Jag som aldrig känt en man

Jag började av en slump att lyssna på Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman, antagligen p g a att den dök upp in mitt flöde på instagram så många ggr att jag blev nyfiken. När jag började lyssna hade jag ingen aning om att detta är en 30 år gammal bok som just nu trendar på TikTok och läses av många unga kvinnor. 

Jacqueline Harpman, född i Belgien 1929, var författare och psykoanalytiker. Hon växte delvis upp i Marocko, dit hennes familj flydde för att undkomma nazisterna. Jag som aldrig känt en man utkom första gången 1995.

Romanen handlar om 39 kvinnor och en ung flicka som sitter fängslade i en bur djupt under marken, med manliga vakter som ger dem mat och det mest nödvändiga. Kvinnorna är hela tiden övervakade och har inget som helst privatliv. Ingen av dem minns tydligt hur de hamnat i buren, eller varför, de flesta är dessutom för apatiska att ens fundera över det. Men den unga flickan är nyfiken och ställer fortfarande frågor. Hon är berättaren i boken och den som håller tiden åt kvinnorna. Hon räknar minuter, timmar, dagar, år. En dag händer dock något som ändrar situationen för de tillfångatagna kvinnorna. Ett larm ljuder just när en av vakterna skall öppna burdörren och alla vakter försvinner. Nyckeln sitter kvar i låset.

"Männen, lilla vän, det var att finnas till. Vad är vi nu, utan framtid, utan avkomma? De sista länkarna i en kedja som brustit."

Vi är inte ens säkra på om de låter oss leva efter en tjugofyratimmarsrytm, hur skulle vi kunna mäta tiden? De har reducerat oss till det absoluta intet."

Jag har sett många delade meningar om den här boken, men blev själv påtagligt berörd av den. Händelser i boken sammanfaller med min värsta skräck, vilket leder till en andfådd, stressad läsning. Romanen är en typisk apokalyps, där det är oklart vad som hänt innan kvinnorna hamnade i buren. Handlingen berättas i ett långsamt tempo och är svårgripbar och märklig. Karaktärerna skildras på ett tämligen ytligt och statiskt sätt. Sammantaget tillhör jag gruppen som anser att romanen är både unik och fascinerande. 

Vill man läsa en ännu bättre bok med liknande tema rekommenderar jag Väggen av Marlen Haushofer.

JAG SOM ALDRIG KÄNT EN MAN
Författare: Jacqueline Harpman
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Katja Waldén
Uppläsare: Ella Schartner

Tisdagstrion - Författare på K

Dags för veckans Tisdagstrio hos Robert, idag handlar frågan om författare på bokstaven K. Det fanns en hel del i hyllan, jag valde att begränsa mig till svenska, kvinnliga författare på K. Besök Mina skrivna ord för fler tips!

Händelser vid vatten av var den första bok jag läste av författaren Kerstin Ekman. Det är en ruggig berättelse som utspelar sig under 70-talet i en liten jämtländsk by. Ett fruktansvärt dubbelmord sker i trakten, som aldrig mer blir sig lik. Det här är en spännande och suggestiv roman om hur samhällsutvecklingen påverkar människorna och hela bygden. Romanen tilldelades Augustpriset 1993 och en en fenomenal filmatisering gjordes 2023.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg är första delen i en trilogi om huvudpersonen Maj. Berättelsen handlar om en ung osäker kvinna som, efter att ha blivit oplanerat gravid, gifter sig med en något äldre välbärgad man av ”fin” familj. Läsaren får följa Maj i hennes oro och våndor över hur hon ska räcka till, vad hon ska bjuda på till middag, hur hon ska få bort alla fläckar. En socialrealistisk ”hemmafruroman” med psykologisk skärpa. Sandberg tilldelades Augustpriset 2014 för den tredje delen, Liv till varje pris.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn är en litterär fantasi med Karin Boye i huvudrollen. Kolterjahns Karin går i psykoanalys, blir förälskad och får ekonomiska bekymmer i 30-talets Berlin. Hon dräneras på livslust av sitt självförakt, mörkret är skrämmande och olidligt lockande. Här finns inte plats för några ljumma känslor, Karin tycks vara självförbrännande. Sammantaget är Den bästa dagen en fängslande berättelse om en färgstark huvudperson skriven på vacker lyrisk prosa.

