Det vita huset i Simpang

Det vita huset i Simpang av Hanna Nordenhök, utgiven av Norstedts, 2013

Ända sedan jag lyssnade på Hanna Nordenhök och Elisabeth Hjorth, som utifrån sina nya romaner samtalade om teman som moderskap, utsatthet och utanförskap, har jag varit nyfiken på Det vita huset i Simpang. Att handlingen delvis utspelar sig i en miljö jag besökt, trakten kring Surabaya, gjorde den än mer lockande. Det vita huset i Simpang är Nordenhöks andra roman, tidigare har hon skrivit ett par rosade diktsamlingar. Och visst märks hennes lyriska bakgrund även i denna prosatext.

Berättarjaget hittar sin demenssjuka mors Kerstin dagbok och läser om hennes uppväxt i det undergångsdömda Nederländska Ostindien. I nutidens Sverige skildrar berättaren den smärtsamma upplevelsen att se sin mor gå in i dimman, i dagboken får vi ta del av kolonialtidens sammanbrott. I takt med att Kerstins samtid förflyktigas framträder dåtiden alltmer tydligt. Den unga svenska flickan, kallad Moeder, anländer till Nederländska Ostindien för att förenas med sin holländske make. Hon blir omedelbart sjuk av solen och hettan och tycks aldrig riktigt återhämta sig. Hon föder först en dotter och därefter en son och sjunker därefter allt djupare ner i en depression. Det blir dottern Zus och den unga inhemska barnflickan Roos som får ta ansvaret för den yngre brodern.

Familjens berättelse speglar kolonisationens osunda utsugning av landet och befolkningen. Stämningen är sockersöt och klibbig, dagarna släpar sig fram i ett rus av opium, genever och förbjuden sinnlighet. Alla relationer definieras av makt, ingen verklig närhet finns. Både barnen och modern flyr in i egna världar, längtan kan inte uttryckas eller tillgodoses i samförstånd. Gossen får i slutändan betala ett dyrt pris för barndomens brister och gränslöshet.

Texten i Det vita huset i Simpang är poetiskt vacker och ger ett lite sprött intryck. Kontrasten mellan det vackra språket och den våldsamma, förtryckande handlingen är mycket stor, vilket oftast berikar läsupplevelsen. Vid några tillfällen önskade jag dock att något lite enklare eller "fulare" ord använts. Sammantaget var min läsupplevelse mycket positiv, Nordenhök är en författare jag vill läsa mer av.

"Är det gossen hon skyddar eller skyddar hon bara sig själv, Zus, mot gossens oerhörda rädsla, den främmande lukten som strömmar ur hans kropp och fyller Horchen? Skyddar sig, mot denna plötsliga och våldsamma klarsyn inuti gossen, om att detta är hans öde, att det redan är försent, att denna mor är oåtkomlig för honom, att det inte finns någonting annat där än hans egen torra och illaluktande rädsla, den som får Zus att stelna till, bara för att sedan dra honom intill sig, och trösta honom, men med bortvänt ansikte, som en förrädare, och som för att skydda sig" (s 94f).

En förshrekligt trevlig kväll

Igår hade hela familjen en mycket trevlig kväll på Wermland Opera när vi tittade på musikalen om träsktrollet Shrek. Allt var helt enkelt fantastiskt bra. Vi fick följa Shrek och Åsnan när de räddade prinsessan Fiona från hennes torn och bevittna den sanna kärlekens kyss. Insprängt fanns en mängd fantastiska dans- och sångnummer med diverse olika välkända sagofigurer. Kostymerna var magnifika, sången, dansen och musiken av yppersta klass och handlingen anpassad för både vuxna och barn. Teman om yttre och inre skönhet och rätten att få vara den man är gick hem hos alla. Här fanns flaggor i regnbågens färger, en fjollig stora stygga vargen och det vackra trollet Fiona. Den musikaliska höjdpunkten stod Åsnan med sin fantastiska röst för. Även draken sjöng underbart vackert. Här fanns nog med stinkande pruttar att roa de yngre och lagom med humoristiska blinkningar åt den vuxna delen av publiken. Summa summarum en förshrekligt rolig kväll på vårt oerhört vackra opera.

