Himlen i Bay City

Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis, utgiven av SEKWA, 2010.

Amy växer upp i den lilla staden Bay City i Michigan under 60- och 70-talet. Hon bor tillsammans med sin moster, morbror, kusin och mor i ett hus av blå korrugerad plåt under en dyster, grålila himmel. Amy är ett oönskat barn, hon lyckas aldrig ersätta den äldre systern Angie som dör i späd ålder. Amy är dessutom en flicka som saknar en stabil identitet och ett inre sammanhang. Moderns bakgrund hålls hemlig, men på något sätt förstår Amy i alla fall att något horribelt hänt. I drömmarna visar sig de äldre generationerna och så småningom får Amy bekräftelse på att alla hennes tidigare släktingar gasats i Auschwitz. Vi får, framför allt, följa Amy under några viktiga dagar i samband med hennes 18-årsdag och ta del av de ohyggliga händelser, som utspelar sig under denna korta tidsperiod. Familjens hus brinner och fler människor stiger till skyn i form av aska.

Det finns flera intressanta teman i romanen, själv berörs jag mig mest av de som rör Amys psykiska hälsa. Tematiken i Himlen i Bay City påminner om den i Stalins kossor av Sofi Oksanen. Båda författarna skildrar på ett lyhört sätt vad som händer unga flickor, som växer upp i en omgivning som förnekar deras ursprung och identitet. Mavrikakis tar dock det hela ytterligare ett steg genom att skildra huvudpersonens psykotiska sammanbrott. Amys ensamhet och sökande efter närhet skildras med tonåringens lite coola inställning, här finns inget gnäll och gny, bara en tuff tjej som tar droger och ligger runt. Det är alltid Amys egen röst vi hör och Amy berättar om sitt liv utan att vädja till läsaren om att bli förstådd, hon kräver bara att bli sedd. Detta ger ett mycket naket intryck som får mig att vilja hålla Amy i famnen (hon skulle dock bli skitarg om hon kunde läsa detta). Amy växer upp under samma tidsperiod som jag, referenserna till tidsspecifika händelser blir därmed extra betydelsefulla för mig. Amy har fått mig att börja lyssna på Alice Cooper - igen.

Vidare skildrar Mavrikakis på ett mästerligt sätt hur ett trauma överförs från en generation till nästa och hur man aldrig kan befria sig från historien. Det här är ett intressant tema för mig, som har arbetat som psykolog med traumatiserade flyktingar. Många gånger har jag erfarit att barn som "klarat sig undan" kriget ändå visar tecken på trauma, just för att deras föräldrar blivit traumatiserade.

"Invandrare av den andra generationen är fördömda. Det tar flera århundraden att hämta sig från sin familjehistoria." (sid 208)

Mycket påtaglig är även författarens gestaltning av den skam och skuld som de överlevande aldrig lyckas göra sig fria från.

"Det är vad åldrandet innebär: att bättre förstå skammen i att tillhöra de levande och att inte ha någon annan tröst än att döden som stadigt närmas sig ska utplåna det skändliga i att leva." (sid 217)

Det här är en roman som måste upplevas "på plats", inga recensioner i världen kan förmedla upplevelsen av att ta del av denna, bitvis smärtsamma, berättelse. Handlingen och språket präglas av tonårens besinningslösa vrede och en kompromisslös tolkning av omvärlden. Man blir som läsare både omskakad och utmattad av mötet med Amy. Texten är fylld av bitsk humor, våldsamma vredesutbrott och dyster melankoli.

"En hemlighet har äntligen blivit tagen med våld. Den himmelska mödomshinnan har spruckit och Guds inälvor har äntligen brustit. Det stinker." (sid 114)

"Vi är dömda till den himmel som vi i vår galenskap och löjliga inbilskhet påstår att vi inte tror på." (sid 146)

Sammantaget handlar Himlen i Bay City om människans behov av att vara någon och tillhöra ett sammanhang. Utan tillhörighet trasas människan samman. Romanen handlar också om de fruktansvärda brott mot mänskligheten som utfördes av nazisterna och visar oss hur de här händelserna lever vidare inom oss än idag. Texten i romanen är enkel, drastisk och fylld av vrede. Det går inte att undkomma denna berättelse när man väl börjat läsa. Himlen i Bay City är den bok som påverkat mig mest under det gångna läsåret, missa den inte!

Kapitelpaket

Dottern börjar verkligen gilla kapitelböcker, men det är inte så lätt att hitta de som passar för lite yngre barn. Jag har dock rätt höga förhoppningar på innehållet i dagens fina bokpaket.

Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson är första boken i en serie om den lilla ponnyn. Självklart är det dags att börja köpa hästböcker till tösen.

Marias lilla åsna av Gunhild Sehlin hoppas jag kan bli en fin bok att läsa till jul och ett bra sätt att prata om den lilla familjen som begav sig till Betlehem.

Jag, mamma och Socka Musen av Anna Toss tycks innehålla massor av fantasifulla äventyr, den blir nog spännande att läsa.

Dagspöket av Wieslander och Tomas Wieslander beskrivs som mycket rolig för barn i alla åldrar. Det låter ju lovande.

Lillebror och Billan av Jujja och Tomas Wieslander innehåller korta kapitel och passar därför lite yngre barn som vill prova kapitelböcker. Dottern kommenterade genast att de brukade läsa om Lillebror på dagis och hon kunde berätta om flera episoder.

