fredag 13 januari 2012

Felicia försvann i recensionerna

Den senaste veckan har boken Felicia försvannn av Felicia Feldt blivit den stora snackisen. Trots att boken inte har recensionsdatum förrän 21 januari återfinns redan recensioner lite överallt. I Expressen fastnar recensenten Aase Berg i tankar om att övergreppen ändå är relativa eftersom boken är oklar över om den är självbiografisk fullt ut eller inte. Hon anser att författaren misslyckas med att "förmedla begriplig förövarpsykologi", vilket leder till att det blir lätt att "uppfatta huvudpersonen som en masochistisk, egotrippad gnällspik, isolerad i sin egen självfixering", vilket i sin tur leder till att man som läsare ställer sig på förövarens sida. Hur de tankegångarna hänger ihop kan jag inte för mitt liv begripa och man kan verkligen undra om vi läst samma bok. Är det det slagna barnets uppgift att förmedla en trovärdig bild av sin förövare? Är detta en förutsättning för att utomstående ska känna empati med barnet? Och att Felicia som vuxen möjligen haft psykiska problem som gjort att hon inte varit så roligt sällskap alla gånger, är det en orsak att inte tro på eller ta hennes berättelse om uppväxten på allvar?

Annina Rabe på SvD uppfattar boken som "en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta". Ja, den beskrivningen kan jag i högre grad "köpa". Felicia sticker inte under stol med att hon inte vill försonas med modern, däremot framkommer det på flera ställen i boken att hon många gånger tidigare försökt.

Jens Liljestrand på DN fokuserar ett politiskt budskap i texten, han menar att "i sitt avståndstagande från den romantiska myten om den röriga, mustiga familjeflocken skulle den (boken) lika gärna kunna vara tillägnad normalitet och traditionella familjemönster." På detta sätt skulle Felicia ha gjort upp med kulturvänstern.

Själv har jag läst boken med fokus på barnets rätt att göra sin röst hörd, mer om detta kommer i min recension. Ikväll kommer Felicia att medverka i Skavlan, jag hoppas att hennes berättelse kommer att tas på allvar och att spekulationerna minimeras.

6 kommentarer:

  1. Undrar hur dessa recensenter hade uppfattat boken om Felicias mamma inte hade råkat vara en kändis...Då kanske de hade haft det lättare att höra barnets röst. Nu känner de till mamman bättre och hamnar kanske omedvetet i ett slags försvar av henne. "Ingen kan väl tro att en person som hon skulle ha..."snacka om förövarpsykologi. Nu ska jag inte uttala mig alltför mycket eftersom jag inte läst boken, men jag kan tänka mig att det är många som inte vill tro ont om Anna Wahlgren eller se hennes svaga sidor.

    SvaraRadera
  2. Ja, det blir ju onekligen mer komplicerat när den som inte hållt måttet är en kändis.

    SvaraRadera
  3. Aase Bergs recension var underlig.

    En av fördelarna med diskussionerna kring romaner om kända människor är att de påminner en om att till exempel Kristian Lundbergs mor eller Karl-Ove Knausgårds farmor nog inte skulle ha beskrivit händelserna på samma sätt som de författarna.

    SvaraRadera
  4. Ska bli intressant att läsa din recension. Jag har den i min reservationslista på bibblan men det är två före tror jag.

    SvaraRadera
  5. Ja visst var den underlig!

    Nej man funderar ju inte så mycket över hur andra upplever situationen i "vanliga" fall. Och visst skiljer sig deras upplevelser säkert en hel del från författarnas.

    SvaraRadera
  6. Mitt svar var ju till Petter, klok som en bok smet imellan :-)

    SvaraRadera