Bjuder också på en välkänd, fantastisk dikt ur Härdarna från 1927 av en författare på K - Karin Boye.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast

.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Hysteriskt roliga scener i Folk som sår i snö

 

Jag känner mig ibland som en ganska dyster och tråkig läsare, som inte uppskattar humor eller feel-good. Men med Folk som sår i snö av Tina Harnesk har jag minst sagt hittat rätt. Bröt ihop och asgarvade i bilen idag dels åt huvudpersonens samspel med Iphones Siri, dels åt en nyinflyttad mans försök att hantera kyla och andra krav. Vansinnigt kul! Men liite farligt när man kör bil. 

Litteraturens ABC - E

Dags för bokstaven E i Litteraturens ABC hos Enligt O. Det är både lätt och svårt idag med många valmöjligheter när utmaningen är att berätta om en författare på E, en boktitel på E och en läsvärd bok med anknytning till Europa.

Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende handlar om en liten flicka som bor ensam intill en amfiteaters ruin i en okänd stad. Momo är dock inte ensam för hon kan den sällsynta konsten att lyssna. Folket som bor i staden upptäcker att livet blir lite lättare efter att de varit och pratat med henne. När Momo lyssnar på vad de har att säga, börjar de tänka själva. De får idéer och kommer själva på svaren på sina frågor medan de pratar. Det här är en bok som kan läsas som en spännande historia, men det är samtidigt en djupt filosofisk bok. Med funderingar som "Vad är viktigast för dig?" och "Varför lever vi egentligen?" är detta en läsupplevelse långt utöver det vanliga.

Ensam i Berlin av Hans Fallada utspelar sig under andra världskriget  i Berlin. Läsaren får möta många olika människor, som alla bor på Jablonskistrasse 55. Här finns bland annat de nazitrogna Persickes, judinnan fru Rosenthal, vars man Gestapo fängslat, fifflaren och tjuven Barkhausen och huvudpersonerna: verkmästarparet Otto och Anna Quangel. Boken inleds med att paret får ett brev som meddelar dem att sonen Otto stupat. De har egentligen aldrig varit führern trogna och Otto Quangel blir, efter sonens död, besatt av att på något sätt ta till kamp mot regimen. Så småningom börjar han skriva små textade kort som uppmanar till motstånd, och placerar ut dessa runt om i Berlin. Han föreställer att människor som hittar korten blir inspirerade och följer hans exempel. Tyvärr lämnas dock så gott som alla kort till Gestapo, där kommissarie Escherich får i uppdrag att finna kortskrivaren. Angelägen läsning om civilkurage och - som det står på boken - ett litterärt mästerverk.

 

Tiden är inte än av Elin Boardy utspelar sig i Europa i mitten av 1300-talet. Digerdöden har utplånat stora delar av befolkningen, i många familjer finns ingen eller bara någon enstaka kvar. En ung kvinna lämnar sitt hem i en sillabåt och ger sig ut Europa för att vandra från stad till stad. Under resan byter huvudpersonen kön, det är lättare att färdas som en ung man, även om inte detta heller är ofarligt. Resan leder bland annat till Danzig, Oswiecim (Auschwitz), Krakow, Prag, Dresden och Köln där huvudpersonen möter de som överlevt. Bland överlevarna finns både de som är hjälpsamma och vänliga, och de man måste akta sig för. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

Årets julkalender

Det blir en julkalender på bloggen och på mitt instakonto i år, och liksom förra gången är temat noveller. Jag har ägnat ett par månader åt att läsa boliviansk scifi, franska deckare, brittiska rysare, några nobelpristagare, ett helt gäng klassiker och mycket annat. Hoppas det ska finnas något som lockar. Välkomna!

Tisdagstrion - Systrar

Dags för veckans Tisdagstrio hos Robert, idag handlar frågan om systrar. Besök Mina skrivna ord för fler tips!

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är en klassisk, episk berättelse, som utspelar sig under de dramatiska år då staten Biafra bildas. Romanen är omfångsrik, både till sidantal och djup. Nyanserat skildras den politiska situationen i Nigeria, samtidigt som vi får följa en fängslande berättelse om två systrar från den intellektuella medelklassen och en ung, fattig man från en liten by. Författarens bästa!

Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl handlar om de sju vilda systrarna Leskinen, som växer upp med en kuvad mor och en dominant far. Efter föräldrarnas död beslutar de äldsta systrarna att alla flickorna ska flytta långt ut i vildmarken, leva efter faderns regler och dyrka hans visdom. Skogslivet innebär svält, sjukdom och våldsamma tillrättavisningar då någon vill bryta sig loss från gemenskapen och leva sitt eget liv. Överväldigande mustigt och ohämmat!