Nära hem - mer Munro i repris

Nära hem av Alice Munro, utgiven av Atlas Förlag, 2009.

Novellsamlingen Nära hem består av ett urval på tolv noveller ur tre tidigare samlingar (Äpplen eller apelsiner, Kärlekens vägar och Jupiters månar) som ursprungligen gavs ut på svenska under åren 1985-1993. Novellerna i Nära hem handlar om kvinnors vardagsliv och de utspelar sig ofta i kanadensiska småsamhällen. Här får vi följa unga kvinnor som upptäcker sin sexualitet, äldre kvinnor som kämpar förgäves för att inte åldrandet ska märkas och kvinnor som försöker få sina relationer att fungera. Vi möter den fjortonåriga flickan som arbetar som kalkonurtagare över julsäsongen och stiftar bekantskap med sexuell attraktion och homosexualitet. Vi lär känna Roberta som firar Labor Day och reflekterar över sina förhållanden. Och vi möter Georgia, som bedrar och blir bedragen. Alice Munros noveller utspelar sig ibland under kortare tidsperioder, men genom tillbakablickar får vi ändå ta del av stora delar av huvudpersonernas liv. Ofta berättar Munro om brytpunkter i människornas liv, om slumpmässiga händelser och om hur individen får nya insikter och förändras över tid.

Jag känner mig hemmastadd i Munros noveller. Samlingstiteln Nära hem är oerhört träffande eftersom läsandet av Munros noveller omedelbart får mig att minnas människor från min uppväxt i ett litet brukssamhälle. Munros berättelser är så verklighetstrogna att jag ibland tror mig vara en karaktär i någon av dem.

Munro beskriver alla sina huvud- och bipersoners utseende, vilket gör berättelserna lätta att visualisera. Ofta brukar jag störa mig på alltför mycket fokus på utseendet, men när Munro skriver om den attraktive Herb Abbott blir det bara så rätt. Huvudpersonerna karaktäriseras på ett rättframt, lakoniskt sätt, som gör att man genast tycks lära känna dem. Och Munro besitter dessutom förmågan att på ett kortfattat sätt skapa personporträtt som är nyanserade och flexibla. Hennes huvudpersoner växer och utvecklas ofta under berättelsens gång.

Hon verkade stött över allting som inträffade och såg ut som om hon behöll en massa bittra insikter för sig själv.

När etiketten [homosexuell] väl var fastsatt var inställningen till sådana här människor rätt så tolerant och deras färdigheter i inredning, i virkning och i musik uppskattades särskilt av kvinnor.

Om de stora förändringar vi tycker oss genomgå vid större livshändelser som exempelvis vid en separation skriver dock Munro:

"Man gör betydelsefulla förändringar, men man genomgår inte den radikala förvandling som man inbillar sig."

Fokus i alla Munros berättelser är relationer och kärlek. Oftast är det kvinnornas bild hon delger oss. Kärleken är aldrig enkel för Munros huvudpersoner, teman som uppbrott, svek och längtan är vanliga. Munro låter sina huvudpersoner detaljerat beskriva hur de uppfattar relationer och spelet mellan män och kvinnor. Ofta beskrivs t ex hur kvinnor talar om hur man fångar in de motvilliga männen:

"Marjorie och Lily diskuterade äktenskapet. De hade inte mycket gott att säga om det, trots att de ansåg att det var ett tillstånd som ingen borde tillåtas att hålla sig utanför." (ur Kalkonsäsongen)

I novellen Labour Day-middagen berättar Roberta för sin väninna om spelet i relationen mellan henne och ex-maken:

"Jag tänker på Andrew - hur behandlade jag egentligen honom? Manipulerade situationer så att jag skulle kunna finna fel hos honom, skällde på honom för att sen bli rädd och förlika mig med honom igen."

I den avslutande novellen, Annorlunda, skriver Munro även om skrivande, ett tema jag alltid uppskattar att läsa om. Här möter vi Georgia, som en gång gick en skrivarkurs. Hennes handledare sa då:
Den berättelse Georgia därefter skrev var handledaren riktigt nöjd med, men Georgia tyckte inte att den var ärlig. Vilken tur att Munro själv inte lyssnat på den här sortens råd. Hennes berättelser är breda, ibland lite ofokuserade och alldeles ärliga.

