Huset vid moskén

Huset vid moskén av Kader Abdolah

Huset vid moskén är ett familjeepos, som utspelar sig i Iran under slutskedet av shahens styre och under den islamistiska revolutionen. Centrum för berättelsen är huset med alla dess olika invånare. Här bor tre kusiner: köpmannen Agha Jan, imamen Alsaberi, böneutroparen Agha Shoja och deras familjer. Under många generationer har familjen styrt det mesta i staden Senejan. I samband med att de nya religiösa ledarna vinner anhängare förlorar familjen sin tidigare ställning, krav ställs på människorna att anpassa sig till de nya mycket strikta religiösa lagarna, makten ligger nu i fanatikernas händer.

Huset vid moskén är framför allt en intressant berättelse om svunna tider, fanatismens fula tryne och mänskliga reaktioner i kristider. Paula beskriver boken "mer som en historiebok än en roman, men i så fall en historiebok avsett för ungdomar" och det är en träffande iakttagelse. Vi får följa familjens liv utifrån och vi får i boken en genomgång av historiska skeenden.

Huset vid moskén är en roman jag sannolikt hade alltför högt ställda förväntningar på. Det här är en perfekt "första-bok" att läsa om man vill ta del av Irans fascinerande historia. Efter att ha läst Persepolis och Att läsa Lolita i Teheran förväntade jag mig fördjupad, nyanserad förståelse och en berättelse som skulle beröra mig. Tyvärr blev det inte riktigt så, trots att romanen har många förtjänster. Romanens styrka är dess skildring av vardagslivet i huset, det är utmanande och givande att försöka förstå de outtalade förväntningar som styr familjemedlemmarna. Framför allt är det kvinnornas liv i huset som engagerar mig. Min besvikelse orsakas främst av tämligen ytliga, platta personteckningar, man kommer inte människorna inpå livet. Berättelsen skulle också vunnit på att berättas mindre linjärt och med fler berättarröster. Dessutom innehåller boken en hel del språkliga brister, sannolikt beror en del på översättningsmissar.

Matchande nykomlingar

Jag har länge letat efter nya svenska författare att göra bekantskap med, nu har jag hittat några. Naturligtvis var det hos mina medbokbloggare jag fann det jag sökte.

Enligt O, Fiktiviteter och Violen lockade mig att vilja läsa Elin Boardy och W&W bidrog med en recensionsbok. Fiktiviteter och Butter gjorde mig uppmärksam på Larsmo, Bokus bidrog med boken (mot betalning dock :). Visst matchar böckerna varandra fint.

Fallet

Fallet, av Albert Camus, utgiven av Brombergs Förlag, 2007

Jean-Baptiste Clamence är en berömd advokat i Paris, han rör sig i de fina kretsarna, han lever ett till synes lyckligt liv. Dock lever han ensam i en värld som cirklar runt den egna personen. En natt blir Clamence vittne till hur en flicka försöker dränka sig i Seine. I stället för att försöka rädda henne, vänder han om och går sin väg. Clamence förföljs av erfarenheten, för att på något sätt sona blir han de fattigas försvarare. För detta beundras han, samtidigt som han själv ser att allt är en chimär. Clamence flyr och hamnar till slut på en hamnkrog i Amsterdam, där han väntar på någon att tala med.

Fallet har formen av en lång monolog och texten kräver en läsare som söker förståelse. Ty, det riktigt utmanade med läsningen av denna bok är att inte distansera sig från Clamence, utan att våga se hur allmänmänskliga en del av hans tankar och känslor är. Vi bär alla drag av Clamence inom oss, tack och lov är dock sällan dessa egnskaper våra enda. Men, de styr oss i högre grad om vi inte vågar konfrontera dem.

"Jag har kort sagt aldrig bekymrat mig om de stora problemen annat än under pauserna mellan mina små utsvävningar." (sid 46)

"Jag hade alltså vunnit och i dubbel måtto, eftersom jag inte bara tillfredsställde min åtrå till dem utan också den kärlek jag hyste till mig själv genom att jag var gång fick bekräftelse på min märkliga makt." (Sid 47)

"Kort sagt, för att jag skulle vara lycklig krävdes det att de människor jag utvalde inte skulle få leva. De skulle bara få leva då och då av min blotta nåd." (Sid 51)

Från ett psykologiskt perspektiv är gestaltningen av huvudpersonen mycket intressant. På ett sätt kan hans litanior beskrivas som en bikt, dilemmat är dock att det inte finns någon annat viktig person för Clamence än Clamence. Och utan "den andre" blir inte bikten möjlig, i stället för ett sökande efter förlåtelse blir även bekännelsen av synden ett förhärligande av jaget, då jaget är den enda betydelsefulla existensen. Sida upp och sida ner utgjuter Clamence sitt innersta för lyssnaren (läsaren) (sig själv?), han dissekerar mänskligt beteende och finner inget gott, han beskriver cyniskt själviska motiv bakom till synes goda handlingar och han förhärligar upplevelsen av makt - makt över andra människor. Utan någon annan blir ingen försoning möjlig; Clamences bittra öde är att han är sin egen försvarare, sin egen domare, sin egen bödel.

Enligt Horace Engdahl är Fallet författarens "verkliga testamente". Jag har tidigare läst Pesten och Främlingen och håller med Engdahl i så måtto att Fallet tvingar mig att relatera texten till mig själv på ett annat sätt.