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren handlar om Barbro, vars hemlighet är att hon har en tvillingsyster, vid namn Ylva-li. Ylva-li älskar Barbro mest, hon gömmer sig för alla andra och är drottning i den Gyllene Salen. När Barbro hälsar på i Gyllene Salen leker systrarna med sina hundar, de rider sina hästar och de äter de godaste karamellerna. En dag berättar Ylva-li att när alla rosor vissnat kommer hon och Gyllene Salen inte längre att finnas. Fin gestaltning av barns känslor!

Arbetarlitteratur på Kulturkollo

Idag skriver jag om ”kvinnliga” arbetarförfattare då och nu på Kulturkollo. Börjar från början med den relativt okända Maria Sandel, som oerhört tidigt skrev om kontroversiella ämnen. En annan tidig ikon är Moa Martinson, som jag önskar att alla ska upptäcka. På 70-talet kom dokumentärromaner, som t ex Sara Lidmans Gruva. Fantastiska historiska skildringar skrevs kring millennieskiftet av bl a Elsie Johansson och strax därefter dök flera hyllade folkhemsromaner upp. I vår samtid skrivs nya varianter av den klassiska arbetarromanen av bl a Elise Karlsson och Jenny Wrangborg. Hoppas det låter intressant - välkomna till Kulturkollo!

Läsning pågår - Jag som aldrig känt en man

Lyssnar just nu på ett mycket speciell bok, som jag helt enkelt ramlat över så många ggr att jag blev nyfiken. Den trendar tydligen dessutom på TikTok, vilket leder till att många yngre kvinnor läser den. Bra! 

Jacqueline Harpman, född i Belgien 1929, var författare och psykoanalytiker. Hon växte delvis upp i Marocko, dit hennes familj flydde för att undkomma nazisterna. Jag som aldrig känt en man utkom första gången 1995.

Romanen handlar om 39 kvinnor och en ung flicka som sitter fängslade långt ner i underjorden. Ingen av dem verkar minnas vad som hänt innan och de flesta har blivit för apatiska för att fundera över det. Men flickan är nyfiken och ställer fortfarande frågor. 

Jag har nu lyssnat på en tredjedel av boken i en mycket bra uppläsning av Ella Schartner, detta är en helt unik mycket fascinerande berättelse. 

"Männen, lilla vän, det var att finnas till. Vad är vi nu, utan framtid, utan avkomma? De sista länkarna i en kedja som brustit."

Vi är inte ens säkra på om de låter oss leva efter en tjugofyratimmarsrytm, hur skulle vi kunna mäta tiden? De har reducerat oss till det absoluta intet."

Veckans kulturfråga v 46

Vilken författare vill du återse? frågar Linda i veckans kulturfråga. Den frågan finns det ju massor av svar på, ska försöka begränsa mig till tre.

För mer än tio år sedan läste jag Gilead av Marilynne Robinson och kände att min läsning inte gjorde boken rättvisa. Jag har en till bok av författaren, Lila, som jag hört mkt positivt om. Kanske ska jag t o m läsa hela sviten som handlar om tro, kärlek och familj i en liten amerikansk stad. Borde passa mig.

Öde av Christine Falkenland läste jag också för mer än tio år sedan, men är osäker på om jag läst något mer av författaren. Däremot har jag läst många positiva omdömen om hennes nya bok, Författarinnan, den ska jag absolut läsa.

Therese Bohman har jag också läst flera böcker av och jag älskade verkligen Andromeda. Hennes nya kortroman, Kammarkargatan, tror jag verkligen skulle passa mig. 

Favoritfredag - Ingelin Angerborn

Som ni kan se lästes det många böcker av Ingelin Angerborn i det här huset för ett tiotal år sedan, när dottern var i "rätt" ålder. Det ska dock erkännas att jag tyckte lika mycket om böckerna som dottern. Därför är det väldigt roligt att Angerborn tilldelas Astrid Lindgren-priset för sitt "enastående bidrag" till svensk ungdomslitteratur.

Kännetecknande för Angerborns böcker är realistiska familje- och vänskapsskildringar, lyhörda gestaltningar av den tidiga förälskelsens pirrande, och kusliga, magiska inslag. Som vanligt är allt sammanvävt på ett skickligt sätt, som får läsaren att bäva. Rysligheterna är alldeles lagom för den som inte vågar sig på mer uttalade skräckskildringar och blandningen av vardagsrealism och magi fungerar perfekt. Angerborn har fingertoppskänsla när hon skildrar starka känslouttryck utan att bli melodramatisk. Alla vi som lever, eller har levt, med tweenies vet ju vilka omtumlande känslokast dagar kan präglas av.

