Kupé nr. 6

Kupé nr. 6 av Rosa Liksom, utgiven av Wahlström & Widstrand, 2012

En ung finsk student, kallad Flickan, reser med Transsibiriska järnvägen till Ulan Bator för att studera grottmålningar. På resan tvingas hon dela kupé med en vodkadrickande, gapig, medelålders ryss, kallad Mannen. Flickan kan inte undgå att lyssna till Mannen, som oavbrytet skrävlar om sina bravader och kvinnoerövringar, samtidigt som hon skissar i sitt block och funderar över sin havererade kärleksrelation. I många dagar och nätter pågår resandet i en trång kupé med stinkande toaletter i korridorer och ett monotont landskap. En ovanlig relation växer fram mellan detta omaka par.

Kupé nr. 6 är ett tidsdokument från en svunnen tid, en tid då många fantiserade om att resa med Transsibiriska järnvägen. Det är 80-tal och ännu består Sovjetunionen i all sin glans och all sin smuts. Den råbarkade mannen kan ses som en symbol för ett kontrastrikt land som innehåller fattigdom, utsatthet och solidaritet. Fördomar gestaltas med burlesk humor, kvinnor reduceras till "muttor" och det råa våldet är en del av vardagen. Den västerländska fickan observerar, förskräcks och förtjusas av Mannens vildhet.

Berättelsen växer fram genom Mannens röst och Flickans inre monologer och iakttagelser av omvärlden. Språket fångar läsarens uppmärksamhet med sitt obarmhärtiga dunkande mot rälsen, sin färgsprakande ordrikedom och smittande humor. Sammantaget är berättelsen absurd, roande och oroande.

Andra som läst är SvD, Annika Koldenius, Bokmania

Kalle som lucia

Kalle som lucia, text av av Anette Skåhlberg, illustrationer av Katarina Dahlquist, utgiven av Sagolikt Bokförlag, 2009.

Här kommer en repris av min recension av Kalle som Lucia, den bästa barnbok om Luciafirande jag läst. Kalle drömmer om att få vara Lucia. Han vill vara magisk, strålande och vacker, precis som alla Lucior är. Och det ser ut som om Kalle ska kunna få sin önskan uppfylld, vid en lottdragning i förskoleklassen blir Kalles namn framlottat. Han ska få vara Lucia. Men ganska snart börjar kritiska röster höras. Från barnens sida handlar det om att en Lucia måste ha långt hår, från rektorns håll hörs protester mot att ändra på traditionerna. Som tur är stöttar Kalles mamma och pappa honom, de går också till rektorn och protesterar. Men i slutändan blir det Kalles egen list och en hjälpsam kamrat som kommer att styra över skolans Luciafirande...

Kalles mamma och pappa porträtteras så fint i böckerna om Kalle. Det är skönt att författaren valt att visa att det verkligen finns föräldrar som både förstår och stöttar sina barn att vara sig själva. Samtidigt är jag nöjd med att föräldrarna ändå inte riktigt kunde lösa problemet åt Kalle, liksom i alla sagor betonas barnets egen styrka och klurighet. Här fick Kalle dessutom hjälp av en kompis att göra uppror mot den trångsynta rektorns dumma fasoner. Bravo!

Precis som i Kalle med klänning är texten lättläst och vardaglig. Vi har både läst och lyssnat på ljudboken och den fyraåriga dottern hänger med bra. Jag är mycket förtjust i bilderna, särskilt hur de illustrerar Kalles, de andra barnens och de vuxnas känslouttryck. Det här är en fin bok att bläddra i.

På dotterns dagis var en pojke Lucia förra året, så det tyckte hon inte var något konstigt. Däremot funderade hon över varför bara en fick vara Lucia, på dagens Luciafirande på dagis fanns det fem Lucior. Lite konstigt tyckte hon allt att det blev när papporna också tog fram Luciakronorna, men det var ändå ganska lätt för henne att förstå att de också ville vara så fina som Lucior faktiskt är. Sammantaget blev både dottern och mamma mycket nöjda med att Kalle verkligen fick vara Lucia.

Det här är en jättefin genusmedveten bok som handlar om att man måste få vara sig själv. Naturligtvis ska ni köpa den både till era söner och döttrar. Beställ boken direkt på Sagolikt Bokförlag och lägg den under granen.

Vitlökballaderna - repris

Fortsätter Nobelfirandet med en repris av Vitlöksballaderna av Mo Yan, utgiven av Tranan, 2001

Så har jag då läst min första bok av den nye Nobelpristagaren och ska försöka sammanfatta mina intryck. Det här blir inte någon renodlad recension utan snarare en blandning mellan en recension och en egocentrisk betraktelse över min personliga läsutveckling. För några år sedan försökte jag läsa en del kinesisk litteratur, men jag hade svårt att hitta något som passade mig. Min upplevelse var då att romanfigurerna var så platta, de verkade sakna inre liv och böckerna bestod till stor del av upprepningar av vedervärdiga händelser. Om jag läst Mo Yan då hade jag inte blivit så imponerad.

