Nära hem

Nära hem av Alice Munro, utgiven av Atlas Förlag, 2009.

Novellsamlingen Nära hem består av ett urval på tolv noveller ur tre tidigare samlingar (Äpplen eller apelsiner, Kärlekens vägar och Jupiters månar) som ursprungligen gavs ut på svenska under åren 1985-1993. Novellerna i Nära hem handlar om kvinnors vardagsliv och de utspelar sig ofta i kanadensiska småsamhällen. Här får vi följa unga kvinnor som upptäcker sin sexualitet, äldre kvinnor som kämpar förgäves för att inte åldrandet ska märkas och kvinnor som försöker få sina relationer att fungera. Vi möter den fjortonåriga flickan som arbetar som kalkonurtagare över julsäsongen och stiftar bekantskap med sexuell attraktion och homosexualitet. Vi lär känna Roberta som firar Labor Day och reflekterar över sina förhållanden. Och vi möter Georgia, som bedrar och blir bedragen. Alice Munros noveller utspelar sig ibland under kortare tidsperioder, men genom tillbakablickar får vi ändå ta del av stora delar av huvudpersonernas liv. Ofta berättar Munro om brytpunkter i människornas liv, om slumpmässiga händelser och om hur individen får nya insikter och förändras över tid.

Jag känner mig hemmastadd i Munros noveller. Samlingstiteln Nära hem är oerhört träffande eftersom läsandet av Munros noveller omedelbart får mig att minnas människor från min uppväxt i ett litet brukssamhälle. Munros berättelser är så verklighetstrogna att jag ibland tror mig vara en karaktär i någon av dem.

Munro beskriver alla sina huvud- och bipersoners utseende, vilket gör berättelserna lätta att visualisera. Ofta brukar jag störa mig på alltför mycket fokus på utseendet, men när Munro skriver om den attraktive Herb Abbott blir det bara så rätt. Huvudpersonerna karaktäriseras på ett rättframt, lakoniskt sätt, som gör att man genast tycks lära känna dem. Och Munro besitter dessutom förmågan att på ett kortfattat sätt skapa personporträtt som är nyanserade och flexibla. Hennes huvudpersoner växer och utvecklas ofta under berättelsens gång.

Hon verkade stött över allting som inträffade och såg ut som om hon behöll en massa bittra insikter för sig själv.

När etiketten [homosexuell] väl var fastsatt var inställningen till sådana här människor rätt så tolerant och deras färdigheter i inredning, i virkning och i musik uppskattades särskilt av kvinnor.

Om de stora förändringar vi tycker oss genomgå vid större livshändelser som exempelvis vid en separation skriver dock Munro:

"Man gör betydelsefulla förändringar, men man genomgår inte den radikala förvandling som man inbillar sig."

Fokus i alla Munros berättelser är relationer och kärlek. Oftast är det kvinnornas bild hon delger oss. Kärleken är aldrig enkel för Munros huvudpersoner, teman som uppbrott, svek och längtan är vanliga. Munro låter sina huvudpersoner detaljerat beskriva hur de uppfattar relationer och spelet mellan män och kvinnor. Ofta beskrivs t ex hur kvinnor talar om hur man fångar in de motvilliga männen:

"Marjorie och Lily diskuterade äktenskapet. De hade inte mycket gott att säga om det, trots att de ansåg att det var ett tillstånd som ingen borde tillåtas att hålla sig utanför." (ur Kalkonsäsongen)

I novellen Labour Day-middagen berättar Roberta för sin väninna om spelet i relationen mellan henne och ex-maken:

"Jag tänker på Andrew - hur behandlade jag egentligen honom? Manipulerade situationer så att jag skulle kunna finna fel hos honom, skällde på honom för att sen bli rädd och förlika mig med honom igen."

I den avslutande novellen, Annorlunda, skriver Munro även om skrivande, ett tema jag alltid uppskattar att läsa om. Här möter vi Georgia, som en gång gick en skrivarkurs. Hennes handledare sa då:
Den berättelse Georgia därefter skrev var handledaren riktigt nöjd med, men Georgia tyckte inte att den var ärlig. Vilken tur att Munro själv inte lyssnat på den här sortens råd. Hennes berättelser är breda, ibland lite ofokuserade och alldeles ärliga.