Nya ex av älskade böcker

 

Köper nya, inbundna, vackra ex av underbara romaner av Göran Tunström för att byta ut de sönderlästa pocketversionerna. Hoppas kunna få tag på fler inbundna av författaren på Bokbörsen.

Prästungen handlar om Göran Tunströms uppväxt i Sunne, Värmland, mitt i världen. Vi får följa honom i ljusa och mörka stunder genom barndomens trygghet och nyfikenhet, under den svåra tiden kring faderns bortgång, i ungdomen och första mötet med kärleken och in i vuxenlivet. Romanen skildrar den allmänmänskliga erfarenheten av att slitas mellan behov av trygghet och längtan efter det okända. Sammantaget en berättelse fylld av värme, härlig humor, och smärtsamma stunder.

Även Tjuven utspelar sig delvis i Sunne, där Johan föds som Ida Pripps och Fredrik Jonson Löks trettonde barn. Johan växer upp i fattigdom, men lämnar så småningom det torftiga huset på Torvnäs för att studera i Uppsala. Där inleds försöken att lösa gåtan kring Silverbibeln, vilket senare leder honom till Ravenna och sökandet efter livets mening. Centralt i romanen är även den tidlösa kärleken mellan Johan och hans kusin Hedvig. Magisk realism när den är som bäst. 

Lakej

Äntligen har Elin Olofssons senaste roman Lakej släppts, jag har länge sett fram emot att läsa den. Jag har tidigare läst flera av författarens historiska romaner (Då tänker jag på Sigrid, Gånglåt, Krokas, Herravälde) och brukar verkligen tycka om dem. Fokus i tidigare romaner har varit på relationer, kön, klass, och makt samt krossade drömmar och stor sorg. Framför allt har jag uppskattat Olofssons personporträtt, hennes karaktärer tillåts vara komplexa och inte alls genomtrevliga. Som ni förstår har jag höga förväntningar på den nya romanen.  

Lakej utspelar sig 1936 och handlar om en ung kvinna, Alma, verksam som spion hos Moder Svea, statsministerns hemliga underrättelsetjänst. Alma skickas på uppdrag till Storlien, där hon ska utge sig för att vara städerska, men även samla uppgifter om Fosterlandsvännernas partiledare Crantz – det största hotet inför kommande val. Alma får arbete hos Crantz och insamlandet av information går förvånansvärt enkelt, tills en person sprängs i luften. Almas uppdrag försvåras även av att hon drabbas av en överväldigande förälskelse. Men vem kan hon egentligen lita på?

Precis som i tidigare romaner är huvudpersonen inte helt lätt att förstå sig på, hon är mycket handlingskraftig, men bär på spår av tidigare trauman. Ju mer vi får veta om hennes bakgrund, desto mer komplex och intressant blir hon. Romanens handling berättas med schvung, här finns all den underhållning, spänning och romantik jag förväntade mig. Samtidigt skildras en historisk, politisk situation som känns obehagligt aktuell. 

Sammantaget är Lakej fartfylld och spännande, en roman man lätt sträckläser. Framför allt uppskattade jag den historiska tidsandan och inslagen med fokus på en framväxande extremism och kvinnans roll i samhället. Jag lyssnade på boken i en mycket bra uppläsning av Angela Kovács.

LAKEJ

Författare: Elin Olofsson

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025)

Uppläsare: Angela Kovács

Sommar i mormors hus

Det händer ibland att jag ganska slumpmässigt väljer att läsa en bok av en, för mig, ny författare, helt enkelt för att jag faller för omslaget. Så gick det till när jag valde Sommar i mormors hus av Martin Ringh. Och efter att ha läst måste jag säga att omslag och innehåll verkligen går hand i hand i den här ljuvliga debutromanen. 

Huvudpersonen Alex tillbringar sommaren i sin mormors hus, där tanken är att han ska skriva klart sin universitetsuppsats och samtidigt hjälpa mormor att röja i huset. Men dagarna går och inte mycket händer - eller sägs. Alex och mormor sitter gärna vid köksbordet och dricker kaffe, medan mormor röker och skriver kortfattade dagboksanteckningar i almanackan. Under mer pratsamma dagar berättar mormodern om sin uppväxt i Danmark. Och tvätten tvättas och hängs ut på tork, flera gånger om. 

