Anils skugga

Anils skugga av Michael Ondaatje, utgiven av Albert Bonniers förlag.

Efter tretton år i exil i väst återkommer den rättsmedicinska experten Anil till hemlandet Sri Lanka. Landet är sönderslitet av inbördeskrig mellan ett flertal parter, ingen vet vem fienden är. Anil har fått i uppdrag av FN:s människorättsorganisation att undersöka de senaste årens många försvinnanden och mord. Till sin hjälp får hon den ansedde arkeologen Sarath. Anil och Sarath hittar så småningom tecken på att regeringssidan varit inblandad i ett mord, viket försätter dem i fara.

Anils skugga är en inte helt lättläst roman. Vi får följa ett flertal viktiga personer och tidsmässigt rör sig handlingen fram och tillbaks. Detta gör att man som läsare måste vara alert och hålla ordning på ett ganska stort antal "sidospår". I slutändan är det dock denna bredd som gör romanen till en av de riktigt, riktigt bra. Anils skugga är en bok man bär med sig länge efter man läst ut den. Några av personerna, framför allt Saraths bror läkaren Gamini, dyker upp i mina tankar lite då och då. Hans liv präglas av den grymhet han hela tiden stöter på i arbetet, samtidigt som han är en man med förmåga att uppleva förtärande passion.

Skildringarna av krig, våld, övergrepp, tortyr är emellanåt smärtsamt realistiska. Som läsare vill man försöka värja sig från vetskapen om vad människor kan göra mot varandra. Tyvärr är det ju inte så att författaren överdriver. Berättelsen väcker många tankar kring våld och krig. De pacifistiska undertonerna i berättelsen väcker genklang hos mig och stärker mig i övertygelsen av man inte kan tillgripa våld och hävda att man fortfarande står på "den goda" sidan. Den här fiktiva berättelsen gestaltar människans inneboende grymhet när den är som allra värst; i inbördeskriget. Precis som i Rwanda, på Balkan, i Israel/Palestina är det bröder och grannar som strider mot varandra. Ena dagen är man vän, nästa fiende. Man kan aldrig vara trygg, fienden kan finnas överallt.

Texten i romanen är tät och poetisk. Kontrasten mellan den vackra texten och den grymhet som beskrivs förstärker läsupplevelsen och gör att man som läsare ibland tappar andran. Samtidigt präglas berättelsen av thrillerliknande spänning som byggs upp allteftersom.

Sammantaget är Anils skugga en av årets läshöjdpunkter, handlingen är spännande och författaren gestaltar en fruktansvärd verklighet; inbördeskrigets.

Finfin tävling

Jag deltar just nu i en rolig tävling med ett riktigt fint pris, som jag vill tipsa om. Fast det är ju inte nödvändigt att ni svarar rätt på alla kluriga frågor...

Matildas läshörna fyller (redan) 3 år och det firar hon med utmanande frågesport och ett presentkort på Bokus som toppenpris. Frågorna är lagom svåra och roliga, jag lärde mig jättemycket om nya böcker när jag letade efter svar. Grattis Matilda på 3-årsdagen!

I en aldrig sinande ström...

I en aldrig sinande ström anländer bokpaketen. Idag var det dags att hämta ett nytt paket med några intressanta romaner. En från Afrika, en tyskspråkig och en omtalad. Beskrivningarna är från förlagen.

Zatopek van Heerden, hjälten i Död i gryningen, har inte bara begåvats med ett knepigt förnamn, hans liv har varit lika knepigt och nu har han precis lämnat en katastrofal period bakom sig med avsked från polisen och spritproblem. Motvilligt tar han ändå på sig ett omöjligt uppdrag som privatdeckare. En antikhandlare har avrättats efter att först ha utsatts för tortyr. Det ovanliga mordvapnet brukade användas av legosoldater. Den dödes kassaskåp är tömt och van Heerden får i uppdrag att spåra ett försvunnet testamente. Spåren för honom tillbaka till Sydafrikas nära och mycket våldsamma förflutna. En av dem han stöter på och inleder en komplicerad vänskap med är den f d ANC-soldaten Thobela Mpayipheli, som sen kommer att spela en viktig roll i Meyers kommande romaner Jägarens hjärta och Devil’s Peak.