Jag har tidigare sagt att jag hoppas får höra Peter Englund säga Alice Munros namn en torsdag i oktober. Tyvärr tror jag kanske inte att detta blir verklighet, Akademien uppskattar nog inte Alice Munros skenbara enkelhet på samma sätt som jag gör. Men jag är säker på att ni kommer att göra det, så se till att läsa hennes novellsamlingar.

"För många saker. För många saker som pågår samtidigt; för många personer också. Tänk efter, sade han till henne. Vad är det som är det viktiga? Vad vill du att vi ska koncentrera oss på? Tänk efter."

Nobel-alfabetet - R

Välkomna till Nobel-alfabetet. Denna vecka är bokstaven R.

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

1. Rudyard Kipling är en av de tidiga Nobelpristagarna, som jag måste erkänna att jag tyvärr inte läst. Att ha sett Disneys version om Mowgli tycker jag inte riktigt kan jämställas med att ha läst Djungelboken. Kipling är den yngste av Nobelpristagarna, han var ännu inte 42 år när han mottog priset. I min bokhylla står ett äldre exemplar av romanen Kim och Brombergs Nobelklassiker Just så-historier. Kipling fick Nobelpriset 1907.

Akademiens motivering:

"i betraktande av den iakttagelseförmåga, den ursprungliga inbillningskraft samt den manliga styrka i uppfattning och skildringskonst, som utmärka denna världsberömde författares skapelser".

2. Liksom Kipling föddes även Salman Rushdie i Bombay. Med sin genombrottsroman Midnattsbarnen har Rushdie vunnit både Booker-priset och det unika Best of the Booker-priset. Midnattsbarnen är en allegori över Indiens och Pakistans historia fylld av en härlig blandning av magi och realism. Romanen är en färgsprakande, fantasifull skröna fylld av underfundiga personbeskrivningar, dråpliga händelser och ett djupt allvar under all prakt.

Min motivering:

"för en infallsrikedom av sällan skådat slag, och en enorm berättarglädje."


"Instruktioner"

I Nobel-alfabetet utmanas ni att besvara ett par frågor (eller rättare sagt uppmaningar) utifrån första bokstaven i en författares för- eller efternamn eller utifrån första bokstaven i en boktitel. Varje vecka kommer en ny bokstav att presenteras, men för att göra det lite mer oförutsägbart kommer bokstäverna inte att presenteras alfabetiskt. Det ställs inga krav att man ska ha läst författaren eller boken ifråga, man kan lika gärna skriva om författare/böcker man är nyfiken på.

När det gäller Nobelpristagarna är det givetvis Nobelpristagarna i litteratur som avses. När det gäller Nobelpriskandidaterna, dvs era förslag på kommande Nobelpristagare gäller i denna utmaning (liksom för Svenska Akademien) kriteriet att författaren skall vara nu levande. Det är således ingen idé att försöka med vare sig Kafka eller Astrid Lindgren, hur välförtjänt det än må vara. När det gäller era förslag på Nobelpristagare vill vi också få en liten motivering.

Svara gärna i egen blogg och lämna en kommentar så vi kan läsa om dina favoriter. Det går också bra att lämna svar direkt i kommentarerna. Låna gärna bilden, men var snäll och direktlänka inte.

Läs andra bloggares inlägg om Nobelpriset, Nobelpristagare, Nobelpriskandidater.

Babel

Igår var två författare med mycket olika personlighetstyper gäster hos Babel. Mediafenomenet Björn Ranelid diskuterades av litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson och författaren själv. Även om jag har svårt för en del av det ranelidska är det härligt att se en person med ett så grundmurat självförtroende. Jag har dock ännu inte läst något av Ranelid, försökte lyssna till en författaruppläsning av Bär ditt barn som den sista droppen vatten i somras, med det klarade jag inte av. Det får räcka med att läsa hans texter, har ni tips på något bra?