"6 JULI

Regnat i flera dagar. Kan inte läsa av mätaren, den har svämmat över. Bra för blommorna, och landet. Alexander behöver inte vattna."

Sommar i mormors hus är en vacker, vemodig och lågmäld roman som man läser för stämningens skull, snarare än för handlingen. Författaren uppmärksammar och visar oss de små detaljerna, de vi inte förrän efteråt förstår vikten av, de som är livets byggstenar. Sammantaget är detta en helt underbar romanpärla. 

SOMMAR I MORMORS HUS
Författare: Martin Ringh
Förlag: Historiska Media (2025)
Omslag: Klara Rasmussen

Favoritfredag - Arundhati Roy

Arundhati Roy erhöll 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman De små tingens gud. Berättelsen kretsar kring en välbärgad familj i Kerala, Indien och dess sönderfall. Tvillingarna Rahel och Estha råkar ut för en mycket tragisk händelse, varefter familjen splittras. Tvillingarna separeras från varandra och växer upp med bestående traumasymtom. Boken är skriven på ett alldeles fantastiskt språk, fyllt av mantraliknande upprepningar och nykonstruerade ord. Stämningen är suggestiv och förväntansfull. På ett yttre plan gestaltar romanen teman som det indiska kastsystemet, sociala tabun, förtryck av kvinnor och den postkoloniala samhällsstrukturen.

Efter debutromanen fick vi vänta 20 år på en ny roman. I mellantiden skrev författaren politiska texter och ägnade sig åt miljöfrågor och kamp för de utsatta i sitt hemland. För sitt skrivande hotades Arundhati Roy vid upprepande tillfällen med åtal och långvariga fängelsestraff. Ofta citeras hennes fantastiska ord: 

"En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." 

 

Den yttersta lyckans ministerium handlar inledningsvis om ett barn - som bland annat kallas Anjum -med oklart kön, som senare utvecklas till en transkvinna. Hon förskjuts av fadern, tvingas flytta och försörja sig som prostituerad. Senare i livet flyttar Anjum till en begravningsplats i Delhi och skapar en plats som välkomnar samhällets utstötta. En annan central del av romanen skildrar en kärlekshistoria mellan Musa, en kashmirisk separatist, och Tilo, en ung kvinna som älskas av många. Deras relation utvecklas under svåra omständigheter och präglas av personliga tragedier och offer. Många olika röster hörs i boken som gestaltar fattigdom, förtryck, konflikter, och den ständiga kampen för frihet. Delar av romanen är fragmentarisk, satirisk, politisk och våldsam. Sammantaget är Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.

I samband med den nya romanen besökte Arundhati Roy Bokmässan. Jag lyssnade, blev star stuck och fick boken signerad. På seminariet sa hon bland annat: 

"There is no such thing as a crowd. Everybody has a name."

 

Nu har författarens nya bok, hennes memoarer, Mitt skydd och min storm, äntligen landat i min bokhylla. Boken handlar i hög grad om författarens mamma Mary, och beskrivs som: 

"en hyllning till friheten, en berättelse om kärlekens skarpa kanter och den vilda skönhet som ryms i livet – en memoar olik alla andra." 

Jag ser verkligen fram emot att läsa den här boken! 

Övervintra

 

Kommer hem från jobbet. Utsliten. Så trött. Rätt hopplöst. Ingen läsork idag. Det får bli skräp-TV i stället. Men behöver i alla fall ställa in ett gäng böcker i bokhyllan. Och där står en bok jag inte sett på länge. Nyfikenheten väcks. Lyrik skriven av en författare som kanske också varit så trött att ”ben skär mot ben”.

Det slutar med att jag följer med författaren på en lång resa tills hon hittar platsen där ”allt blir stilla inuti och allting lever”. I boken är den platsen havet, i mitt luv är platsen skogen.

Och jag landar i mig själv och vet att jag har ork att ta nya tag imorgon igen. Lyrik läker.

Tack författare Therese Widenfjord för att din Övervintra dök upp när jag behövde den.

Tisdagstrion - Fäder

Temat för dagens Tisdagstrio är Fäder, dags att förbereda sig för Fars Dag till helgen. Jag har krånglat ett tag för att hitta andra böcker än de jag tidigare skrivit om utifrån samma ämne. 

