plågsamma livsöden. Hans stil lade grunden för dagens populära skräck- och deckargenre.

Den anonyme berättaren i den kusliga historien Huset Ushers undergång besöker sin barndomskamrat i dennes spöklika slott. Kamraten Usher befinner sig i ett eländigt tillstånd, han lider av en mängd olika fysiska och psykiska åkommor. Ännu sämre ställt är det med Ushers syster, som ligger för döden. Undergången tycks vara oundviklig.

"Jag förnam en iskyla, något som drog nedåt och ingav vämjelse – en tankens obotliga ödslighet och förstämning, som jag inte ens i fantasin kunde förvandla till något sublimt. Vad var det – så hejdade jag mig för att fråga – vad var det som i en sådan grad väckte min oro när jag betraktade Ushers hus?"

Med enkla grepp skapar Poe en gastkramande stämning från första meningen. Andlöst kastar sig läsaren över sidorna för att få veta vad som hänt och vad som – huuu – kommer att hända. Vartenda ord tycks vara noga utvalt, inre och yttre skeenden, subjekt och objekt sammanblandas som i en tryckkokare.

Huset Ushers undergång var mitt första, men definitivt inte mitt sista, möte med skräckens mästare, Edgar Allan Poe. Berättelsen gav verkligen mersmak. Och titta så snyggt och lockande omslaget är!

HUSET USHERS UNDERGÅNG
Författare: Edgar Allen Poe
Förlag: Novellix (2013)
Översättare: Erik Carlquist

Läsning pågår - Lucy vid havet

Ungefär halvvägs in i Lucy vid havet av Elizabeth Strout väcks många obehagliga minnen från pandemin. Jag tillhör riskgrupp utifrån besvärlig lungsjukdom och tvingades vara isolerad under mkt lång tid. Jobbade i skolmiljö, fick inte jobba hemifrån, tvingades gå ner i arbetstid och levde under påfrestande stress innan jag lyckades hitta annan arbetsgivare. Allt slutade bra, men rätt jobbigt att återuppleva under läsningen. Strout är dock lika bra som vanligt!

Novellkalendern 3 - Ni lyser i mörkret

Liliana Colanzi, född 1981 i Bolivia, betraktas som ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. I hennes noveller blandas realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism. Colanzi anses ofta tillhöra vågen av "andinsk gotik" som utgörs av en yngre generation kvinnliga författare. Ni lyser i mörkret är hennes internationella genombrott.

De flesta berättelserna i novellsamlingen skildrar olika typer av katastrofer, antingen drabbas någon enskild eller hela samhället. Ett par av novellerna kretsar kring strålnings- och kärnkraftsolyckor, tyvärr ett aktuellt tema i Bolivia (och överallt!). ”Atomito”, handlar om ett antal ungdomar, som varje kväll träffas för att berusa sig i ett ett hus i närheten av Anläggningen. På Anläggningen arbetar deras föräldrar, eller arbetade de tills de dog av strålningen de utsattes för. Flickan Kurmi bor ensam sedan hennes mamma gick bort. 

"Det var Kurmi som hittade henne när hon kom hem från universitetet, modern satt i en köksstol med vidöppna ögon och ett matekrus i den stelnade handen, hon hade inte ens försökt ta sig till sjukhuset. Kurmi förstod att hon varit död i flera timmar eftersom hennes hand var iskall, och när hon fattade den smet kölden in också i Kurmis kropp, den kröp in under huden som en mask och byggde bo i hennes hjärna."

Atomito är det gulliga namnet på Anläggningens lilla maskot, ett leende, fräknigt barnansikte i blå mantel och vita stövlar, en perfekt gosedjur för stadens barn. En kväll slår blixten ner i Anläggningen, eller utsätts den för ett attentat (?), och inget blir sig längre likt. 

Läsningen är omskakande galenskap där människovärdet är noll och undergången säkrad. Människans åverkan på jorden gestaltas med absurd humor och ett unikt, bildrikt språk. Hur man kan läsa om jordens/mänsklighetens undergång och mer fascineras än förfäras kan jag inte förklara, men så är det att läsa Colanzi. 

NI LYSER I MÖRKRET

Författare: Liliana Colanzi

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025)

Översättare: Hanna Nordenhök