Men någonting har hänt med mitt sätt att uppfatta litteratur, min smak har på många sätt förändrats. Idag skulle jag beskriva mina tidigare svårigheter att läsa kinesiska författare som kulturrelaterade. Jag hade helt enkelt svårt att relatera känslomässigt till icke-västerländsk litteratur. Det har jag inte längre, sannolikt på grund av att jag de senaste åren läst en del afrikansk, latinamerikansk och asiatisk litteratur. Numera kan jag ta till mig texter som ligger ganska långt från mitt vanliga sätt att tänka och just detta gör mötet med Mo Yan så positivt.

Vitlöksballaderna handlar om en grupp fattiga bönder i det fiktiva Gaomi - Paradiset. Den vitlök alla bönder odlat på statens uppmaning går inte att sälja och korrumperade lägre tjänstemän pressar ur bönderna deras sista fen (ören) och deras blod, svett och tårar. Bönderna genomför en protestaktion som urartar i ett vålsamt upplopp med vandalisering och plundring. Massarresteringarna som därpå följer är skoningslösa, behandlingen av de arresterade vedervärdig och den påföljande rättegången farsartad. Invävt i berättelsen om böndernas uppror finns en tragisk kärlekshistoria.

Efter Peter Englunds tillkännagivande att Mo Yan tilldelas årets Nobelpris har Mo Yans politiska ståndpunkt kritiserats skarpt, framför allt av dissidenter i Kina. I Vitlöksballaderna riktas oerhört skarp kritik mot vissa representater för systemet, men inte direkt mot systemet självt. I alla fall inte så tydligt uttalat.

"Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den", (s 387).

"Jag hatar er korrumperade tjänstemän som viftar med kommunismens flagga bara för att förstöra partiets rykte" (s 343).

Handlingen i Vitlöksballaderna förs framåt och ackompanjeras av verser sjungna av de blinde sångaren Zhang Kou i Paradisets län. Texten i sången är smärtsamt vacker och ger berättelsen en poetisk inramning.

"Länshövding, dina händer är inte stora nog för att täcka himlen;
partisekreterare, din makt väger inte tyngre än bergen!
Det hemska som har hänt i Paradiset kan ni inte dölja,
folket har nämligen ögon."

I övrigt är handlingen berättad med knivskarp, detaljerad realism som kontrasteras mot invävda traditionella, magiska inslag. Här finns så mycket vidriga detaljer att man som läsare översvämmas. Fångar förnedras och misshandlas på de mest fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Och inte kan tänka sig.

Sammantaget är Vitlöksballaderna en vacker, tragisk och vedervärdig skildring av hur de enskilda människorna faller offer både för omänskliga traditioner och ett korrumperat system. Mycket läsvärd.

Tematrio - Nobelpriset

En dag som denna måste temat naturligtvis anknyta till Nobelpriset. Jag ser så fram emot att se Mo Yan ta emot sitt välförtjänta pris.  Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!


1. Sent omsider har jag läst Hundra år av ensamhet av García Márquez och den var värd att vänta på. Men jag är nog i alla fall mer förtjust i en av författarens kortromaner, Översten får inga brev.

2. Jag måste naturligtvis ha med Selma Lagerlöf i min trio. Hon är min absoluta favorit bland pristagarna. Det som gör Selma så unik är att hon lyckas förmedla psykologisk skarpsyn förpackad i, till synes, enkla sagor.

3. Av Saramago har jag ännu bara läst Blindheten, men jag ska absolut läsa mer av denne fascinerande språkkonstnär. Blindheten är en oerhört obehaglig samhällskritisk roman, skriven på ett fantastiskt, vindlande, rasande snabbt språk.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Inspiratör

Igår utförde jag mitt första uppdrag som bokinspiratör då jag träffade en grupp damer mellan 40 och 80 år som bokcirklat tillsammans i 15 år. Under åren har de läst mängder av bra böcker, men nu ville de få idéer på något nytt. Vi pratade bland annat om hur man kan strukturera upp diskussionerna lite tydligare och så pratade vi förstås om hur de ska välja sina cirkelböcker. Jag föreslog att de skulle läsa lite temavis och kanske göra något mer än att bara läsa. Detta mottogs positivt och nu har cirkeln beslutat sig för att börja läsa några böcker av Selma Lagerlöf och sedan tillsammans besöka Mårbacka. Den här livaktiga bokcirkeln kommer nog att bestå i minst 15 år till.