Cirkeln (repris)

(Firar att tredje delen av Engelsforstrilogin, Nyckeln, dök upp i brevlådan igår genom intensivt läsande och reprisering av de tidigare recensionerna.)

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, utgiven av Rabén & Sjögren, 2011

Jag började läsa Cirkeln utan högt ställda förväntningar, trots att boken tokhyllats av alla. Jag trodde ändå inte att jag skulle tycka att en ungdomsbok var något annat än, rätt och slätt, bra. Så jag bedrog mig! Efter bara några kapitel var jag helt uppslukad av berättelsen, jag återupplevde delar av min egen tonårstid och jag upprördes över de hemska, sorgliga händelserna. När jag läst fantasy tidigare har det funnits avstånd mellan min vardag och böckernas värld. Både Sagan om Ringen och Harry Potter-böckerna utspelar sig i andra världar, tider eller åtminstone länder. Men Engelsfors skulle (i alla fall nästan) kunna vara den lilla bruksort jag växte upp i. Igenkänningsfaktorn är hög, tyvärr även när det gäller tjejernas vardag, som är långt ifrån idyllisk.

I korta drag handlar Cirkeln om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter och de får en följeslagare (som inte verkar duga så mycket till). Samtidigt fortsätter det vanliga livet och det är inte så lätt att veta hur man ska hantera sina nya krafter. Dessutom händer allt fler hemska saker.

Det som framför allt slår mig när jag läser om tjejerna i Engelsfors är att deras röster känns så verkliga. Nu är jag ju inte tonåring längre och kan därför kanske inte uttala mig om hur man känner sig som ung idag, men författarna lyckas i alla fall gestalta hur jag kände mig. Och nog borde väl problemen med killar, betyg, föräldrar, kompisar, utseende o s v vara ungefär de samma idag? Dessutom väjer inte författarna undan, utan skriver även om de teman vuxna gärna vill låtsas inte existerar - d v s droger och sex. Och även dessa teman skildrar författarna på ett sätt som åtminstone jag känner igen.

När det gäller de magiska elementen blir jag förvånad över hur lätt jag accepterar dessa. Författarna lyckas på ett beundransvärt sätt integrera häxkraft och demoner med tjejernas vardag. Att tjejerna får olika magiska krafter speglar dessutom på ett snyggt sätt deras olika personligheter och svårigheter. Tjejen som känner sig osynlig lyckas verkligen bli osynlig och den mobbade tjejen får förmågan att kontrollera andras tankar.

Boken har flera huvudpersoner och det är såklart ett mycket smart grepp. Här finns olika tjejer att identifiera sig med och även om de på vissa sätt är utpräglade "typer" är de inte platta och ensidiga. Jag gillar dessutom verkligen att tjejernas olikheter och gamla konflikter inte automatiskt försvinner i och med att de får ett uppdrag, tjejerna förblir hela tiden tonåringar med starka viljor, behov och egenheter. De känns verkliga. Men snälla författarna, jag vill lära känna Ida lite bättre snart!

Den här boken är skriven av två författare och jag är ganska nyfiken på hur de burit sig åt när de skrivit. Jag upplever inte alls att det finns två olika "författarröster" undrar om de skrivit allt tillsammans?

Sammantaget är Cirkeln en helt fantastisk skildring av magi och realism. Handlingen är spännande, huvudpersonerna är psykologiskt trovärdiga och texten lättläst. Jag vill läsa fortsättningen nu!

Fler som skrivit om Cirkeln är Fiktiviteter, Snowflake, Zachan och DN.

Språkfyrverkeri (och mer sex) - Ulysses IV

Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten har Leopold nu äntligen kommit hem igen. Och jag har både lyssnat till och läst de ofta citerade raderna om rumppussarna: "Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar" (s 744).

Läs högt och njut av alla språkliga finesser, en sådan fantastisk översättning! Nu har jag således bara Molly Blooms berömda monolog kvar, sedan har jag läst hela Ulysses. Det har tagit tid och jag har läst både med stort intresse och med tydliga tecken på att vara uttråkad. Den här boken är helt enkelt så väldigt mycket.

Dessutom har jag både läst och lyssnat på en uppläsning av Reine Brynolfsson. Att lyssna till Ulysses är mycket svårt, man tappar lätt fokus då författaren ägnar sig åt diverse uppräkningar. Men som uppläsare är Brynolfsson helt enkelt magnifik. En del uppläsare förställer sina röster och dramatiserar texterna, men Brynolfsson verkar helt enkelt ha lika många röster som Joyce. Där texten ändrar stil och perspektiv följer Brynolfsson med hur smidigt som helst.

Jag återkommer med några avslutande reflektioner efter att jag läst Mollys ord.

Vitlöksballaderna

Vitlöksballaderna av Mo Yan, utgiven av Tranan, 2001, översättning av Anna Gustafsson Chen

Så har jag då läst min första bok av den nye Nobelpristagaren och ska försöka sammanfatta mina intryck. Det här blir inte någon renodlad recension utan snarare en blandning mellan en recension och en egocentrisk betraktelse över min personliga läsutveckling. För några år sedan försökte jag läsa en del kinesisk litteratur, men jag hade svårt att hitta något som passade mig. Min upplevelse var då att romanfigurerna var så platta, de verkade sakna inre liv och böckerna bestod till stor del av upprepningar av vedervärdiga händelser. Om jag läst Mo Yan då hade jag inte blivit så imponerad.

Men någonting har hänt med mitt sätt att uppfatta litteratur, min smak har på många sätt förändrats. Idag skulle jag beskriva mina tidigare svårigheter att läsa kinesiska författare som kulturrelaterade. Jag hade helt enkelt svårt att relatera känslomässigt till icke-västerländsk litteratur. Det har jag inte längre, sannolikt på grund av att jag de senaste åren läst en del afrikansk, latinamerikansk och asiatisk litteratur. Numera kan jag ta till mig texter som ligger ganska långt från mitt vanliga sätt att tänka och just detta gör mötet med Mo Yan så positivt.

