Och allt skall vara kärlek

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg, utgiven av Ordfront, 2011

Jag "upptäckte" Kristian Lundberg då han var med i Babel och berättade om sin uppväxt. Något hos författaren gjorde mig omedelbart nyfiken och jag beslutade mig för att läsa både Yarden och Och allt ska vara kärlek. I den självbiografiska Yarden får vi följa författaren i hans omvända klassresa. På grund av att han råkat i ekonomisk knipa tvingas huvudpersonen ta anställning som timanställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn. Här arbetar de som inte längre tycks ha några rättigheter, här arbetar de som av olika skäl inte kunnat meritera sig på arbetsmarknaden, här arbetar flyktingar och andra som inte passar in i våra mallar. Läsning av Yarden gör mig urförbannad på att vi idag har ett samhällssystem som så ivrigt rensar bort de som är lite annorlunda, samtidigt som de sociala skyddsnäten krympt till intet.

Efter framgångarna med Yarden blev Kristian Lundberg osäker på om han verkligen berättat den historia han ville berätta. Därför skrev han en sorts fortsättning, eller snarare en parallellberättelse, Och allt skall vara kärlek. Som titeln antyder fokuserar här författaren på det viktigaste i livet, berättelsen om kärleken, den kärlek han utelämnade i sin första bok.

Och allt skall vara kärlek är en berättelse om kärlekens sanning, kamp, smärta och skuld. Det är inte någon enkel berättelse som växer fram, utan en mänsklig, ärlig historia om svårigheter, misstag och missförstånd. Genom hela boken brottas författaren med att vara sanningsenlig och med frågan om det han skriver egentligen betyder något. För min del kan jag definitivt svara ja på frågan om texten har någon betydelse, den hade djup betydelse för mig.

Hela boken är skriven på ett vackert, poetiskt språk, i min bok ligger lappar för att markera fina avsnitt på var och varannan sida.

Jag ska inte skriva så mycket mer, utan i stället lyfta fram författarens egna ord:

"Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg genom välfärdssamtiden och jag kunde med min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare." (sid 106)

"Vad är väl kärlek? Ett slags ensamhet kanske, en ensamhet man delar med andra." (sidan 119)

"Det hela är mycket enkelt. Det jag berättar om förenar oss. Det skiljer oss också åt. En människa skall inte vara ägd. En människa är inte bara en ansamling muskler upphängda i en kropp. En människa är också sitt minne, den framtid som skall komma. Och nu är det vad som sker. Jag minns. Raderar. Återskapar. Och det som är bottensatsen i just denna berättelse är det enklaste av allt: att älska och bli älskad. Det är också det omöjliga." (sid 154)

Sammantaget är både Yarden och Och allt skall vara kärlek mycket angelägen läsning ur ett samhällsperspektiv och ren läsnjutning ur ett individuellt perspektiv.

Black Swan

Black Swan är inte den typ av film jag vanligen väljer att se, den är egentligen alldeles för otäck. Men barnpsykiatern på jobbet var så tagen av filmen och tyckte absolut att vi andra skulle se den så att hon fick någon att snacka med. Och efter att ha sett filmen känner jag igen behovet att samtala efteråt. För det finns faktiskt inget ljust, positivt, lättsamt som väger upp den tyngd man känner efter att ha sett filmen. Själv storgrät jag under vissa delar, samtidigt som jag tyckte att filmen var oerhört vacker. Varför är den då så engagerande? Den är helt enkelt sann. Berättelsen håller hela vägen, skådespeleriet är suveränt, framför allt av huvudrollsinnehavaren Natalie Portman, och handlingen är inte överförenklad. Man får inte alla svar, man får väga in olika aspekter för att förstå huvudpersonen.

Filmen handlar om en ung dansös, som strävar efter att få göra de stora, komplicerade rollerna. Så erbjuds hon till slut möjligheten att spela huvudrollen i Svansjön, en roll som kräver att hon har kontakt med både sina goda och onda sidor. Den unga Nina har tidigare levt ett skyddat liv, pressen att få kontakt med sin inre "svarta svan" bryter ner hennes identitet och verklighetsförankring. Vad händer egentligen?

Andra fantastiska aspekter av filmen är dansen och musiken. Det här är vackert, det är mäktigt, det är snudd på magiskt.

Sammantaget tycker jag således att detta är en helt fantastisk film, men det är inte en film man ska titta på utan att vara förberedd. Här skildras psykisk press, fysisk smärta och hallucinationer på ett mycket otäckt sätt.

Dagens bön

Gud, du har skapat oss olika
och samtidigt till din avbild.
Hjälp oss att se mångfaldens gåvor
och att leva med respekt för varandras egenart.
Vi ber för FN, för alla människor och organisationer
som arbetar för fred, rättvisa och förtroende.
Tack för visioner och uthållighet, för mod och fantasi.
Stärk all god vilja.
Hindra rädsla och maktbegär att växa sig starka.
Välsigna allt arbete för mänskliga rättigheter.
I Jesu Kristi namn
Amen.

Tematrio - utmanande läsning

Bokhoras senaste Fredagsfråga handlade om att utmana sitt läsmod och läsa utanför "den bekväma zonen". Vilka typer av böcker/texter utmanar er?


1. För mig är det inte bekvämt att läsa lyrik. Åtminstone inte av någon annan än min käre Gustaf. Men strax innan Tomas Tranströmer presenterades som Nobelpristagare läste jag - tack och lov - en diktsamling av honom och en av Ko Un. Jag upptäckte då att jag helt klart hade lättare att förstå Tranströmer, men jag log mer åt Ko Un. Och jag upptäckte att jag faktiskt gillade lyrik.

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

2. Att läsa på andra språk än evenska är en utmaning för mig. Jag vet inte egentligen varför och det är lite fånigt, för jag har läst mängder av både skön- och facklitteratur på engelska tidigare. Men, nu har det blivit något av en häng-up (se jag övar mig genom att skriva lite svengelska glosor inimellanåt;). För att bryta motståndet att läsa på icke-svenska ska jag nu läsa Min kamp på norska.

3. Jag har också ett visst motstånd mot att läsa noveller. Eller egentligen är det nog novellsamlingar jag har lite svårt för. Det blir för många berättelser för att rymmas i en bok. Undantaget är den helt makalösa novellsamlingen En spik, en ros av Madeleine Bourdouxhe, som jag alltid försöker få er att läsa. Men, nu har jag även upptäcket Novellixerna. En jättebra idé att ge ut novellerna styckvis i ett litet, praktiskt format.

Hallå resenärer!

Hur går det för er i väst? Hoppas det går mer enligt planerna för er än det gör för mig. Nu när jag skulle börja läsa Dödssynden/To kill a mockingbird upptäckte jag att min utgåva har en pytteliten text. Jag klarar helt enkelt inte läsa den på ett bekvämt sätt. Nu råkar jag ju samtidigt läsa Nederland så den får väl fungera som ersättning. Är det någon av er som har Dödssynden i den nya pocketversionen? Hur är texten i denna? Det här är ju en bok jag verkligen vill läsa, även om det inte hinns med denna månad.