 "Far och jag" är den inledande novellen i Pär Lagerkvists novellsamling Onda sagor. Likt många andra av författarens texter speglar novellerna människans utsatthet, ensamhet och övergivenhet. Särskilt tydligt är det kanske just i "Far och jag". Berättelsen handlar om en pojke och hans pappa som tar en söndagspromenad. Stämningen är inledningsvis varm och speglar pojkens gemenskap med fadern och med den vackra naturen. Men på hemvägen skymmer det och pojken blir rädd. Han oroas av mörkret och söker stöd hos pappan. Pappan förnekar dock att mörkret är otäckt och hänvisar till Gud, i stället för att lyssna på sonen. Men pojken blir inte tröstad av detta, han är rädd för Gud också. Och pojken upplever en försmak av den ångest och den övergivenhet han kommer att brottas med under resten av livet.

Sågverksungen av Vibeke Olsson är en klassisk arbetarroman som med värme skildrar livet för de fattiga och utsatta. Handlingen skildras utifrån ett barns perspektiv, vilket gör boken lätt att läsa även för yngre läsare. I första boken är Bricken 11 år och nybliven sågverksarbetare. Bricken är föräldrarnas enda barn, en ovanlig situation. Familjen har arbete och mat på bordet, men rädslan för svälten är ändå alltid närvarande. Brickens mor har börjat gå till baptisterna för att lyssna på Guds ord, fadern är mer skeptisk. När sågverkspatronerna sänker lönerna går arbetarna ihop i en stor strejk, strejken 1879. 

I andra boken, Bricken på Svartvik, har Bricken blivit tonåring och ribbkaperska. Som allt arbete på sågverket medför hennes arbete en hel del risker. Och som de andra ungdomarna funderar Bricken mycket på kärleken, samtidigt som hon oroar sig över moderns magsår och grubblar över om hon skall låta döpa sig. "Vi människor måste hålla ihop och hjälpa varandra, sa pappa. Det är det viktigaste av allt." Så sa Brickens pappa när hon var liten och det är ett motto Bricken försökt följa hela sitt liv. Det Brickens pappa säger, det tror hon på. Han är klokast i världen, och starkast också. Eller, han var lite starkare förr innan hans axel gick sönder efter att han burit för många och tunga bördor av plank på sågverket. 

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf handlar om en fars allomfattande, eviga kärlek till sin dotter. När Klara Gulla föds förändras Jan i Skrolyckas liv, hans kärlek till dottern är gränslös och intensiv. Familjen har det mycket knapert och Klara Gulla tvingas resa till Stockholm för att tjäna pengar. Utan dottern börjar Jan leva i fantasivärld där han tror sin vara kejsare av Portugal. Varje dag går han till bryggan för att vänta på dottern - kejsarinnan. När Klara Gulla väl återvänder är hon dock inte den person han väntat på och situationen blir ohållbar för dem alla. 

Tre starka kvinnor

Deltar i en utmaning på Instagram där dagens ord var tre och kände att det var hög tid att påminna alla om den fantastiska romanen Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Författaren besökte årets Bokmässa, vilket jag missade eftersom programpunkten krockade med prisutdelningen till Chimamanda Ngozi Adichie. Värsta krocken under alla år jag besökt Bokmässan. Här kommer i alla fall en repris av min recension från 2010.

Norah lämnar sitt hem i Paris för att besöka sin maktfullkomlige far i Senegal, på hans begäran. Hon möts av en nedbruten man, som behöver hennes hjälp. Men, vad är verkligt och vad är förträngt i Norahs tidigare liv? Fantas liv gestaltas genom maken Rudys ögon. Rudy och Fanta tvingades lämna sitt trygga liv i Dakar efter att maken blivit avstängd från sitt arbete. Vad hände egentligen? Den unga änkan Khady Demba sörjer att hon inte fick några barn med maken. Familjen kastar ut henne, de kräver att hon ska resa till Europa och försörja dem. Resan blir fylld av umbäranden och svek. Men Khady har i alla fall sitt namn kvar.

Tre starka kvinnor är en roman om identitet, relationer och makt. De tre kvinnornas livsberättelser återspeglar sig i varandra på mer eller mindre subtila sätt. Beröringspunkter är utsatthet, främlingskap och relationer mellan män och kvinnor. På olika sätt domineras kvinnornas liv av andras förväntningar och krav. Under ytan bubblar också mäns våldsamhet, våldet som riktas mot kvinnor.

Texten i Tre starka kvinnor är bitvis mycket exakt och deskriptiv, bitvis lyrisk och symbolisk. Genom omkväden skapas en rytm som griper tag i läsaren. Romanen är egentligen inte särskilt lättläst, jag upplever den inledningsvis som ganska trög. Men allteftersom kryper berättelsen under skinnet på mig, jag kommer på mig själv med att fundera över kvinnornas liv.

