Svinalängorna

Svinalängorna av Susanna Alakoski, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2007.

I det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad bor de som inte har råd med egen villa. Här samlar kommunen de som inte riktigt platsar i samhället; de arbetslösa, socialfallen, invandrarna, de ensamstående och missbrukarna. Snart kommer området att gå under namnet Svinalängorna. För Leena, hennes bröder och föräldrar är den nya lägenheten dock nästan ofattbart lyxig. Här finns rinnande varmt vatten och inomhustoalett. Även om familjen saknar pengar lyckas de skaffa det mesta de behöver; Leenas pappa är en riktig fixare. Tiden är 60- och 70-tal, framtiden ser ljus ut. Leenas föräldrar kommer ursprungligen från Finland och de har svårigheter att anpassa sig i det nya landet. Livet i den nya lägenheten blir inte vad man hoppats. För att söka tröst börjar föräldrarna supa och deras missbruk eskalerar snabbt till en ohållbar situation.

Det gjorde fysiskt ont att läsa den här boken som är skriven ur ett barns perspektiv. Leena beskriver i detalj allt som sker; spyorna, skiten, bråken, misshandeln, smutsen, bristen på mat och rädslan. Rädslan som gör att man går med hårt knäppta händer och en bön på läpparna hela tiden - trots att man nog inte tror på Gud. Eftersom perspektivet är barnets är språket enkelt och konkret.

Den här romanen handlar om de utsatta barnen, barnen som är i behov av akut hjälp, barnen som ingen tycks veta hur man ska hjälpa. För in i det längsta håller barnen masken och skyddar sina föräldrar från myndigheterna. Och in i det längsta väljer skolan att tro på tillfälligheter. Och in i det längsta ger socialtjänsten stöd som innebär att barnen bor kvar i familjen. För föräldrar har rättigheter. Så ser situationen ut även i nutid.

Svinalängorna är annars ett tidstypiskt dokument. Författaren föddes 1962 (samma år som jag) och vi delar många erfarenheter under uppväxten. Romanen berör mig också p g a att jag minns en flicka som gick i parallellklassen i skolan. Idag förstår jag att hon hade det som Leena, då tyckte jag tyvärr bara att flickan var underlig.

Romanen är dock inte bara en dyster, tragisk uppväxtskildring. Här finns också utrymme för kamratskap, kärlek och humor. Under de nyktra perioderna är Leenas föräldrar lika kärleksfulla och omtänksamma som vilka föräldrar som helst. Och bland kamraterna finns två flickor som lever i liknande omständigheter som Leena, de är till stort stöd för varandra. Författaren skriver också med ett barns humor om vissa ämnen, på ett sätt som gör att man småler under läsningen.

Sammantaget är detta en mycket angelägen bok som skildrar ett barns utsatthet och klassamhällets baksida. Författaren undviker inte att skildra de vidriga detaljerna i en missbrukarfamilj, men gestaltar också ett barns enorma överlevnadsförmåga.

Avkopplad

Tillgången till TV, telefon och internet kommer och går idag. Ibland är det kanske inte så bra att ha samma leverantör till allt... Vi får väl se om det är möjligt att blogga lite mer i kväll, jag har ju böcker att berätta om.

Intensivläsning

I kväll har jag faktiskt inte haft tid att blogga. För jag har läst. Först lyssnade jag färdigt på Svinalängorna av Susanna Alakoski och sedan läste jag ut Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Av berättelserna känner jag mig starkt påverkad, omtumlad och tagen. Båda romanerna är mycket, mycket bra och kommer att recenseras inom kort.

Nu ska jag välja nya böcker, det är alltid svårt. Jag lånade Knut Hamsuns Svält som ljudbok häromdagen, ska nog se om den faller mig i smaken. När det gäller "läsböcker" är det nog dags att förflytta sig till Australien och bekanta sig med Patrick White. Hm, två Nobelpristagare samtidigt? Tja, varför inte.

Kultur och Kepler

Här är veckans Kulturfyra från Kulturbloggen:

1. Vem tror du är Lars Kepler?
Har ingen aning och kan inte påstå att jag bryr mig.

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym?
Det är väl upp till var och en, och en klar fördel att det finns alternativ till mediahysterin kring kändisförfattare. Fast ju nu skapas det i stället hysteri kring pseudonymer. Historiskt sett har det dessutom varit nödvändigt för kvinnliga författare att skriva under pseudonym.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym?
Hallå-å, hur många tror att Lyran är mitt vanliga namn?

4. Hypnotisören handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad?
Hypnos är seriös metod att använda i ett psykologiskt behandlingsarbete. Jag har stor respekt för kollegors kunskap, men vill betona att metoden endast skall användas av specialutbildade terapeuter. Att hypnotisera en tonåring ställer jag mig tveksam till och tror att det kanske till och med kan falla under kvacksalverilagen. Jag har inte varit hypnotiserad, men däremot försatt i ett sänkt medvetandetillstånd (d v s inte helt under hypnos, men mycket avslappnad) i samband med att jag gick i psykoterapi. Metoden fungerade utmärkt för mig.

Läs andra bloggares inlägg om Kepler, Hypnotisören, hypnos.

Pixiböcker med förhinder

Häromdagen visade Jessica på Bokhora en Pixiboksautomat, vilket fick mig att börja längta efter mina egna gamla Pixiböcker. Idag plockade jag fram dem och de är lika fina som jag mindes. Men, de är inte Pixiböcker! De allra flesta av mina heter Mini; ett fåtal heter Pixie. Kanske har man förenklat stavningen till Pixi idag?

Jag tänkte också titta lite i dotterns Pixiböcker och jämföra innehåll och stil med mina. Men, det var lättare sagt än gjort. För det som är Pixiböckers fördel är också dess nackdel. De är små och mycket enkla att ta med sig, men de försvinner lätt. I renoveringsröran här hemma kan jag inte hitta dotterns böcker. Därför får detta väl bli ett inlägg med en uppföljare.

Här är i alla fall min söta böcker. De flesta ärvde jag efter min kusin som föddes i början av 50-talet.