Meyer skildrar ett samhälle som plågas av sitt förflutna och av snabba förändringar. Våldet är inte ett resultat av någon märklig metafysisk »ondska« utan av apartheid och befrielsekrig. Det förlänar hans berättelser både trovärdighet och intensitet.

En natt hittar polisen en flicka på gatan. I handen har hon en tom hink. Kroppen är som vore den huggen i ett stycke. Hon påstår att hon är fjorton år, i övrigt minns hon ingenting. Polisens efterforskningar leder ingenstans, ingen vet vad hon heter, ingen vet varifrån hon kommer, ingen vet vilka hennes föräldrar är. Hon skickas till ett barnhem, där hon blir till ett lätt offer för andras hån och grymheter. Varje försök att nå kontakt med henne landar i tomma intet, den som försöker genomskåda hennes hemlighet blickar in i en blind spegel.

Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin, är bosatt i Österrike och arbetar som operaregissör. Hennes debutroman är en sällsam och fascinerande poetisk fuga om en flickas försök att gömma sig i barndom och oskuld och vägra vuxenblivandet.

Syskonen Erik och Inga Davidsen påträffar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. När Erik återvänder till New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger han sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå hans handlingar och val. I dagböckerna ryms alltifrån kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget. Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna, en jamaikanska som flyttat in i samma hus. Det visar sig att någon förföljer henne och hennes dotter - dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet ur hennes förflutna (hon är änka efter en uppburen författare). Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.

Siri Hustvedt har med Sorgesång skrivit ännu en tankeväckande sträckläsningsbok som klingar långt efter det att läsaren lagt boken ifrån sig. Den är till vissa delar baserad på autentiska dagböcker efter hennes egen far, som strax före sin död gav sitt godkännande.

Pågående

Har läst ett 70-tal sidor in i Huset av moskén av Kader Abdolah, med lite blandad upplevelse. Handlingen är fängslande och miljön mycket intressant, men språket har allt en del brister. Jag undrar om det handlar om översättningsmissar eller om språket ursprungligen är lite haltande. Små saker jag irriterat mig på är t ex ordet "grejer" i en mening som annars innehåller ett tämligen ålderdomligt språk, beskrivningen att någon dog av en allvarlig sjukdom (ja, de brukar vara allvarliga när man dör av dem) och udda tempusbyten. Hoppas att jag snart slutar att lägga märke till de knepiga språkdetaljerna, förutom dessa verkar romanen mycket lovande. Berättelsen utspelar sig i Iran under shahens sista dagar och vi får här en nyanserad bild av islams olika inriktningar.

Sammanblandningar

Nej men det blev för rörigt. Nu får jag lov att tänka om. Igår påbörjade jag både ny "läsbok" och ny ljudbok. Boken jag läser är Huset vid moskén av Kader Abdolah och boken jag lyssnar på är Sirenerna i Bagdad av Yasmina Khadra. Nu utspelar sig den ena i Iran och den andra i Irak, men det blir ändå för rörigt för mig. Jag blandar samman namn och blir förvirrad.

Så vad ska jag då välja i stället? Jo, jag satsar nog på en tysk ljudbok, Högläsaren av Berhard Schlink kommer jag nog inte att röra ihop med Huset vid moskén. Dessutom "kan" jag ju redan handlingen i Högläsaren, jag har sett den underbara filmen som är baserad på romanen.

Hur gör ni, läser ni flera böcker samtidigt? Eller läser och lyssnar ni som jag gör? Hur gör ni för att inte blanda samman berättelserna?