Det som främst fängslar mig i romanen är de nyanserade gestaltningarna av mänskliga relationer. Här skildras komplicerade relationer mellan dominanta fäder och deras döttrar/söner. Både Sarahs och Rudys självbilder är starkt influerade av relationerna till deras fäder. Och båda följer upprepningstvångets lagar genom att välja partner, alternativt chef, att iscensätta upprepningar av barndomsdramat med. Det som mest karaktäriserar Khady Demba är hennes relation till sig själv, hon har en mycket stark upplevelse av en egen, unik identitet. Berättelsen om Khady genomsyras av människans kamp för överlevnad som psykisk och fysisk varelse.

Sammantaget är Tre starka kvinnor en mycket läsvärd roman, som gestaltar mäns och kvinnors relationer och inre drivkrafter.

TRE STARKA KVINNOR

Författare: Marie NDiaye

Förlag: Natur & Kultur (2010)

Översättare: Ragna Essén

De heligas stad

1534 i Münster inleds en av reformationens blodigaste, vidrigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister, så kallade vederdöpare, makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Här skall den kommande striden om Guds världsherravälde stå, ve den som inte låter sig döpas till den nya, rätta läran. Guds beskydd skall endast vederfaras dem som söker skydd i staden och avsvär sig den katolska, kätterska tron. Profeterna Jan Matthys och Jan Bockelson skapar ett skräckvälde byggt på egendomsgemenskap (d v s de religiösa ledarna tar allt), polygami och förbud mot att låsa dörrar för att skydda kvinnor och egendom. Snart omringas staden av Furstbiskopens styrkor och stadens invånare drabbas av både svält och sjukdomar samt eskalerande storhetsvansinne, förföljelsemani och allmän galenskap hos stadens ledare. Trots att det med tiden blir uppenbart att staden kommer att falla, håller ledarna ut tills de blir övermannade och skoningslöst avrättade. 

"Bruk av list och försåt är Konungen långt ifrån främmande, men samtidigt är hans behov av ett ständigt tillflöde av män som träder fram och böjer knä inför hans gestalt omättligt: män han kan visa sig storsint mot och som i gengäld svär honom obetingad lydnad. Den märkliga omständigheten uppstår då att fastän han genomskådar desertörernas uppsåt, vet om deras falskhet, så litar han på dem och det med en sådan förtröstan att han inte bara upptar dem i församlingen utan också skänker dem obegränsade befogenheter."

Bokens berättare är en ung pojke, som nedtecknar det som hände i staden betydligt senare i livet. Efter att hans pappa avlidit lyckas han hålla sig gömd hos sin farbror under de värsta striderna. Berättaren har ett allvetande perspektiv och en förståelse av händelserna och värderingar som ligger närmare vår egen tid än sin samtid - ett intressant grepp av författaren, som leder till att berättelsen upplevs som mer näraliggande i tid. Kanske är det just tidlösheten i mänsklighetens barbari författaren vill förmedla.

Berättaren har en kusin, den något äldre Klotilde, en mycket märklig ung kvinna. Hon är självlärd och talar, läser och skriver flytande latin på en nivå som förvånar de lärde. Klotilde tycks även få uppenbarelser, hon fogar sig i ödet att ha blivit en av Kungens favoritkvinnor, samtidigt som hon envist utsätter både sig och andra för faror för att rädda ett sjukt barn. Klotilde är en minst sagt komplex karaktär, som utmanar och förbryllar. 

Ni vet hur det är när man läser samma meningar om och om igen - inte för att man inte förstår utan för att man tycker så mycket om dem - så är det att läsa De heligas stad. Men jag läser också berättelsen om staden Münster med bultande hjärta och enorm rädsla över en växande religiös fanatism i vår egen tid. Barbariskt våld, ofta riktat mot mycket unga flickor, återges med skrämmande skärpa. Miljöskildringarna skapar tydliga upplevelser av att vara närvarande, jag ser staden framför mig, känner en del instängda, unkna, vidriga dofter och hör klang, skrik och larmande.

Det är uppenbart att författaren lagt ner oändligt mycket tid på efterforskningar och att han känner sin miljö utan och innan. Boken påminner om en dokumentär och är skriven i en rapporterande stil, vilket stärker greppet om läsaren. Trots att man på förhand vet hur historien kommer att sluta låter man sig som läsare fångas och dras med ner i ett nattsvart mörker. 

