Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer, utgiven av Brombergs Bokförlag, 2008.

I London börjar livet sakta återgå till det normala efter kriget, även om det fortfarande råder ransoneringstillstånd för en hel del varor. Det är nu 1946 och författaren Juliet Ashton letar efter ett tema till sin nya bok. En dag får hon ett brev från en Dawsey Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen. Han har hittat hennes namn och adress i en gammal bok och undrar om hon kan hjälpa honom att få tag på fler böcker av samme författare. I brevet nämner Dawsey också att han är medlem i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, vilket väcker Juliets intresse. Juliet börjar brevväxla med Dawsey, som berättar om sina vänner och grannar och livet på ön under den tyska ockupationen. Juliet bestämmer sig för att skriva en bok om litteratursällskapet och börjar brevväxla med flera av medlemmarna. I takt med att Juliet lär känna medlemmarna i litteratursällskapet, växer hennes önskan att besöka sina nya vänner. Juliet beslutar sig för att resa till Guernsey för att få veta mer om människorna och om livet på ön under kriget. Denna resa kommer att förändra Juliets liv.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap handlar om litteraturens och läsandets betydelse för en grupp människor som befinner sig i en extremt utsatt situation. Många av dem har inte varit intresserade av litteratur tidigare, olika omständigheter mer eller mindre tvingar dem in i sällskapet. En av männen i sällskapet, en fiskare, finner kraft och styrka genom att läsa Shakespeare. Någon annan vill helst läsa kokböcker. På olika sätt hämtar människorna kraft i läsningen och hos varandra. Detta är en berättelse om vänskap, kärlek och böcker. Och kärleken till böcker. Roman är också fylld av referenser till litteraturens mästare som t ex Jane Austen och Oscar Wilde.

Boken är skriven i brevform, vilket kräver lite möda från läsarens sida innan man vet vilka alla är. Juliet är centrum i berättelsen och de flesta breven är till eller från henne. Hon brevväxlar med öborna, med sin bästa väninna och med sin förläggare. Trots formen får läsaren en mycket fyllig bild av Juliets liv och av livet på ön.

Guernsey befolkas av genuina människor, har sin beskärda del av excentriska original och de färgstarka personbeskrivningarna är en av romanens styrkor. Under de svåra åren sluter sig människorna samman och grannar hjälper varandra. Romanen genomsyras av författarinnans kärlek till och tron på den goda människan. Samtidigt skildras även fasansfulla krigshändelser på Guernsey och i koncentrationslägret Ravensbrück.

För mig har mötet med denna roman varit mycket givande. Dels har boken gett mig ny kunskap om, och insikt i, hur livet tedde sig under den tyska ockupationen, dels var det helt enkelt ett nöje att läsa den. Under stor del av tiden läste jag med ett leende på läpparna. Samtidigt finns dock ett djup i boken som gör epitetet "feel-good roman" helt missvisande. Skildringen av händelserna under kriget var mycket gripande och realistiska och jag blev starkt berörd av det jag läste. Sammanfattningsvis är detta en roman jag tycker att ni ska se till att läsa!

Årets lästa Nobelpristagare

Året inleddes mycket ambitiöst med läsning av ett flertal Nobelpris-tagare och skapandet av denna blogg. Därefter har fokus måhända periodvis försvunnit ur sikte och annat har fångat intresset. Jag har ägnat mig åt omläsning av en hel del svenska, underbara klassiker (bl a av Per Anders Fogelström och Hjalmar Söderberg) och jag har även läst en del av årets böcker som generösa bokförlag - Alfabeta, Brombergs, Forum, Kabusa och Piratförlaget - givit mig som recensionsexemplar. Förhoppningsvis kanske detta lett till att jag läst någon framtida Nobelpristagare? Kanske Abraham B. Yehoshua?

Nåväl, åter till de som redan fått sina priser. Inalles har jag läst romaner och/eller noveller av 13 Nobelpristagare. Och många av dessa romaner är bland det bästa jag någonsin läst. Bland mina favoriter finns Mannen utan öde, Den gamle och havet, Jerusalem, Barabbas, Öster om Eden och Nässlorna blomma. Mannen utan öde lyssnade jag på två gånger under året, Krister Henriksson gör en fantastisk uppläsning, som kompletterar och förstärker texten. Denna bok måste naturligtvis läsas av alla. Även Coetzees Onåd är en fantastisk roman, som jag dock tror att jag behöver läsa en gång till. Boken provocerade mig mycket, väckte funderingar kring mäns och kvinnors ageranden och var i mångt och mycket rejält obehaglig. Men, tänkvärd. Besviken blev jag på Snö, av Pamuk, som jag tyckte var långrandig och ofokuserad.

