Hägern - (repris) Jorden Runt V

Det är inte ofta jag fantiserar om att skriva skönlitteratur, jag är mycket nöjd med min roll som läsare. Men emellanåt dyker det upp en bok jag önskar att jag hade skrivit och så är verkligen fallet med den suveräna kortromanen Hägern av Lise Tremblay. För hennes gestaltning av den okända lilla byn i det fransktalande Quebec väcker så många minnen från min egen uppväxt i en liten värmländsk bruksort. Här finns tryggheten och förutsägbarheten, men också inskränktheten och rädslan för allt som är annorlunda. Ja, här har jag vuxit upp.

Hägern innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - berättar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Det är byn som bär traditionerna, men också byn som försöker överleva genom att låna ut sig till turistande jägare och sommarstugegäster. Och byn som många gånger förlorar kampen och mister sina invånare - främst de kvinnliga. Byn sluter sig och försöker "vara sig själv nog" samtidigt som den blir alltmer beroende av inkomster från besökarna, främlingarna.

"Alla vet att det inte är bra att låta främlingar komma för nära. Sådana vänskapsrelationer slutar alltid dåligt. Här i byn har vi tappat räkningen på hur många gånger det hänt".

"Sedan dess har jag av egen erfarenhet lärt mig att byns enda regel är lögnen. Alla vet allt och alla låtsas som att de inte vet någonting".

Enkelt och korthugget berättad känner jag i min kropp den klaustrofobiska, melankoliska stämningen som präglar byns vardag. Här kan man inte stanna utan att totalt anpassa sig. Frågan är om byn går att lämna? Eller bär man den med sig inuti?

HÄGERN
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Förlag: Rámus (2015)
Köp: Adlibris, Bokus

Tematrio - USA

Eftersom vi är på väg till eller nyligen har landat i Amerika tycker jag att det kan vara på sin plats med ett USA-tema. Jag vet att många läser mkt från det stora landet i väst även om inte jag gör det. Så jag tar gärna emot tips. Berätta om tre läsvärda böcker från USA!

1. Stoner av John Williams var länge bortglömd, men har på senare tid funnit många nya läsare. Och det är denna långsamma, eftertänksamma berättelse om en mans liv värd.

2. Dödssynden av Harper Lee är berättad i ett långsamt tempo och ofta med tonvikt på sånt som är viktigt för små flickor. En fantastisk småstadsskildring på både gott och ont.

3. När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka är en upprörande, smärtsam berättelse om hur japanska immigranter behandlades i USA under andra världskriget. Oerhört fint språk.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Jorden Runt V - Amerika

Avresedags! Har ni packat allt? Jag har beställt Kaptenens verser på Bokbörsen och har en del av de andra böckerna i min bokhylla. Vi åker alltså västerut först och anländer någon destination i Amerika i morgon. Jag har läst en del av texterna sedan tidigare, men har inte skrivit om dem. Den här månaden hoppas jag att kunna presentera mina tankar kring de flesta av dem. I slutet av månaden skapar jag ett inlägg där ni kan läka till era inlägg. Hoppas att ni får ett givande resestopp! Här kommer korta presentationer av böckerna som jag lånat av förlagen. Vilka är ni mest sugna att läsa?

En bön för de stulna - Jennifer Clement (Mexico)
En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella. En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

Hägern - Lise Tremblay (Kanada)
I en sjö i Quebec flyter fåglar fulla med hagelammunition. En gammal man sorterar foton och tänker tillbaka på sin ungdoms by. En sommargäst observerar hänfört älgjaktens intåg i byn. Vem sköt gubben Lefebvre? En kvinna ger sig iväg, som så många andra före henne, en kvinna stannar kvar. En kvinna beslutar sig för att dö innan vintern kommer. I Lise Tremblays Hägern möts fem personer som alla har någon koppling till en namnlös by i det fransktalande Quebec. Fem novelliknande kapitel på karg prosa skapar en suggestiv påträngande stämning och pekar på såväl den kanadensiska som den svenska landsbygdens eviga dilemma: avfolkning, turismens nödvändighet för byns fortlevnad, längtan bort och misstänksamhet mellan bybor och sommargäster. En misstänksamhet där byborna och de fågelskådande och älgjagande gästernas innersta tankar blottas i brytpunkten mellan desperation och viljan att bevara. När Hägern utkom i Kanada aktualiserade den en diskussion om förhållandet mellan stad och landsbygd. Den belönades med ett flertal priser som Grand prix du livre de Montréal och Prix des libraires du Québec. 

Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare - Lydia Davis (USA)
"Under all den här smutsen är golvet faktiskt väldigt rent." I gränslandet mellan noveller och poesi har Lydia Davis mutat in en helt egen plats, och anses i dag som en av giganterna i USA. Vissa av hennes berättelser består av en enda rad, medan andra spänner över ett tiotal sidor. I den finslipade prosan framträder en författare med skarp blick, torr humor och stor nyfikenhet. Hennes texter är bedrägligt enkla och fulla med sprängkraft. Att läsa Lydia Davis är att gå på upptäcktsfärd - det är en uppfriskande upplevelse. 

Hausfrau - Jill Alexander Essbaum - (USA)
En Madame Bovary för 2000-talet om äktenskap, sex, otrohet och moral. ANNA VAR EN GOD HUSTRU, FÖR DET MESTA... Amerikanskan Anna Benz bor med sin schweiziske make och sina tre barn i en välbärgad förort till Zürich. På ytan är hennes liv perfekt, men inuti håller hon på att gå sönder. Hon är känslomässigt avstängd från sin omgivning och har svårt att nå fram till sin distanserade man. För att dämpa sin känsla av tomhet börjar hon gå i jungiansk terapi och inleder flera otrohetsaffärer. Men ingenting hjälper och obevekligen styrs hon mot katastrofen. Med knivskarpa precision är Jill Alexanders Essbaums debutroman en omskakande berättelse om äktenskap, otrohet, sex och de gränser vi är beredda att gå över för att nå fram till oss själva. Det är ett psykologiskt porträtt av en kvinna som försöker bryta sig loss från sitt instängda liv. Hennes desperation och förtvivlan leder henne över moraliska gränser och när hon väl har korsat dem upptäcker hon att det inte någon återvändo.

Kaptenens verser - Pablo Neruda (Chile)
Nerudas berömda kärleksdikter, som skrevs under hans tid på Capri på 50-talet. Neruda vistades där med den kvinna som senare skulle bli hans tredje hustru, Matilde. Eftersom han vid denna tid fortfarande var gift med sin andra livskamrat, Delia, gav han ut boken anonymt och i en privat lyxupplaga på ett förlag i Italien. Det dröjde inte länge förrän lyrikkännare anade sig till vem som skrivit dikterna, men Neruda gav inte ut dem i eget namn förrän 1962. 

År 1971 fick Pablo Neruda motta nobelpriset i litteratur med motiveringen "för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar".

Axolotl - Julio Cortázar (Argentina)
Axolotl av Julio Cortázar har kallats 1900-talets bästa novell. Om en man som varje dag besöker ett akvarium för att se det uråldriga havsdjuret axolotln simma; så pass upptagen av det att läsaren till sist inte vet inifrån vilket skinn novellen berättas: mannens eller axolotlns. Ursprungligen publicerad 1952, i den Buenos Aires-baserade tidskriften Literaria. Senare inkluderad i novellsamlingen Slut på leken [Final del juego, 1956]. 


Julio Cortázar [1914-1984] är den mest berömde argentinske författaren vid sidan av Jorge Luis Borges. Hör till den generation latinamerikanska författare som kallats el boom (med peruanen Mario Vargas Llosa, colombianen Gabriel García Marquez och mexikanen Carlos Fuentes). Bland dessa var Cortázar den mest experimentelle, inte minst genom romanen Hoppa hage. Han var också gruppens obestridde mästare i novellgenren.

