tisdag 3 februari 2015

Vaggvisor för små kriminella

Vaggvisor för små kriminella av Heather O'Neill, i översättning av Elisabet Fredholm, utgiven av ETTA, 2014

Om jag vore bra på att klä starka upplevelser i ord skulle jag ju bli författare. Men det är jag inte och därför är det inte så lätt att skriva om Vaggvisor för små kriminella. För det här är en bok läsaren snarare upplever än läser. Det är en roman som berör så på djupet att det är oerhört svårt att reducera upplevelsen till beskrivande, värderande ord och omdömen. Vaggvisor är helt enkelt en bok man lever med, gråter sig genom och förfäras över. Det är en text som ger läsaren ovärderlig insikt i hur barn tänker om och upplever de mest smärtsamma livssituationer. Det här är därför en bok många, många måste läsa.

Baby är tolv år och bor tillsammans med sin bara 15 år äldre heroinmissbrukande pappa Jules, i Montreals allra ruffigaste kvarter. Mamman är sedan länge död och pappans förmåga att ta ansvar och vara en uppfostrare och förebild är minst sagt bristfällig. I omgångar bor därför Baby i olika familjehem och på institutioner. Baby önskar att hon visste mer om mamman och om hur mamman dog, när hon frågar Jules får hon varje gång höra olika fantastiska berättelser. Trots pappans brister älskar Baby honom naturligtvis hängivet, men hon söker också efter kärlek och bekräftelse på andra håll.

Berättaren i Vaggvisor är Baby och hennes röst är mycket trovärdig. Genom större delen av romanen är perspektivet barnets och de gånger författaren låter Baby tänka och uttrycka sig utifrån en vuxens perspektiv fungerar även detta mycket bra. Texten med alla dess uppfinningsrika, oväntade metaforer har en naiv, krass och osentimental grundton som kontrasterar mot innehållet på ett upplyftande sätt. Utan en rå humor skulle berättelsen helt enkelt vara oläsbart tung.

Handlingen fängslar från första meningen, berättelsen är omskakande och visar en verklighet få av oss vet något om. Läsning anbefalles!
"Om man vill få ett barn att älska en behöver man bara gömma sig i garderoben tre eller fyra timmar. Då lägger barnet sig på knä och knäpper händerna och ber att man ska komma tillbaka. I barnets ögon förvandlas man till Gud. Det var nog ensamma barn som skrev Bibeln" (s 71).

"Oavsett hur taskiga och knäppa föräldrar är försöker deras barn alltid att få dem att känna sig bra" (s 109).

"När man är liten faller det en aldrig in att man behöver något annat än det ens föräldrar kan erbjuda en" (s 211).

"Jag blev alltid rörd när elaka människor plötsligt var snälla mot mig. Det var en svaghet som skulle leda mig in i destruktiva förhållanden senare i livet" (s 90).

4 kommentarer:

  1. Det låter alldeles för hemskt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hemsk är den, men skriven på ett sätt som göra att den ändå går att ta till sig.

      Radera
  2. Det här är nästa e-bok på tur för min del.. Ska bli intressant att läsa. Men säkert en rätt tung läsning..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja på ett sätt. Men eftersom den är så osentimentalt berättad kan man ta till sig berättelsen.

      Radera