"Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga. Jag kände frid. Tyst och stilla var jag, frid rådde. Men så plötsligt kom saker och ting upp till ytan. Det är den där åldrade ynglingens fel. Jag kände frid. Nu känner jag inte frid. En del punkter måste redas ut." Så inleds den fascinerande berättelsen om prästen, litteraturkritikern och Opus Dei-medlemmen, Sebastián Urrutia. På sin dödsbädd ser Urrutia tillbaks på sitt liv, som den präst han är önskar han bikta sig, samtidigt som han inte gärna vill vidgå att han begått så många synder. Ju längre natten lider, desto mer anklagande blir dock den åldrade ynglingen (samvetet). Urrutia tvingas medge att han samarbetat med militärjuntan, genom att ge Pinochet och diverse andra juntamedlemmar utbildning i marxism, och genom att blunda för det som försiggick i källaren, medan de intellektuella diskuterade litteratur på övervåningen.
Bolaños porträtt av en rädd, ensam, elitistisk människa är magnifikt. Det är inte så lätt att tycka om Urrutia, men samtidigt känner jag medlidande med en människa som inte tycks ha haft förmåga att komma andra nära. Sett ur ett personligt perspektiv är det ett mycket sorgligt människoöde Bolaño låter oss ta del av.
Om natten i Chile handlar dock inte bara om prästen Urrutia, utan om Chile och hela det chilenska folket. Via prästens tillbakablickar får vi följa ett historiskt skeende där den folkvalde president Allende störtas, Monedapalatset stormas och presidenten begår självmord (eller blir mördad). Urrutia beskriver dagarna som följde efter juntans maktövertag så här:
"Dagarna som följde var underliga, det var som om alla plötsligt hade vaknat från en dröm till det verkliga livet, även om känslan ibland var den rakt motsatta, som om vi plötsligt drömde allesammans. Och vårt dagliga liv utvecklades enligt dessa abnorma parametrar: i drömmen kan allt hända om man accepterar att allt händer:"Det finns mycket symboliska inslag i Om natten i Chile, men berättelsen blir aldrig överlastad av betydelser. Redan av titeln kan man ana att det inte är en slump att det är under den mörka tiden på dygnet prästen ligger och ser tillbaks på sitt liv. Duvornas nedskitning av kyrkobyggnaderna och lösningen att låta falkar döda dem har sin motsvarighet i de utrensningar av oppositionella som skedde i stor omfattning. Och medan de intellektuella går på soaréer i fina villor och frotterar sig med varandra, sker tortyren i källaren under dem. "Jag [...] såg ingenting, visste ingenting, förrän det var för sent. Varför rota i det som tiden så barmhärtigt glömmer?"
Om natten i Chile är utformad som en enda lång monolog, där Urrutia försöker förstå, förklara och urskulda sig. Periodvis verkar han vara något förvirrad. Och även om Urrutia berättar får man också en känsla av att en hel del utelämnas. Det är dessutom denna form av underlåtenhetssynd han mestadels begått, tillsammans med alla andra som valde att inte se.
Romanens språk är mycket unikt och passar perfekt. Prästens ord strömmar oavbrutet ut och vi översköljs av ändlösa meningar. Hela romanen är skriven utan styckeindelningar och utan skiljetecken vid dialoger. Alla rader är lika långa. Detta påverkar min lästakt, det känns som jag åker rutschkana i ivern att komma vidare och jag blir rent av lite andfådd.
Sammanfattningsvis är Om natten i Chile en nattsvart bikt, med tragikomiska inslag, skriven på att makalöst språk. LÄS!