Tematrio - Snygga omslag

Dags igen att kolla lite extra på bokens utsida. Jag tittar i ärlighets namn inte så ofta på omslaget eftersom jag bestämmer mig för vad jag vill läsa utifrån vad jag vet om författaren/boken. Men visst är det viktigt att omslaget och innehållet passar ihop. Berätta om tre böcker med snygga omslag - visa gärna bilder!

1. En av fjolårets allra bästa var också en av de snyggaste, Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir pryder verkligen sin plats i min bokhylla.

2. Bonniers klassikerpocket är ofta otroligt snygga. Just nu står några av dem som prydnad på små stafflier i mitt fönster. Några av de allra snyggaste har formgetts av Kristin Lidström, en av dem är Måna är död av Ivar Lo-Johansson.

3. Många av Novellixerna har jättefina omslag, här är bara ett av många exempel.




"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

God litteratur enligt Kjærstads kriterier

I en mycket intressant artikel i DN diskuterar författaren Jan Kjærstad kriterier för god litteratur. Han menar att de populära kriterierna trovärdighet och stil är för oprecisa och föreslår 5 kriterier att bedöma litteratur utifrån:

1. En romans tankekraft
2. En romans besynnerlighet
3. En romans originalitet, brott mot vanetänkandet
4. En romans efterglöd
5. En romans svaghet

Som exempel på en romans tankekraft framhåller Kjærstad Doris Lessings Den femte sanningen. Jag har lyssnat på den, men måste nog medge att det mesta Kjærstad fick ut av den gick mig spårlöst förbi. Jag misstänker att jag ofta missar författarnas tankekraft för att jag läser för "slarvigt". Den roman som framför allt fått mig att både förstå något och tänka lite klarare är nog Orwells 1984.

Besynnerliga menar Kjærstad att t ex Processen av Kafka och Främlingen av Camus är. Och det kan jag ju verkligen hålla med om. Men de är besynnerliga på ett bra sätt, ett sätt som lockar mig att försöka förstå. Besynnerliga är definitivt även Elfriede Jelineks svåridentifierade, omväxlande och otydliga berättarröster som inte ger läsaren någon vila eller ro.

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!"

Det främsta exemplet på originalitet är, enligt Kjærstad, Orlando av Virginia Woolf, en roman om en människa som lever i över 300 år och skiftar kön längs vägen. Jag tror att det är suget efter originalitet som får mig att vilja läsa utanför min "kulturkompetens". När jag t ex läser Chinua Achebe eller Mo Yan får jag anstränga mig för att förstå. Jag gillar att tänja min mentaliseringsförmåga (förmågan att se sig själv utifrån och andra inifrån) och många klassiker innehåller element av oförutsägbarhet som kräver just god förmåga att mentalisera. Det är just detta som gör att jag gärna förespråkar klassiker, man blir inte bara en bra läsare av att läsa dem, utan (i bästa fall) även en empatisk människa.

En del böcker blir bättre efteråt än under tiden man läser dem. Sputnikälskling av Haruki Murakami upplevde Kjærstad som lite för banal när han läste den, men därefter växte den i hans minne. Här tycker jag att det är svårt att veta vad som är vad. Hur mycket har läsaren själv lagt till i efterhand och är det då boken som är bra? Ja, jag vet inte, men många böcker jag har läst blir bättre när jag recenserar dem. Så på något sätt kanske man kan säga att man får ut mer om man ger mer.

När det gäller en romans svaghet tycker jag att det är ännu svårare att ge egna exempel. Och återigen måste jag tillstå att jag ju inte läser nog noga. Jag läser ju framför allt för att uppleva. Kjærstad ger ett exempel på en svaghet i Inger Christiansens Azorno, en text som är mycket tydligt konstruerad. Kanske skulle man på samma sätt kunna prata om Moa Martinsons svaghet – hennes fokus på det vardagliga och triviala och enkla språk –  som en svaghet som i sig är en styrka. Hon fick ju initialt mycket kritik, men ses idag som en av våra stora författare.

Vad tycker ni om Kjærstads kriterier, är de användbara? Har ni egna kriterier?