Jag har tidigare sagt att jag hoppas får höra Peter Englund säga Alice Munros namn en torsdag i oktober. Tyvärr tror jag kanske inte att detta blir verklighet, Akademien uppskattar nog inte Alice Munros skenbara enkelhet på samma sätt som jag gör. Men jag är säker på att ni kommer att göra det, så se till att läsa hennes novellsamlingar.

"För många saker. För många saker som pågår samtidigt; för många personer också. Tänk efter, sade han till henne. Vad är det som är det viktiga? Vad vill du att vi ska koncentrera oss på? Tänk efter."

Kärlek, vänskap, hat - Munro i repris

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, utgiven av bokförlaget Atlas, 2009.

Denna novellsamling innehåller nio noveller som handlar om kvinnors liv, deras drömmar, förhoppningar och sorger. Novellerna sätter relationer i fokus och gestaltar hur kvinnornas val, men även slumpen påverkar livets gång. I somras erhöll Alice Munro Man Booker International Prize, med motiveringen: "Alice Munro är mest känd som novellförfattare, och hon fyller varje berättelse med mer djup, vishet och precision än de flesta romanförfattare lyckas med på en hel livstid. Att läsa Alice Munro är att lära sig någonting man aldrig tänkt på förut." Det är sällan jag läst en motivering som så på pricken överensstämmer med min egen läsupplevelse.

Kärlek, vänskap, hat handlar om kvinnors liv, om kärlek, otrohet och hat. I flera av novellerna granskas äktenskapet och utfallet av denna granskning är inte särskilt positiv. Ofta beskrivs hur kvinnor måste anpassa sig för att passa in i mönstret. Men Munros kvinnor anpassar sig sällan, de ställer krav och försöker skapa liv som passar dem. Samtidigt uttrycks ofta en längtan efter närhet och kärlek.

Tonfallet i novellerna präglas av svårgripbar melankoli, stor närhet och realism. Tempot är långsamt, lite dröjande och språket precist. Novellerna speglar det oförutsägbara, det slumpmässiga, det mänskliga. Handlingen utspelar sig i småstäder kring Ontario, Kanada, och miljöerna skildras på ett sätt som skapar detaljerade inre föreställningar hos läsaren. På ett mycket begränsat sidantal porträtterar Munro sina huvudpersoner med sådan skärpa att man som läsare upplever dem som nära vänner, man engagerar sig i deras livsöden och blir delaktig i berättelserna.

Jag brukar inte vara så förtjust i novellsamlingar, men Alice Munros tillhör definitivt undantagen. Jag hoppas att Peter Englund någon gång i framtiden kommer att säga hennes namn, en torsdag i oktober.

Nobelpriset till Alice Munro

"Jag är förvånad"  uppges Alice Munro ha sagt när hon fick veta att hon tilldelats Nobelpriset.  Och jag är faktiskt också förvånad. Och nästan lika glad som Munro. Hon tilldelas priset med den korta och kärnfulla motiveringen: "den samtida novellkonstens mästare". Visst passar denna motivering mästaren av det lilla formatet, men det finns ju mer att säga om Alice Munro.

Jag har läst två av hennes lite äldre novellsamlingar, Kärlek, vänskap, hat och Nära hem. De är båda helt fantastiska.  Och jag tilldelade faktiskt Alice Munro Nobelpriset (i en utmaning här på bloggen) redan 2009. Då skrev jag:

En författare som emellanåt nämns i Nobelprissammanhang, dock i alltför låg grad, är Alice Munro. Munro skriver företrädesvis noveller och tonfallet i dem präglas av svårfångad melankoli, stor närhet och realism. Den novellsamling jag läst, Kärlek, vänskap, hat, handlar om kvinnors liv, om kärlek, otrohet och hat. Novellerna speglar det oförutsägbara, det slumpmässiga, det mänskliga. På ett mycket begränsat sidantal porträtterar Munro sina huvudpersoner med sådan skärpa att man som läsare upplever dem som nära vänner, man engagerar sig i deras livsöden och blir delaktig i berättelserna.

Min motivering:

"för att i novellens begränsade form med skärpa genomlysa mänskliga relationer och livets oförutsägbarhet."

Jag tycker nog att min motivering är snäppet vassare än Akademiens :p