Novellkalendern 10 – Axolotl

Julio Cortázar tillhör den generation latinamerikanska författare som slog igenom på 1960-talet och kom att kallas el boom (dit hör även t. ex. Mario Vargas Llosa och Gabriel García Márquez). Cortázar är känd för sina noveller där surrealistiska, absurda och ibland skrämmande element smyger sig in i vardagen. Novellen Axolotl är ett perfekt exempel på detta.

"Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin des Plantes och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl."

Så inleder Cortázar sin mest berömda novell, Axolotl. Omedelbart associerar jag till Kafkas inledning av Förvandlingen, hans berömda novell om en metamorfos. Även Axolotl handlar om en metamorfos, en förvandling så skickligt gestaltad att jag själv måste kontrollera att mina händer är mänskliga och att inga gälar vuxit ut under läsningen.

Mycket kortfattat handlar denna novell om en man som varje dag besöker akvariet för att titta på axolotlarna, han fascineras av dem och ser stora likheter mellan människan och axolotln. På någon nivå uppstår ett band mellan mannen och axolotln, ett band som till slut blir så starkt att mannen förvandlas till en axolotl och tar plats i akvariet. Förvandlingen och förhållandet mellan olika positioner i tid och rum förstärks av bytet av tempus från dåtid till nutid.

Axolotl är en existentiell novell som kan analyseras och tolkas i evighet utifrån teman som identitet, dissociation och människans uråldriga skräck inför att inte kunna röra sig och att inte kunna förmedla sig. Men Axolotl är framför allt en text att uppleva, läs den och låt känslan krypa under huden på dig. Ja, Axolotl kan nog kallas både svår och konstig, men den är så kort att jag hoppas att många vågar prova den ändå. Läs och låt dig uppslukas (fast förbli gärna mänsklig ;)

Metamorfoser - från Ovidius till Miller

En blandning av gammalt och nytt skulle man kanske kunna kalla bokhögen avbildad ovan, då det skiljer mer än 2000 år mellan verken. Ändå är de intimt förknippade med varandra och en samläsning berikar dem alla.

Den romerske poeten Ovidius Metamorfoser anses vara en av världslitteraturens största klassiker. Författare som Dante, Boccaccio och Shakespeare inspirerades av verket och än idag skapas nya berättelser som utgår från de dramatiska myter Ovidius gestaltade. Min bok är en tolkning av Ingvar Björkeson och innehåller, förutom själva texten, även ett informativt förord, mängder av kommentarer, ett namnregister och en fantastisk sammanfattning av innehållet. Tack för detta! Just sammanfattningen är mkt hjälpsam att ha läst innan man ger sig i kast med själva texten.

I avsnittet Tionde boken i Metamorfoser återfinns den tragiska myten om Orfevs och Eurydike, berättelsen om den skönsjungande maken som lyckas beveka underjordens härskare att låta honom hämta den döda hustrun. Detta beviljas på ett villkor, ett villor som visar sig vara omöjligt att uppfylla. 

"Orfevs, rhodopiern, får nu ta emot sin gemål, med ett villkor: att inte vända sig om förrn han lämnat averniska dalar bakom sig; gjorde han det skulle gåvan fråntagas honom. Brant är stigen och höljd i ogenomträngliga töcken som genom tigande trakt de vandrar, upp emot ljuset. Nära den övre världens rand var de redan, då Orfevs, rädd att förlora sin maka på nytt, vände sig om. Strax sjönk hon tillbaka."

I Som ni säkert förstår, av den italienske författaren Claudio Magris, berättar en kvinna, som befinner sig på ett vilohem, om hennes makes behov av henne, om deras kärlek och om deras liv. Hon uttrycker även sin tacksamhet att vilohemmets chef beviljat henne att få lämna vilohemmet, ngt som annars aldrig beviljas. Kvinnans namn är Eurydike. I Magris händer blir myten om Orfevs och Eurydike en av de vackraste kärlekshistorier jag läst. Ömsint skildras parets kärleksakter och människans svårighet att vara ensam.

När Orfevs i Metamorfoser misslyckats med att hämta Eurydike från underjorden är han otröstlig och väljer att leva sitt liv utan kvinnligt sällskap. I stället ägnar han sig åt att dikta om kärlek, en kärlek som ofta slutar i tragik. Förr eller senare. En sådan berättelse är den om kung Pygmalion. Kungen är upprörd över verkliga kvinnors osedlighet och skulpterar i stället en kvinna av elfenben. Pygmalion offrar och ber till Venus som beviljar hans önskan och låter skulpturen få liv. 

"Skökornas skamlösa liv hade upprört Pygmalions hjärta, han kände avsmak och harm inför alla de synder naturen nedlagt i kvinnans själ, och därför levde han ogift och ville ej dela bädd med någon. Men han var konstnär och hade mejslat med mästerlig hand en bild av en kvinna, formad i snövitt elfenben, av en fulländad skönhet som denna jord aldrig sett; och han tändes av kärlek till verket."

Galatea av Madeline Miller är en tolkning av berättelsen om Pygmalion och hans perfekta kvinnoskapelse, en tolkning där inte skapelsen förblir lydig och ödmjuk. Det är härligt befriande att läsa Millers ursinniga uppgörelse med tanken på den perfekta, ljuva och rodnande jungfrun. Millers Galatea är urstark, intelligent och hämndlysten, precis som de flesta som levt i förnedring. LÄS!

