Tematrio - Autifiktion och annat som kanske är sant

Just nu råkar jag faktiskt läsa två böcker samtidigt som har det gemensamt att de är baserade på "sanna" historier. För i den här genren finns mer än "bara" lite smådåligt skrivna, förenklade BOATS, här finns också alla typer av biografier och mer eller mindre detaljerade, "verklighetstrogna" autofiktioner. Berätta om tre bra böcker som på något sätt är baserade på verkligheten!

1. I De oroliga berättar Linn Ullman mycket kärleksfullt, varmt och nyanserat om sina föräldrar och om sin barndom. En mycket fin läsupplevelse.

 2. Just nu läser jag också Delphine de Vigans Baserad på en sann historia, som handlar om efterreaktionerna på att en författare skrivit en självutlämnande bok. Mycket intressant och spännande även om jag inte alls vet (eller bryr mig) om hur mycket som är sant.

3. I Beckomberga - ode till min familj berättar Sara Stridsberg om hur hon som barn besökte fadern som var patient på det stora mentalsjukhuset. En av de allra bästa böcker jag läst.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Bästa dystopien är Blindheten

Bästa dystopien ever är Blindheten av José Saramago. Nu är ju inte Blindheten någon dystopi i en snävare bemärkelse och inte ens en postapokalyps. Den utspelar sig liksom mitt i en apokalyps. Men jag tycker nog att den kan räknas i alla fall. Och den är så oerhört ruggig.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Den ögonläkare mannen senare besöker kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir ögonläkaren blind och den oerhört smittsamma epidemin av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning.

"Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam."

Bästa dystopien

Med tanke på gårdagens strömavbrott och dagens trilskande dator blir temat för denna, den första, bästa-utmaningen dystopier, post-apokalypser och annat elände. Välj ut EN, den ni tycker är allra bäst, och berätta för oss vad det är ni gillar med den. Ni kan välja att berätta om en bok eller en film.

Jag återkommer med min favorit imorgon om jag får all teknik att samarbeta.

Strömlöst

Så här såg det ut här hemma igår kväll när jag skulle dra igång Bästa-utmaningen. Ingen ström, ingen uppkoppling. Utmaningen kommer senare ikväll i stället.

Sorgen bär fjäderdräkt

En del böcker, ja i ärlighets namn rätt många, får lov att vänta på uppmärksamhet under lång tid i det här huset. Men så finns det de där böckerna som liksom bara ylar att de vill bli lästa så fort man får syn på dem. Och så tränger de sig emellan, förstör planerna och bosätter sig i hand och sinne. Den här kråkboken är precis en sådan bok. Så fort jag fick syn på den drogs jag oemotståndligt mot den, jag närmast tvingades att öppna för att kika lite och sedan var jag fast. Både kråkan och boken är så påträngande, trösterika och helgalna att det är en lisa för en sörjande själ att stifta bekantskap med dem. Jag är så glad att den här boken dök upp hos mig just när jag behövde den.

Sorg är ett vanligt tema i romaner, men jag måste erkänna att jag inte läst de senare årens populära böcker på temat. Jag tycker ofta att det är jobbigt att läsa konventionella, om än väldigt bra, gestaltningar av sorg. Men Sorgen bär fjäderdräkt är så långt ifrån konventionell det är möjligt att komma. Den här romanen/fabeln/diktboken är hysterisk, egensinnig och alldeles underbar. Texten innehåller nog alla stilar som finns, här tokroliga språkekvilibristiska övningar man tappar andan av att läsa, här finns dramarealistiska avsnitt som klokt och finurligt gestaltar sorgens egenskaper, här finns listor och här finns lyrik. Berättarperspektivet växlar hela tiden mellan kråkan, pappan och pojkarna. I den här boken kan jag känna igen alla mina tankar och känslor, här kan jag finna tröst.

Mycket kort kan man säga att boken handlar om den "sorgeprocess" en pappa och hans två söner genomgår då mamman hastigt avlidit. Till sin hjälp har de en terapeutkråka som tvingar sig in i hemmet och på olika sätt hjälper alla att hantera sina känslor. När sorgen fjäderkläs kan den hanteras utan floskler om att gå vidare, eller att ha sörjt färdigt. Kråkan är dock ingen stillsam, lyssnande terapeut, utan en figur som, med mer eller mindre milt våld, vänder upp och ner på hela hemmet. Så småningom förändras sorgen och går att hantera utan kråka.

"Det var en gång två pojkar som medvetet förvanskade minnen om sin far. På så vis kändes det bättre om de råkade glömma minnen om sin mor."

"Förr trodde vi att hon skulle dyka upp en vacker dag och säga att alltihop hade varit en prövning.
...

Vi var noga med att låta henne åldras, aldrig hålla henne fången. Noga med att kalla henne farmor när pappa blev farfar.

Vi hoppas att hon tycker om oss."

Sammantaget är Sorgen bär fjäderdräkt en helgalen gestaltning av hur sorg vänder upp och ner på tillvaron för att därefter bli "den väv personligheten består av, ett underbart kaos".

SORGEN BÄR FJÄDERDRÄKT
Författare: Max Porter
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Etta/Sekwa (2016)
Köp: Adlibris, Bokus