Håkan Bråkans skrattbok av Anders Jacobsson och Sören Olsson ska vi läsa när vi verkligen vill bli roade.

Tipsa gärna om fler kapitelböcker för barn i 5-6-årsåldern, tack!

Kritiker och bloggare

Det förekommer en hel del diskussioner i gammelmedia om bokbloggarnas roll inom den kulturella sfären. Ofta uttrycker man sig ganska förklenande om oss, vi ägnar oss åt att gruppkramas och vi tittar storögt på våra författaridoler. Den här diskussionen poppar också upp med jämna mellanrum på olika bokbloggar; älskar vi för mycket, sågar vi för lite? Ibland sägs även från kritikerhåll att det är bra att vi finns, för då får kritikerna mer utrymme att ägna sig åt finkulturen. Oj så mycket jag tycker om allt detta, vi får se hur mycket jag orkar bena ut i detta inlägg.

Jag och de allra flesta (kanske alla?) bokbloggarna läser på fritiden och får inte betalt. Möjligen kan vi ses om "köpta" när vi skriver om böcker vi fått av förlagen. Och visst är det så att de allra flesta inläggen hyllar böcker, vi bloggar ju för att vi gillar böcker. Själv läser jag inte ens ut böcker som jag inte tycker är bra, därför finns här i princip inga negativa recensioner på den här bloggen. Men visst finns det negativa recensioner, även på bokbloggar. Den stora skillnaden mellan oss och kritikerna tror jag dock mer har att göra med vilket språk man använder. En kritiker använder sig av ett professionellt språkbruk, därför innehåller deras recensioner sällan översvallande glädjeyttringar över att ha fått möjlighet att läsa en av århundradets bästa böcker. Deras beskrivningar och analyser är helt klart mer blodfattiga än bloggarens.

Huruvida man kan säga att vi recenserar vet jag inte, kanske finns det regler för hur recensioner ska se ut, som vi inte uppfyller. Jag brukar i alla fall kalla de lite längre texter jag skriver om enskilda böcker för recensioner, rätt eller ej. Däremot kan jag naturligtvis inte recensera en roman på samma sätt som en utbildad, erfaren kritiker kan. Jag kan förstå kritikers irritation över alla diskussioner om att de inte längre behövs och över att de jämställs med bokbloggare. Jag har studerat psykologi i 5 år, är legitimerad psykolog och har arbetat som psykolog i 17 år. Jag blir irriterad när människor säger att de "fick lov att vara lite psykolog" när de lyssnat och möjligen tröstat/kommit med goda råd, när en vän varit ledsen/upprörd. Att vara psykolog är något helt annat, något som faktiskt baserar sig på vetenskap och metodik. På samma sätt är det naturligtvis inte samma sak att blogga om böcker för nöjes skull och att skriva som utbildad litteraturkritiker. Däremot behövs både lekmän och professionella, både inom mitt område och inom kulturvärlden.

Men, att bokbloggare enbart skriver om populärlitteratur kan jag verkligen inte hålla med om. Det finns ganska många bokbloggare som skriver om kvalitetslitteratur av olika slag. För att citera Bokmania vill jag slå fast att bokbloggare skriver "om böcker utan bäst-före-datum". Vi bloggar om det som är nytt, om gamla klassiker och allt däremellan.

Vad gäller just det där med att gruppkramas blir jag lite perplex. När man tittar på de större tidningarnas urval av böcker att recensera och även recensionernas innehåll slås man av hur samstämmiga de är. Jag tycker nog att gammelmedia ägnar sig minst lika mycket åt att gruppkramas som vi bokbloggare gör.

Buddenbrooks - filmen

Buddenbrooks är ett påkostat kostymdrama som baserar sig på Nobelpristagaren Thomas Manns roman, med samma namn. Här skildras tre generationer av den mäktiga familjen Buddenbrook, en köpmannafamilj bosatt i Lübeck. Vi får följa familjens vedermödor och glädjeämnen under 1800-talet och se dess glanstid och dess undergång.

Jag brukar uppskatta kostymdramer och släktsagor, men den här filmen blir undantaget som bekräftar regeln. Trots att berättelsen ursprungligen, sannolikt, är mycket bra, blir det platt fall i filmen. Man hinner inte alls lära känna huvudpersonerna, deras drivkrafter blir mycket schematiskt gestaltade och deras ageranden omöjliga att förstå och relatera till. Det här är urtypen av film där man i stället bör läsa boken. Och det tänker jag göra.

Hälsans diktatur

När jag gick på gymnasiet skrev jag en uppsats med titeln En grund själ i en sund kropp, där jag kritiserade utseendefixering och ensidig strävan efter fysisk hälsa. Om jag hade haft extraordinär förmåga att skriva kanske min uppsats kunnat utmynna i en fantastisk dystopi, i likhet med Juli Zehs Corpus Delicti. Men, tyvärr är jag inte någon extraordinär skribent, jag får nöja mig med att vara en suverän läsare :-) Och nöjd, det blir jag när jag läser just Corpus Delicti, en framtidsskildring som gestaltar hur livet, eller rättare sagt existensen, ser ut i en värld som är en hälsodiktatur. Sjukdomar är utrotade, men så är även människans fria val av kärlekspartner och livsstil. Jag är hittills (halvvägs) mycket imponerad av författarens förmåga att med små medel skapa rappa dialoger och en värld som består av övervakning och kampen för att få vara sjuk.