Novellkalendern 9 – Horatio Sparkins

Charles Dickens, en brittisk 1800-talsförfattare, anses vara en av de mest framträdande romanförfattarna under den viktorianska eran. Dickens blev omåttligt populär över stora delar av världen redan under sin livstid. Han skrev så kallade följetongsromaner, en dåtida vanlig form för skönlitteratur. Många av dessa blev senare klassiska samhällskritiska verk. Under tonåren läste jag Dickens och andra klassiska författare. Mina favoritromaner var Oliver Twist och David Copperfield.

Novellen Horatio Sparkins handlar om familjen Malderton, som genom lyckosamma omständigheter tagit klivet från relativ fattigdom till en välbärgad ställning. Detta medför så klart att man måste akta sig för att verka låg och att eftersträva att likna dem som står över en. Maldertons vill inget hellre än att hitta ett bra parti åt yngsta ogifta dottern Marianne, men trots alla ansträngningar har tillfällena gått dem förbi. När så ynglingen Horatio Sparkins dyker upp i bekantskapskretsen väcks åter hoppet. Men vem är han egentligen?

I Horatio Sparkins spelar hemligheter en stor roll. När jag som läsare efter många år återvänder till Dickens minns jag varför jag älskade hans texter som ung. Med bitsk humor gestaltar han tillgjordhet och dubbelmoral på ett mycket underhållande sätt. Ingen skildrar uppblåsthet som Dickens. 

HORATIO SPARKINS
Författare: Charles Dickens
Översättare: Alain Asaid
Förlag: Novellix (2016)

Novellkalendern 8 – Till rum nitton

Doris Lessing tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2007 med motiveringen att hon var "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Lessing växte upp i nuvarande Zimbabwe och flera av hennes tidiga verk utspelar sig i Afrika och handlar om sociala frågor och rasmotsättningar. Min favorit bland hennes romaner är debutverket Gräset sjunger från 1950.

 
Till rum nitton handlar om Susan som lever ett välordnat medelklassliv tillsammans med maken Matthew och deras fyra barn. Trots tryggheten och stabiliteten är det hela tiden något som skaver i Susan, hon känner ett obetvingligt behov av ett eget rum, en vrå att dra sig undan i för att få vara ifred. I rum nitton på ett sjabbigt hotell finner Susan den ensamhet hon längtat efter, där kan hon sitta i en stol och bara vara.

Vem är egentligen Susan? Vad är det som händer med henne då vardagen blir hela hennes liv? Många frågor hopar sig hos mig då jag blir alltmer indragen, kanske t o m insnärjd i Susans liv under läsningen. På ett mästerligt sätt lyckas författaren gestalta Susans förlust av ett eget jag, av en intighet som blir närmast förlamande. Även i de stunder Susan agerar tämligen absurt har jag skrämmande nog lätt att förstå henne.

Lessing skildrar i Till rum nitton ett kvinnoöde som återkommer då och då i litteraturen. Associationerna går genast till Virginia Woolfs Ett eget rum, som också handlar om en kvinnas behov av något att kalla sitt eget. Till rum nitton gestaltar den psykologiska aspekten av att drunkna i vardagen på ett mästerligt sätt.

TILL RUM NITTON
Författare: Doris Lessing
Översättare: Alva Dahl
Novellix (2016)

Novellkalendern 7 – Lappin och Lapinova

Virginia Woolf var en tongivande modernistisk författare, som med en experimentell, nydanande prosa ökade medvetenheten om kvinnorollen. Hon ses som en av förnyarna av 1900-talsromanen och fortsätter att fascinera nya generationer av läsare med sin stil och sitt tragiska livsöde. Romanerna Mrs Dalloway och Mot fyren är läsupplevelser som slår det mesta. Men de kräver en alert, engagerad läsare.

Novellen Lappin och Lapinova publicerades första gången 1938. Berättelsen handlar om det unga paret Rosalind och Ernest, som nyligen gift sig. Rosalind har svårt att finna sig till rätta i sitt nya liv och hon har svårt att hitta något lockande hos maken. Men så en dag tycker hon sig skymta något kaninliknande i hans sätt att rynka näsan, ett förtjusande drag. Denna förflugna tanke leder till att paret under några år utvecklar en fantasiberättelse om sig själva i en hemlig värld, en värld vari han är Kung Lappin och hon Drottning Lapinova. För Rosalind är fantasierna en förutsättning för deras äktenskap, medan Ernest mer vill leva i verkligheten.

"Och innan de gick till sängs den natten var allting utrett. Han var kung Lappin; hon var drottning Lapinova. De var varandras motsatser: han var oförskräckt och målmedveten, hon försiktig och opålitlig. Han regerade över kaninernas hektiska värld; hennes värld var en ödslig och mystisk plats där hon oftast rörde sig i månljuset. Och ändå gränsade deras territorier till varandra; de var kung och drottning."

De stora författarna behöver inte många ord för att skapa något med djupt innehåll, som dessutom roar läsaren. Virginia Woolf är verkligen en av dessa stora. Med några få meningar gestaltar hon äktenskapets krav på anpassning, en anpassning som kan leda till individens (läs kvinnans) undergång. I essän Ett eget rum beskriver Virginia Woolf hur kvinnor behöver pengar och ett privatliv med ett eget rum för att kunna skriva romaner och "förverkliga sig". I Lappin och Lapinova gestaltar hon detta rum i form av en hemlig, men ack så nödvändig, fantasivärld.

LAPPIN OCH LAPINOVA
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Novellix (2016)