Vitlöksballaderna handlar om en grupp fattiga bönder i det fiktiva Gaomi - Paradiset. Den vitlök alla bönder odlat på statens uppmaning går inte att sälja och korrumperade lägre tjänstemän pressar ur bönderna deras sista fen (ören) och deras blod, svett och tårar. Bönderna genomför en protestaktion som urartar i ett vålsamt upplopp med vandalisering och plundring. Massarresteringarna som därpå följer är skoningslösa, behandlingen av de arresterade vedervärdig och den påföljande rättegången farsartad. Invävt i berättelsen om böndernas uppror finns en tragisk kärlekshistoria.

Efter Peter Englunds tillkännagivande att Mo Yan tilldelas årets Nobelpris har Mo Yans politiska ståndpunkt kritiserats skarpt, framför allt av dissidenter i Kina. I Vitlöksballaderna riktas oerhört skarp kritik mot vissa representater för systemet, men inte direkt mot systemet självt. I alla fall inte så tydligt uttalat.

"Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den", (s 387).

"Jag hatar er korrumperade tjänstemän som viftar med kommunismens flagga bara för att förstöra partiets rykte" (s 343).

Handlingen i Vitlöksballaderna förs framåt och ackompanjeras av verser sjungna av de blinde sångaren Zhang Kou i Paradisets län. Texten i sången är smärtsamt vacker och ger berättelsen en poetisk inramning.

"Länshövding, dina händer är inte stora nog för att täcka himlen;
partisekreterare, din makt väger inte tyngre än bergen!
Det hemska som har hänt i Paradiset kan ni inte dölja,
folket har nämligen ögon."

I övrigt är handlingen berättad med knivskarp, detaljerad realism som kontrasteras mot invävda traditionella, magiska inslag. Här finns så mycket vidriga detaljer att man som läsare översvämmas. Fångar förnedras och misshandlas på de mest fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Och inte kan tänka sig.

Sammantaget är Vitlöksballaderna en vacker, tragisk och vedervärdig skildring av hur de enskilda människorna faller offer både för omänskliga traditioner och ett korrumperat system. Mycket läsvärd.

Tematrio - avbruten läsning

Ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig när man börjar läsa en bok. Vad gör man då? Läser ut i alla fall eller avbryter? Jag har på senare år börjat avbryta när jag inte lyckas bli intresserad av boken. Ibland gillar jag inte boken, ibland är det helt enkelt fel tidpunkt att läsa den och ibland gillar jag inte uppläsaren av en ljudbok. Berätta om tre böcker som ni inte läst ut!

1. Trots att Morgon i Jenin finns med på min egen världsutmaning orkar jag inte läsa ut den. Jag är säker på att andra kommer att fängslas av den, men jag tycker helt enkelt inte att storyn håller. Det är synd för palestiniernas historia behöver verkligen berättas.

2. Jag vill egentligen inte riktigt erkänna att jag avbrutit läsningen av Anna Karenina för jag gillade de 200 sidor jag läste. Men boken är helt enkelt så himla tung att den inte funkar på mina vanliga läsställen (mestadels i badet). Vi får väl se om jag lyckas återuppta den så småningom.

3. Om skönhet av Zadie Smith har jag försökt lyssna på två gånger, men gett upp båda gångerna. Boken verkar bra, men jag gillar inte den överentusiastiske uppläsaren.



"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Wolf Hall

Wolf Hall av Hilary Mantel, utgiven av Weyler Förlag, 2013, översättning av Jesper Högström

Wolf Hall tog lång tid att läsa, lång tid att smälta och lång tid att knåpa ihop några rader om. Allt är ju definitivt redan sagt om detta mästerverk av bokälskare, recensenter och prisjuryn som delar ut Man Booker-priset. Så det är ju bara att inse att jag inte har något nytt att tillföra, jag får nöja mig med att ansluta mig till alla andra beundrare.

Wolf Hall utspelar sig i England, under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen att förlora makten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege.

Den här romanen förtjänar verkligen alla superlativer. Texten är mastig och emellanåt är det svårt att hålla ordning på vem det är som berättar. Och i stora drag vet jag ju hur den här berättelsen kommer att sluta. Ändå kunde jag knappt slita mig från boken, och när jag inte läste gick jag omkring och funderade över Thomas, Henrik och Anne. Det skiljer hundratals år mellan oss, ändå blev personerna så otroligt levande för mig.

Texten är, som sagt, tät och fullspäckad av innehåll. Som lekman upplever jag språket som gammaldags på ett sätt som ger mig illusionen av att det är "korrekt" och tidsenligt. Jag undrar om författaren emellanåt testar läsarens vakenhetsgrad när hon använder pronomen utan att tydliggöra vem det är som åsyftas. Man måste verkligen vara alert när man läser.

Från ett psykologiskt perspektiv är porträttet av Thomas Cromwell det mest intressanta. Uppväxt i en fattig miljö med en hårdför far och få nära relationer utvecklas han till en mästare i manipulation. Han är socialt kompetent på en nivå som gränsar till psykopati. Samtidigt beskrivs han som en kärleksfull make och far som djupt sörjer förluster av familjemedlemmar. I Mantels skepnad är han onekligen en mycket fascinerande man.

Sammantaget är Wolf Hall en historisk roman i en helt egen klass. Den är inte särskilt lättläst, men den ger i gengäld den trägne läsaren lön för mödan. Ett mästerverk helt enkelt.

Andra som läst och skrivit är Och dagarna går, Fiktiviteter, Smålandsposten.