lördag 20 februari 2016

Bästsäljare och jag

Jag menar inte att vara så kritisk. Och jag önskar att jag kunde låta mig svepas med av en del mer eller mindre fantastiska historier. Men det går ju bara inte. Jag blir så kritisk. Den senaste jag åtminstone lyckades läsa ut är Miniatyrmakaren av Jessie Burton, en delvis magisk, delvis mycket realistisk berättelse som utspelar sig i Nederländerna på 1600-talet. Men handlingen är så krystad och de övernaturliga inslagen känns inte alls integrerade i berättelsen. Ett plus är dock att miljön är intressant.

Jag har dessutom oerhört svårt för "gripande" berättelser som jag ofta tycker är sentimentala. Förra året läste jag Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker och försökte verkligen väcka liv i min tynande romantiska ådra. Det lyckades inte, det är bara att inse att jag inte uppskattar när huvudpersonerna ges funktionsnedsättningar för att väcka läsarens medkänsla. Jag känner mig bara manipulerad och irriterad. Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr lade jag ganska snabbt ner, jag tror inte att den passar mig alls. Efter att ha googlat runt hittar jag till slut Ernst Klein som beskriver samma känsla som jag har:
Romanen är oerhört vackert berättad. Men för mig blir personerna aldrig levande. De är som figuranter i ett skuggspel. Det kan hända att jag fortfarande är alltför präglad av Svetlana Aleksijevitjs skildring av verkliga barns krigsupplevelser för att fullt ut kunna ta till mig romanens uppdiktade berättelser.
Jag har också nyligen läst Aleksijevitj och jag träffar dessutom så gott som dagligen barn och ungdomar som nyligen kommit hit från Syrien, Afghanistan och andra länder. Det där vackra, språkliga skimret lyser med sin frånvaro i deras berättelser. Kanske är det därför jag inte står ut med utsmyckade texter.

Nåja, det är ju inget att gråta över att jag inte riktigt kan ta till mig en del populära romaner, det finns ju mycket annat jag gillar. T ex har jag nyligen börjat läsa Gryningsfeber av Péter Gárdos och den är hittills mycket lovande. Gryningsfeber är också en bok om kärlek, men den gestaltas så lågmält och utan en massa utsmyckningar. Då kan jag tro på den.


13 kommentarer:

  1. det ena behöver inte utesluta det andra - och många av barnen kanske skulle må bra av lite lättare läsning. Det finns många språk tillgängliga på våra bibliotek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt ska naturligtvis finnas, jag bara önskar att det lite mindre lättsmälta ska hitta sina läsare.

      Radera
  2. Jag tror du slår huvudet på spiken när du skriver att vissa romaner är känslomässigt manipulativa. Jag undviker som pesten sådana bästsäljare, t.ex. Ljuset vi inte ser, som hyllats nästan unisont. Så fort jag läste blind flicka - nej, tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det mest sorgliga är ju inte att folk läser förenklade bästsäljare, utan att människor i verkligheten tycks ha lätt att känna hastigt uppflammande medömkan med de som porträtteras som riktigt utsatta (ett drunknat barn), medan man har svårare att visa långvarig empati med andra som behöver vår hjälp.

      Radera
  3. Jag känner också igen mig.. Tycker inte om det svulstiga, känslobetonad, hellre får det vara lite kargt o öppet för mig som läser att fylla i. Fnissade lite av mrs B kommentar, av exakt samma anledning tappade jag intresset för Doerr... Är nu lite orolig för att boken jag ska läsa inför en cirkel jag håller i jobbet ryms inom den här kategorin.

    SvaraRadera
  4. Hm.. Läste precis vad du, Lyran, skrivit om min bokcirkelbok... Morgon i Jenin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror kanske inte att det direkt är en bok för dig. Och det är synd för palestiniernas historia behöver berättas.

      Radera
  5. Åh vad bra du formulerade det där. Du tar upp två böcker som jag också kände likadant för men hade svårt att sätta ord på vad det var. Konsten att höra hjärtslag var alldeles för tillrättalagd för min smak. Miniatyrmakaren älskade jag först när jag började läsa, miljöerna, huset, personerna - men efter ca 100 sidor tappade jag helt intresset för boken. Doerr har jag inte läst. Gryningsfeber tyckte jag lite sisådär om, kanske att jag tyckte personernas karaktärer var lite för märkliga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har kommit en bit till in i Gryningsfeber och den passar faktiskt mig, jag gillar de lite stiliserade, udda figurerna.

      Radera
  6. Som jag tyckte om tokhyllade För eller senare exploderar jag, om två cancersjuka ungdomar. När de besökte Anne Frank-museet i Amsterdam tyckte jag känslomanipulationen av mig som läsare gick för långt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju en fin linje mellan att skildra på ett bra sätt och på ett sentimentalt sätt.

      Radera
  7. Nu satte du verkligen ord på precis vad som gjort mig frustrerad den senaste tiden. Det flammar upp kortsiktig empati, men var är den långsiktiga?

    Häromdagen tänkte jag på hur många barn det är som bor på olika institutioner i vårt land (barnhem, helt enkelt, bara med ett annat namn) i väntan på att få komma till en familj som kan ta emot dem som sitt eget när deras biologiska föräldrar inte har möjlighet. Många skänker gärna en hundralapp till olika organisationer, men när det kommer till praktisk handling är det en helt annan sak. Var är empatin då, det undrar jag?

    Jag känner som du om många böcker, jag kan inte ta det till mig eftersom det inte känns äkta. Däremot kan jag bli väldigt påverkad, som av "If i stay" vid vissa partier, men den stannar inte kvar i minnet särskilt länge ändå. Som filmen "Brokeback Mountain", den gick rakt in i hjärtat på ett jobbigt sätt, så att jag nästan ville förtränga slutet och var tvungen att se flera filmer med lyckligare slut med Jake Gyllenhaal efteråt.

    Tack för ett intressant inlägg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den långsiktiga lyser tyvärr ofta med sin frånvaro, är min upplevelse.

      Radera