Nästa år ska jag givetvis läsa minst lika många - för mig - nya Nobelpris-tagare. Jag har lite böcker på lager, bl a av José Saramago, Nadine Gordimer, Wole Soyinka, Saul Bellow och Eyvind Johnson. Vissa författare vill jag också läsa mer av, detta gäller t ex Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Ernest Hemingway och Toni Morrison. Och jag tror att det är dags för omläsning av Camilo José Celas Pascal Duartes familj och William Goldings Flugornas herre.

Jag ska också specialstudera Ladbrokes lista och göra ett försök att läsa nästa års Nobelpristagare innan dennes namn annonseras. Men det är nog inte särskilt sannolikt att jag lyckas...

Här är en lista över årets lästa Nobelprisade litteratur:

Imre Kertész - Mannen utan öde

Ernest Hemingway - Den gamle och havet, Och solen har sin gång

Toni Morrison - De blåaste ögonen

Doris Lessing - Det femte barnet, Ben, ute i världen

J.M. Coetzee - Onåd

Selma Lagerlöf - Jerusalem, Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld", Julklappsboken ur Nobeller

Pär Lagerkvist - Barabbas, Dvärgen

John Steinbeck - Öster om Eden

Orhan Pamuk - Snö

Alexander Solzjenitsyn - Att andas ur Nobeller

Bjørnstjerne Bjørnson - Fadern ur Nobeller

Paul Heyse - L'Arrabiata ur Nobeller

Harry Martinson - Nässlorna blomma

Om ni orkat läsa ända hit, kan ni väl berätta vilka era favoriter är?


Andra bloggar om Nobelpristagare, Nobelpriset, Nobelpriset i litteratur.

En karta över omöjlig längtan

En karta över omöjlig längtan av Anuradha Roy, utgiven av Bokförlaget Forum, 2008.

Denna mångfacetterade roman handlar om en bengalisk familj i tre generationer under den första hälften av 1900-talet. Som bakgrund till berättelsen ligger de stora förändringar som sker i samband med det brittiska styrets slut och den nya självständigheten. Berättelsen är indelad i tre delar, en del för varje generation. I början av 1900-talet flyttar den nygifte fabrikören Amulya med hustrun Kananbala från storstaden Calcutta till den lilla staden Songarh. Amulya bygger här upp en fabrik, som producerar mediciner och parfym av vilda örter. Han arbetar hårt för att avancera i ett land, som fortfarande styrs av engelsmännen. Kananbala känner sig dock ensam och isolerad, hon beklagar att hon som kvinna inte har något självbestämmande. Så småningom utvecklar hon tvångsmässiga, psykiska symtom. Amulya och Kananbala får två söner. Den yngre, Nirmal, blir som vuxen historiker och intresserar sig för Indiens mångtusenåriga kultur. Hans hustru avlider i barnsäng, då dottern Bakul föds, och flickan lämnas i farföräldrarnas vård. Bakul växer upp tillsammans med den kastlöse, föräldralöse pojken Mukunda, som av välgörenhet getts ett hem av Nirmal. I den sista delen möter vi Bakul och Mukunda i vuxen ålder och får följa Mukundas liv i ett Calcutta som präglas av motsättningar mellan hinduer och muslimer.

Den här romanen innehåller många berättelser. Samtidigt som vi följer en enskild familj, får vi också ta del av Indiens historia. Kolonialtiden med svårigheterna att leva underställda britterna skildras och läsaren får även ta del av de ohyggliga konflikter som utbryter mellan hinduer och muslimer vid självständigheten. I romanen beskrivs också kvinnans svårigheter att leva i ett strikt patriarkalt traditionellt samhälle, där fadern eller maken har total bestämmanderätt. Även kastväsendet med dess vedervärdiga utslagningsmekanismer skildras.

Språkmässigt är romanen helt fantastisk. Miljöskildringarna ger mig en känsla av att ha bevistat platserna och nog tycker jag mig känna lite kryddoft från boksidorna. Texten är lätt och lockande att läsa, man svävar nästan fram emellanåt. Personbeskrivningarna är helt makalösa. Med några, till synes, enkla penseldrag tar unika, intressanta karaktärer form. Med tiden utvecklas och förändras personerna, hela tiden på ett psykologiskt trovärdigt sätt. Dessutom tillåts personerna att vara både excentriska och melankoliska.

En karta över omöjlig längtan är också en gripande vacker kärlekshistoria som berättar om den till synes omöjliga kärleken mellan en kvinna av överklassen och en kastlös, fattig man. På ett medryckande sätt skildras både passionerad längtan efter kärlek och den mer vardagliga kärleken som växer fram då en man och en kvinna lever tillsammans. Även kärleken till barnen gestaltas, en kärlek som här kompliceras av sorg och saknad.

