Amy växer upp i den lilla staden Bay City i Michigan under 60- och 70-talet. Hon bor tillsammans med sin moster, morbror, kusin och mor i ett hus av blå korrugerad plåt under en dyster, grålila himmel. Amy är ett oönskat barn, hon lyckas aldrig ersätta den äldre systern Angie som dör i späd ålder. Amy är dessutom en flicka som saknar en stabil identitet och ett inre sammanhang. Moderns bakgrund hålls hemlig, men på något sätt förstår Amy i alla fall att något horribelt hänt. I drömmarna visar sig de äldre generationerna och så småningom får Amy bekräftelse på att alla hennes tidigare släktingar gasats i Auschwitz. Vi får, framför allt, följa Amy under några viktiga dagar i samband med hennes 18-årsdag och ta del av de ohyggliga händelser, som utspelar sig under denna korta tidsperiod. Familjens hus brinner och fler människor stiger till skyn i form av aska.
Det finns flera intressanta teman i romanen, själv berörs jag mig mest av de som rör Amys psykiska hälsa. Tematiken i Himlen i Bay City påminner om den i Stalins kossor av Sofi Oksanen. Båda författarna skildrar på ett lyhört sätt vad som händer unga flickor, som växer upp i en omgivning som förnekar deras ursprung och identitet. Mavrikakis tar dock det hela ytterligare ett steg genom att skildra huvudpersonens psykotiska sammanbrott. Amys ensamhet och sökande efter närhet skildras med tonåringens lite coola inställning, här finns inget gnäll och gny, bara en tuff tjej som tar droger och ligger runt. Det är alltid Amys egen röst vi hör och Amy berättar om sitt liv utan att vädja till läsaren om att bli förstådd, hon kräver bara att bli sedd. Detta ger ett mycket naket intryck som får mig att vilja hålla Amy i famnen (hon skulle dock bli skitarg om hon kunde läsa detta). Amy växer upp under samma tidsperiod som jag, referenserna till tidsspecifika händelser blir därmed extra betydelsefulla för mig. Amy har fått mig att börja lyssna på Alice Cooper - igen.
Vidare skildrar Mavrikakis på ett mästerligt sätt hur ett trauma överförs från en generation till nästa och hur man aldrig kan befria sig från historien. Det här är ett intressant tema för mig, som har arbetat som psykolog med traumatiserade flyktingar. Många gånger har jag erfarit att barn som "klarat sig undan" kriget ändå visar tecken på trauma, just för att deras föräldrar blivit traumatiserade.
"Invandrare av den andra generationen är fördömda. Det tar flera århundraden att hämta sig från sin familjehistoria." (sid 208)Mycket påtaglig är även författarens gestaltning av den skam och skuld som de överlevande aldrig lyckas göra sig fria från.
"Det är vad åldrandet innebär: att bättre förstå skammen i att tillhöra de levande och att inte ha någon annan tröst än att döden som stadigt närmas sig ska utplåna det skändliga i att leva." (sid 217)Det här är en roman som måste upplevas "på plats", inga recensioner i världen kan förmedla upplevelsen av att ta del av denna, bitvis smärtsamma, berättelse. Handlingen och språket präglas av tonårens besinningslösa vrede och en kompromisslös tolkning av omvärlden. Man blir som läsare både omskakad och utmattad av mötet med Amy. Texten är fylld av bitsk humor, våldsamma vredesutbrott och dyster melankoli.
"En hemlighet har äntligen blivit tagen med våld. Den himmelska mödomshinnan har spruckit och Guds inälvor har äntligen brustit. Det stinker." (sid 114)Sammantaget handlar Himlen i Bay City om människans behov av att vara någon och tillhöra ett sammanhang. Utan tillhörighet trasas människan samman. Romanen handlar också om de fruktansvärda brott mot mänskligheten som utfördes av nazisterna och visar oss hur de här händelserna lever vidare inom oss än idag. Texten i romanen är enkel, drastisk och fylld av vrede. Det går inte att undkomma denna berättelse när man väl börjat läsa. Himlen i Bay City är den bok som påverkat mig mest under det gångna läsåret, missa den inte!
"Vi är dömda till den himmel som vi i vår galenskap och löjliga inbilskhet påstår att vi inte tror på." (sid 146)
