Hallå resenärer!

Hej Jorden-Runt-resenärer! Jag hoppas att ni alla tryggt anlänt till era första destinationer. Själv har jag faktiskt denna etapp lyckats läsa alla tre böckerna, jag får väl erkänna att jag tjuvstartade lite med läsandet.

Att läsa Här av Wisława Szymborska var mer givande än jag vågat hoppas på. Jag är förvisso ännu ingen hängiven lyrikläsare, men motståndet börjar definitivt minska. Ingen konst av Péter Esterházy var i grunden en bok som var något för "svår" för mig. Delar av den uppskattade jag dock, det ömsinta porträttet av modern berörde mig. En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja var en mycket positiv överraskning. Jag föll pladask för hennes enkla, men vackra språk, den humoristiska handlingen och den vemodiga stämningen.

Hur går det för er, har ni funnit er tillrätta och börjat läsa?

Tuppen och hönan i hasseldungen

Tuppen och hönan i hasseldungen av Peder Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe. Illustrationer av Tord Nygren. Utgiven av OPAL, 2010.

En dag när tuppen och hönan plockade nötter i hasseldungen satte hönan ett nötskal i halsen. Tuppan sprang iväg till källan för att hämta lite vatten åt sin fru. Men källan ville inte ge tuppen något vatten förrän hon fått ett löv av honom. Tuppen sprang iväg till linden för att få ett löv, men linden ville inte ge tuppen något löv förrän hon fått röda gullband av honom. Tuppen sprang iväg till jungfru Maria för att få röda gullband, men Maria ville inte ge honom några gullband förrän hon fått skor av honom. Den stackars tuppen sprang än hit, än dit hela dagen för att försöka hitta någon som kunde och ville ge honom det han behövde. Till slut träffade han en kolare som gav honom en gåva utan att begära något först och då alla andra fått det de velat ha kunde tuppen till slut ge vatten till sin höna och rädda hennes liv.

Tuppen och hönan i hasseldungen är en klassisk upprepningssaga, en traditionell folksaga som under 1800-talet insamlades och nedtecknades av av den norska duon Peder Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe. Upprepningarna ger texten en härlig rytm, det här är framför allt en saga som passar för högläsning. Boken är mycket rikt illustrerad och de fina färgbilderna väcker barnets (och den vuxnes) nyfikenhet och engagemang. Berättelsen är spännande, ända till slutet är det ovisst hur det ska gå för den döende hönan. Den 5-åriga dottern tycker att boken är rolig och lagom spännande. Vid läsningen tog hon upp en del funderingar kring att inte de andra var hjälpsamma och gav tuppen det han ville ha, det borde de enligt henne ha gjort.

Sammantaget är detta en rolig, spännande bok för äldre förskolebarn och en bra inledning till att diskutera ämnen som hjälpsamhet, egoism o s v.

Bokhandelsnytt

Läst i senaste numret av Svensk Bokhandel:

Akademibokhandeln tänker återgå till att vara en Bokhandel! Det ensidiga fokuset på bästsäljare och pris ska försvinna, man planerar att satsa mer på allmän facklitteratur och på en kommunikation med omvärlden som mer betonar läsningens betydelse. För att få till detta byter man reklambyrå och satsar på en kampanj under mottot "Vi kan böcker bäst av alla". Det här är oerhört glädjande nyheter! Vi har bara ett par bokhandlar i min mellanstora stad och ingen av dem har böcker jag är intresserad av. Därför handlar jag numer enbart på nätet. Men jag har länge saknat möjligheten att strosa omkring i en riktig bokhandel, titta, känna och lukta på böcker.

På nätsidan finns det en ny, fristående bokhandel, FritzStåhl. Ägarna Suzanne Fritz och Gunilla Ståhl vill med sina nya butik skapa en bokhandel som är mer personlig och upplevelsebetonad. Man fokuserar på mervärden som lästips och recensioner och på att göra bokköp på nätet till en mer lustfylld upplevelse. FritzStåhl har även ett välgörenhetstänkande som grundar sig i ägarnas engagemang för allas rätt till läsning: fem procent av omsättningen går till Compartir, ett läsprojekt med bokbussar och bibliotek i Honduras slumområden. Värt att stödja, eller hur?