Det har varit ett stort nöje för mig att läsa En karta över omöjlig längtan. Romanen är fängslande och lättläst, samtidigt som den innehåller intressant kunskap om Indien. Jag tycker mycket om de färgstarka personskildringar jag kommit att förknippa med Indien genom denna roman och genom Rushdies Midnattsbarnen. Dessutom uppskattar jag den blandning av realism och magiskt tänkande som återfinns i berättelserna. Att läsa En karta över omöjlig längtan har väckt ett intresse för indisk litteratur hos mig och jag ser fram mot att läsa fler böcker av Anuradha Roy och andra indiska författare.

Harold Pinter

Den brittiske dramatikern och Nobelpristagaren Harold Pinter avled under gårdagen efter många års sjukdom, vid 78 års ålder.

Harold Pinter föddes 1930 och växte upp i arbetarkvarteret Hackney i London. Förfäderna var av judiskt ursprung, och hade invandrat till England vid sekelskiftet. I Hackney fanns få andra judar och Pinters utanförskap kombinerat med Andra världskriget och de antisemitiska stämningar som rådde, kom att prägla Pinters författarskap.

Pinter inledde sin karriär inom teatern som skådespelare. Han slog igenom stort som författare 1959 med Fastighetsskötaren, som ständigt sätts upp i nya versioner på teatrar världen över. Sammanlagt skrev Pinter ett 30-tal pjäser och över 20 filmmanus. Han har gav även ut ett större antal prosaverk och några diktsamlingar. Pinters dramatik behandlar ofta kommunikation, eller frånvaron av denna, i relationer. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen att han "i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum".

Politiskt stod Pinter till vänster om Labour. På senare år rönte han stor uppmärksamhet för sitt starka engagemang mot Storbritanniens och USA:s krigföring i Irak.

Läs mer i SvD, DN, Aftonbladet och Expressen.

Midnattsbloggande om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Alldeles strax tickar klockan över midnatt och det är Jul. Tänk att man kan vara så förtjust i detta ögonblick, trots att man numer inte längre är barn. (Inte ens så ung vuxen heller om man ska vara petnoga.) Men innan den magiska aftonen är här vill jag berätta lite om min sköna kväll. Allt är färdigt inför morgondagen och lilla dottern har till slut somnat. Hon hade svårt att komma till ro, väntar på farmor, farfar, mormor och Tomten.

Därefter har jag långbadat och påbörjat en ny bok Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Och 85 sidor in i boken är jag mycket förtjust i den. I början kändes den "bara" lite småmysig, men det har redan visat sig att den kommer att ta en mer allvarlig vändning. Romanen handlar om hur Guernseys litteratursällskap bildas under tyskarnas ockupation, under andra världskriget. Medan jag läser inser jag att jag här har fatala kunskapsluckor. Jag tror aldrig jag reflekterat över kanalöbornas situation under kriget. Och jag har faktiskt besökt både Jersey och den underbara lilla ön Sark. Nåväl, jag får väl se till att råda bot på denna brist snarast.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap handlar således om litteraturens och läsandets betydelse för en grupp människor som befinner sig i en extremt utsatt situation. Många av dem har inte varit intresserade av littertur tidigare, omständigheter tvingar dem mer eller mindre in i sällskapet. En av damerna som tidigare mestadels läst romantik-litteratur skriver senare i ett brev:

"När man läser en god bok förstörs lusten att läsa dåliga."

En av männen i sällskapet, en fiskare, finner kraft och styrka genom att läsa Shakespeare:

"För mig tycks det som att ju mindre han sa, desto vackrare blev det. Vet ni vilken av hans meningar som jag beundrar mest? Det är: "Dagens ljus har flytt, och mörkret nalkas". Jag önskar att jag hade känt till dessa ord den dag jag såg de tyska trupperna landstiga, flygplanslast efter flygplanslast - och gå iland från fartyg nere i hamnen! Det enda jag förmådde tänka var

Fan ta dem, fan ta dem, om och om igen. Om jag hade kunnat tänka orden: "Dagens ljus har flytt, och mörkret nalkas", skulle jag på något vis ha blivit tröstad och redo att gå ut och opponera mig mot omständigheterna - istället sjönk modet ända ner i skorna."Mer synpunkter på Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap kommer naturligtvis senare under helgdagarna. Jag hoppas verkligen att berättelsen håller hela vägen. Nu är det hög tid att krypa ner i sängen och invänta Tomten. Jag önskar er alla en frid- och fröjdefull Jul.