Jag bugar mig, Jan Guillou

Äntligen är Guillou tillbaka i storform. Jag var bara måttligt imponerad av Brobyggarna och tyckte i den att författaren slarvade bort den han är bäst på; att bygga upp sina karaktärer. Och Dandy tyckte jag allt var en besvikelse. Sverres tid med Bloomsburygruppen var helt enkelt inte så intressant. Men i den tredje delen - Mellan rött och svart - fokuserar författaren på nazismens framväxt och Europas politiska utveckling. Då blir det helt enkelt riktigt, riktigt bra. Och uppläsningen av Tomas Bolme är som vanligt mästerlig. Nu vill jag gärna ha nästa del omedelbart. Och jag undrar hur många delar det blir?

Jord och aska

Jord och aska av Atiq Rahimi, utgiven av Leopard Förlag, 2011 översättning av Sabrina Nouri/Kristina Ekelund

Den gamle mannen Dastaguir och hans sonson Yassin överlevde. De var de enda från byn som överlevde bomben. Dastaguirs hela by brändes till aska. Överlevt har dock också Yassins far Murad gjort, Murad som arbetar i gruvan. Dastaguir och Yassin är nu på väg till Murad för att berätta om det som hänt. Men hur kan man berätta för en ung man att så gott som hela hans familj utplånats? Hur berättar man att hans unga hustru naken kastade sig in i lågorna?

Stämningen i Jord och aska är så sorglig och tröstlös att jag som läsare blir djupt berörd. Den gamle mannen försöker förtvivlat få tillvaron att hänga ihop, ännu har han en uppgift att utföra. Den ödsliga undergångsstämningen och mannens och barnets enorma förluster påminner mig om Vägen av Cormac McCarthy, en av de mest gripande romaner jag läst.

Texten i romanen är översatt i två led. Den franska översättaren kommer till tals i ett förord där hon berättar att hon i texten försöker vara trogen författarens andemening och bevara de "korta och flämtande meningarna, den okonstlade estetiska stilen, denna vilja till upprepningar där medvetandet snärjs in". Min upplevelse är att även den svenska författaren lyckas förmedla författarens andemening. Den svenska texten är enkel och låter känslorna framträda. Trots enkelheten är språket poetiskt och rikt på metaforer.

Atiq Rahimi kommer ursprungligen från Afghanistan, men lämnade landet i samband med den sovjetiska ockupationen. Han är nu bosatt i Frankrike och som fransk författare tilldelades han 2008 det prestigefyllda Prix Goncourt för romanen Tålamodets sten. Jag ser mycket fram emot att läsa mer av denne fantastiska författare.

Ett rörigt lyssnande av En lång vinter

En del böcker får tyvärr inte den tid eller uppmärksamhet de förtjänar. Och inte heller får de ordentliga recensioner. Senaste veckan har jag lyssnat till en uppläsning av Colm Tóibíns En lång vinter, som gått på Radioföljetongen. Uppläsaren Daniel Söderlind gör en bra uppläsning och den lågmälda, ödesmättade berättelsen om en mors försvinnande är mycket fin. Men mitt lyssnande har varit under all kritik. Jag har lyssnat i bilen på väg till och från jobbet och på promenader. Och jag har blivit avbruten femtioelva gånger och haft en del tekniska problem. Den här romanen hade verkligen förtjänat mer. Läs den.

Tematrio - Naturen

Den här veckan känner jag mig inspirerad att välja naturen som tema. Jag har de senaste veckorna läst ett par böcker där havet, och resan däröver, spelat stor roll. Jag skriver om tre böcker med havstema, men ni kan lika gärna välja att blanda olika naturteman i era svar. Berätta om tre böcker där naturen (hav, skog, öppna landskap, slätter, öken, djungel osv) ges plats!

1. I Pappan och havet av Tove Jansson har havet en mycket framträdande plats. Havet verkar inte vara särskilt vänligt och på ön tycks både träd och stenar flytta på sig. Hur ska pappan kunna få kontroll över situationen?

2. Berättelsen om Pi av Yann Martel är en helt unik, fantasieggande roman om en familj som försöker bege sig över havet. En olycka inträffar dock och resan blir mer ovanlig än någon kunnat föreställa sig.

3. I Utvandrarna av Vilhelm Moberg genomför Karl-Oskar med familj och grannar en mycket strapatsfylld resa över ett hav som verkar ta mer än det ger. Sjösjuka, brist på näringsrik kost och sjukdomar plågar bland resenärerna.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Pappan och havet, del 2

I del två av boksamtalet om Pappan och havet diskuterar författarna Lena Andersson och Philip Teir vidare med Marie Lundström. Trion samtalar en del om vem de själva identifierar sig med i boken, den delen tycker jag är minst givande. Men när de börjar diskutera de båda karaktärerna Lilla My och Snusmumriken tar det bättre fart. Och dessutom fördjupas analyserna på det psykologiska planet.

Lilla My beskrivs ofta som en positiv, stark flickfigur, lite som Pippi Långstrump. Men liksom hos Pippi döljer sig sannolikt en stor sorg bakom Lilla Mys kavata (ibland till och med råa) framtoning. Och den tycker jag är oerhört viktig att se - både hos Lilla My och hos till synes starka flickor i verkligheten. För att man ska vara genuint stark måste man hänga ihop; därför är inte vare sig Lilla My, Pippi eller Lisbet Salander de positiva förebilder de ofta framställs som.

Även Snusmumriken (som inte är med i just den här boken) idealiseras ofta och beskrivs som en vänlig, fri, stark äventyrare. Men varför går han alltid framemot vintern? Varför kan han inte stanna kvar och fördjupa relationerna till de andra?

Ja, som sagt, boken är fantastisk och det här avsnittet av bokcirkeln är delvis briljant.