Fallet är dock en roman man kan behöva läsa flera gånger och diskutera för att förstå. Jag vill därför (återigen) tipsa er om litteratursamtalet om denna bok, som äger rum på Nobelmuseet onsdag 30 mars, kl. 18.30-19.30. Dorotea Bromberg, Nobelmuseets bibliotekarie Karl Berglund samt Elise Karlsson leder samtalet, tanken är att besökarna ska ha läst boken och vara delaktiga. Inträdet är fritt, men antalet platser begränsat och måste förbokas enligt principen först till kvarn. Anmälan görs per e-post: karl.berglund@nobel.se eller per telefon: 08 - 534 818 02.

Tematrio - Historiska romaner

Den sista delen i Jean M Auels serie om stenåldersflickan Ayla kommer snart att ges ut. Jag har läst de tre första, men avstår nu resten. Men, även om jag inte har lust att läsa just de här böckerna inspirerades jag att välja historiska romaner som denna veckas tema. Berätta om tre historiska romaner du gärna vill tipsa om!

1. Mina absoluta favoriter här är Vibeke Olssons romaner om slavinnan Callistrate och hennes efterkommande. Hedningarnas förgård, Kvarnen och korset, Sabina, Sabina och Alexander, Krigarens sköld, En plats att vila innehåller intressanta, detaljerade skildringar från 200-talets Rom samtidigt som vi får ta del av människornas försök att hantera slaveri, kärlek och religion.

2. Jag är också mycket förtjust i Jan Guillous serie om tempelriddaren Arn, Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren, Riket vid vägens slut, Arvet efter Arn. Ofta tycks diskussion handla om huruvida Guillous skildring är "sann" eller inte. Det bryr jag mig inte om, det här är underhållning på hög nivå.

3. Kristin Lavransdotter, av Sigrid Undset, är en historisk romantrilogi, bestående av Kransen, Husfrun, Korset. Denna trilogi bidrog till att Undset erhöll Nobelpriset 1928. Berättelsen utspelar sig under 1300-talet i Norge. Intressant och läsvärd om än inte så lättläst.


"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Min egen Bästa-lista

Mutter, det var ju rätt svårt det här...

• Bästa bilderboken
: Vem bestämmer? av Stina Wirsén, i hård konkurrens med Mamma Mu får ett sår.
• Bästa kapitelboken
: Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, utmanad av den nyligen lästa Agnes Cecilia.
• Bästa ungdomsboken
: Jag läser inget som är typiskt för genren, drar därför till med favoriten Harry Potter.
• Bästa deckaren
: Läser numer sparsamt med deckare, favoriter är Karin Fossums böcker om Konrad Sejer, utmanar gör Håkan Nesser med böckerna om Barbarotti.
• Bästa skräck/spänningsromanen
: A sight for sore eyes (En lisa för ögat) av Ruth Rendell är ruskigt bra.
• Bästa dystopin
: Velar mellan flera av de klassiska, men väljer till slut den postapokalyptiska Vägen av Cormac McCarthy.
• Bästa självbiografin
: Bränt barn söker sig till elden av Cordelia Edvardson - om en ung judisk flicka vid tiden för andra världskriget.
• Bästa kärleksromanen
: Hmmmm, kärlek finns det ju in någon form i de flesta romaner. Men, nu tänker jag chansa och säga Kärlekens historia av Nicole Krauss, trots att jag ännu inte läst ut boken.
• Bästa arbetarskildringen
: Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson. En roman om upproriska kvinnors vänskap och kvinnors livsvillkor.
• Bästa uppväxtskildringen
: Här finns hur många som helst att välja mellan, utser slutligen Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer till den bästa, i stark konkurrens med Margaret Atwoods Kattöga.
• Bästa svenska samtida
: Svårt, svårt, svårt att välja; till slut bestämmer jag mig för en underbar liten berättelse om människans bästa vän - Hunden av Kerstin Ekman. Vemodig och vacker. (Kerstin Thorvall är ju tyvärr inte längre samtida.)
• Bästa svenska klassikern
: Trots hård konkurrens blir valet som vanligt Barabbas av Pär Lagerkvist.
• Bästa klassikern
: Kafkas Förvandlingen är faktiskt något i särklass.
• Bästa romanserien
: Det finns mycket som är bra, men inget som är bättre än Per Anders Fogelströms serie om Stockholm, med inledningsromanen Mina drömmars stad.
• Bästa chick litten
: Vattenmelonen av Marian Keyes är nog den bästa av de mycket få jag läst.
• Bästa nobelpristagaren
: Trots att det känns lite förutsägbart väljer jag Selma. Min favorit bland hennes romaner är Jerusalem.
• Bästa vampyrboken
: Kan inte hitta en enda liten blodsugare i mina böcker.
• Bästa grafiska romanen
: Äntligen en lätt; Persepolis av Marjane Satrapi tycker jag är fantastisk.
• Bästa poesisamlingen
: Jag äger bara två, en liten av Szymborska och en stor som innehåller rubbet av Fröding. Den här matchen vinner Fröding lätt.
• Bästa novellsamlingen
: En spik, en ros av Madeleine Bourdouxhe är i mitt tycke fantastisk. Hon får med allt som behöver sägas i det korta formatet på ett unikt sätt.
• Bästa dramat
: Drama har jag inte läst sedan gymnasietiden, gillade Vildanden av Ibsen med temat om livslögnen då och skulle sannolikt göra det nu också.