Den andra gästen i programmet var August-nominerade Pija Lindenbaum. Hon berättade att hon är mycket osäker på sin egen förmåga och det är ingen slump att hon skriver om rädda, försiktiga små huvudpersoner. Pija uttryckte att hon var avundsjuk på Ranelid för hans goda självförtroende. Det är tråkigt att se en så begåvad människa tvivla på sin egen förmåga, men samtidigt är det ur detta tvivel hennes fantastiska böcker föds.

Om ni missade programmet kan det ses på SVT Play.

Kanel och Kanin

Kanel och Kanin letar efter sommaren, text av Ulf Stark, illustrationer av Charlotte Ramel, utgiven av Rabén & Sjögren.

Kanel och Kanin letar efter sommaren inleds med en stor olycka. Vinden viner och för bort Kanels gummiboll och sommaren. De två vännerna försöker först locka tillbaks sommaren genom att tända en brasa, men inser sedan att de måste ge sig iväg för att leta rätt på sommaren. Först kommer de till hösten, där de träffar svamparna och räddar en skalbagge från att frysa ihjäl. Sedan kommer de till den kalla vintern med snö, julfirande och sjungande isar. Därefter blir det vår med plaskande i snöslask och hopp i lera. När Kanel och Kanin äntligen kommer hem igen har syrénbersån börjat blomma. Sommaren har kommit åter.

Så här i mörka hösttider tyckte jag att det kunde passa bra att skriva några rader om en fin bok, som ger hopp om att sommaren återvänder nästa år också. Kanel och Kanin letar efter sommaren är en mycket charmig berättelse om vikten av att själv försöka ordna saker som går på tok.

Texten är skriven på rim och på varje sida finns en eller två små dikter med egna titlar. Första gången vi läste boken här hemma, tänkte jag att det var en riktig lyrikbok dottern hade fått. Illustrationerna är roliga och mycket uttrycksfulla. Dottern tycker om de rimmade verserna och vill gärna att vi läser om den bortblåsta sommaren. Boken passar lite mindre förskolebarn i ålder 2-5 år.

META UTAN SPÖ

Det är så rofyllt att meta
utan varken mask eller spö.
Man bara ligger vid vattnet
och ser ner i en sjö.

Kim Novak badade aldrig...

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är naturligtvis baserad på Håkan Nessers roman med samma namn. Både boken och filmen kan beskrivas som en uppväxtskildring med inflätad mordgåta. I filmen får vi följa huvudpersonen Erik, både under barndomen och då han som vuxen varit på barndomsvännen Edmunds begravning. Stor del av handlingen utspelar sig under sommaren i början av 60-talet, då Erik är 14 år. Hans mamma ligger för döden i cancer och Erik och kompisen Edmund tillbringar sommaren tillsammans med Eriks äldre bror Henry i sommarhuset, Genesaret. Under några veckor, strax innan sommarlovet, har Eriks klass vikarie, den Kim Novak-liknande Ewa Kaludis. Alla pojkarna blir förälskade i denna undersköna, änglalika varelse. Eva är förlovad med den brutala handbollstjärnan Berra, men kommer under sommaren att allt mer vistas på Genesaret tillsammans med Henry. Erik och Edmund blir vittne till ett triangeldrama som blir alltmer våldsamt och slutar med mord. Men vem är mördaren?

Skådespelarna Anton Lundqvist, Jesper Adefelt, Jonas Karlsson och Helena af Sandeberg gör alla mycket bra insatser. Framför allt Jonas Karlsson bär filmen framåt genom sin gestaltning av Henry som både sårbar och cool. Ingen kvinna kan motstå denne Henry. Berättelsen skildrar nyanserat hur det var att vara ung på 60-talet, då pojkar inte skulle gråta ens om deras mammor dog. Filmatiseringen är mycket vacker och tidsandan gestaltas utan att det känns tillrättalagt.

Filmen är mycket bra och boken är naturligtvis ännu bättre. Detta är Nessers absolut bästa bok och den tycker jag inte att någon ska missa. Läs gärna boken först och se filmen därefter.