Några slank med

Jag har ju som sagt gjort en del beställningar på Bokus och AdLibris den senaste veckan, fyra stycken för att vara exakt. Först gjorde jag en stor beställning på Bokus, därefter uppmärksammade jag några böcker på AdLibris, sedan gjorde mig Vixxan uppmärksam på Torgny Lindgrens trologi och till sist insåg jag att jag inte hade Sorgesång inbunden. Hittills är således fyra beställningar gjorda.

Man skulle ju kunna utgå från att jag åtminstone håller mig till reaböckerna när jag nu löper amok och storhandlar, men så är tyvärr inte fallet. Fast jag har varit återhållsam, mycket återhållsam.

Två icke-reade böcker till dottern slank dock hastigt och lustigt ner i kundvagnen. Tösen har kommit in i faktaboksåldern och önskade sig en bok om stjärnor och planeter. Jag hoppas att Blinka lilla supernova av Helen Rundgren och Maria Beskow kommer att passa bra. Den finaste boken i världen, Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren gavs i fjol ut med nya illustrationer av Eva Eriksson. Detta är en bok vi helt enkelt måste ha i vårt hus. Om den egentligen är mest till mig eller till dottern är oklart.

En tyskspråkig bok slank också oförhappandes ner i kungvagnen. Jag kunde inte motså vare sig dess omslag eller beskrivning. Historien om det gamla barnet av österrikiska Jenny Erpenbeck beskrivs som en "sällsam och fascinerande poetisk fuga om en flickas försök att gömma sig i barndom och oskuld och vägra vuxenblivandet". Visst låter det intressant? Har någon läst den?

En gåtfull vänskap

En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa, utgiven av Albert Bonniers, 2011.

En ung hushållerska får via sin förmedling en ny klient, en ensamstående man - doktorn - som redan missnöjt bytt ut ett flertal hushållerskor. Doktorn är en pensionerad matematiker, som lider av en mycket ovanlig minnesstörning. Han råkade 1975 ut för en bilolycka och drabbades då av en hjärnskada. Efter olyckan fungerar doktorns minne bara i 80 minuter åt gången, därefter startar allt om från början. För att försöka hantera sin svåra situation har doktorn klistrat en massa lappar på sina kläder, lappar han måste läsa varje gång han vaknar upp till en ny värld. Alla vardagliga situationer, som kräver att doktorn träffar människor, genererar stark oro och osäkerhet hos honom. Denna oro försöker doktorn neutralisera genom att välja samtalsämnen han känner sig trygg med, i mötet med människor frågar han om deras skonummer, födelsedag o s v. Trots doktorns minnesproblematik växer en vänskap fram mellan hushållerskan, hennes son Roten och doktorn, en vänskap där matematiken och intresset för baseball blir en brygga över svårigheterna.

Liksom matematiken är texten i En gåtfull vänskap precis och exakt. Berättelsen växer fram på ett förutsägbart, metodiskt sätt. I vanliga fall kanske detta skulle framstå som en negativ beskrivning, men i En gåtfull vänskap bildar berättelsens gång och textens enkelhet en harmonisk enhet. Berättelsen om vänskapen mellan professorn, hemhjälpen och pojken skulle i fel händer kunnat urarta i sentimentalitet och klyschor, i Ogawas strama tyglar skapas i stället en lågmäld, vardaglig, varm berättelse som präglas av japansk återhållsamhet.

Läsningen av En gåtfull vänskap har bekräftat något jag länge misstänkt - matematik fascinerar mig. I romanen berättar författaren om siffrornas dolda egenskaper och om de vänskapliga talparen. Framför allt tilltalas jag av siffrornas närmast magiska egenskaper och jag blir mycket förtjust i resonemangen kring siffrans nolls unika och revolutionerande betydelse. Förutom matematiken förenar intresset för baseball de tre huvudpersonerna. Dessutom ägnar Roten och hans mamma en hel del tid åt att försöka få tag på ett mycket speciellt baseballkort till doktorn. Eftersom jag delar doktorns udda intressen kanske jag fascineras mer av de här inslagen i romanen än den genomsnittlige läsaren.

Sammantaget är En gåtfull vänskap en oerhört charmig berättelse om en udda vänskap och en intelligent feel-good-roman jag gärna rekommenderar.