Foto: Rüdiger Wölk

Än idag kan man se de tre järnburarna vid klocktornet på Sankt Lambertikyrkan i Münster, vari de tre upprorsmakarnas kroppar förvarades i 50 år som varning till andra hugade rebeller.

DE HELIGAS STAD

Författare: Steve Sem-Sandberg

Förlag: Albert Bonniers (2025)

Just nu - november 2025

Dags för en ny månad och en Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också. Det är nu den månad på året jag gillar minst. Det börjar bli mörkt och allt på jobbet är intensivt och hysteriskt. 

Just nu läser jag en massa noveller av olika författare. Inte för att spoila, men för att ändå ge en övertydlig ledtråd, kommer jag att läsa 24 stycken ;)

Just nu lyssnar jag som vanligt på ljudböcker. Har precis lyssnat färdigt på Lakej av Elin Olofsson och nästa bok i kön är Sommar i mormors hus av Martin Ringh. Gör allt jag kan för att behålla lite sommarkänsla. 

Just nu tittar jag på säsong 1-4 av Stranger Things, i väntan på att säsong 5 ska släppas. Gillar att titta på serier tillsammans med dottern, även om hon nog tycker sig ha vuxit ifrån dem ...

Just nu njuter jag av att lägga till en himla massa klassiker på min julklappsönskelista. Några roliga kulturevent är på gång och hockeyn är underhållande ungefär varannan match. 

Just nu längtar jag efter advent! Tycker om att pynta och förbereda julen och längtar efter att vara lite ledig. 

Tisdagstrion - Norge

Dags för tema Norge i dagens Tisdagstrio!

Isslottet av Tarjei Vesaas är en underbar liten bok om den gryende vänskapen mellan två elvaåriga flickor, Siss och Unn. De har precis börjat lära känna varandra när Unn försvinner på isen, och Siss blir som frusen inuti. Kamrater och familjen försöker förgäves få henne att leva upp igen. En vemodig, finstämd skildring av det sköra i en ny vänskap.

De osynliga av Roy Jacobsen är en långsamt berättad lågmäld och stillsam roman om en familj, som bor i kargt klimat i ett nordnorskt kustområde. Det blåser lite, kanske ska man bygga om huset, kanske ska den utvecklingsstörda systern skickas iväg någonstans. Eller så blir allt som det varit. Inte nog med att innehållet är underbart, boken är dessutom ursnygg! 

Svartstilla av Susanne Skogstad gestaltar sorgen hos den som blir kvar med ett lågmält, fåordigt, lite högtravande språk. Som läsare blir man djupt gripen av tyngden i ensamheten och frustrationen över att inte få vara ifred i sin sorg. Mycket läsvärd!

Andas.

Känner hur jag saknar dig.

Men du kommer inte tillbaka.

Och vi är inte tillsammans.

Och jag är inte fru.

Och jag är inte mor.

Och jag är inte längre någon. 

Det blev visst tema långsamt och finstämt när jag valde böcker idag. 

Din vilja sitter i skogen

Under Bokmässan lyssnade jag på en fantastisk författaruppläsning av en underbar bok - Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander. Författaren, född 1998, är uppväxt i Kiruna, detta är hans debutroman. 

En ung man växer upp i en by där långsamhet och tystnad råder. Han lyssnar gärna på radio, särskilt om det handlar om litteratur, men allra helst läser han. Både Kafka, Beckett och Fallada fungerar bra, först att läsa - därefter att elda med. Grabben är udda och lillgammal, och på sitt sätt lärd. När längtan efter samvaro med andra blir för stor, sätter han på sig en flanellskjorta och tar gammvolvon till stan. Till slut går flytten till storstan, Stockholm. Där lyckas han hamna i "de rätta" kretsarna, men hör inte till. Till slut inser han att: ”Södermalm är en by, det också”. Återkomsten till hembyn innebär åtminstone kontakt och medmänsklig värme från någon som har ett namn - den gamla Viola i storhuset. 

Din vilja sitter i skogen är en osannolikt bra debutroman om ensamhet och tillhörighet. Romanen är skriven på dialekt och bör faktiskt lyssnas på för att man ska få med sig alla nyanser av vemod och längtan.

DIN VILJA SITTER I SKOGEN
Författare: Mattias Timander
Förlag: Weyler (2024)

Litteraturens ABC - D

Dags för bokstaven D i litteraturens ABC, säger Linda. Idag vill hon att vi berättar om en bok och en författare på D och att vi säger ngt om dramatik. 

Det finns karaktärer man läser om, som får en att rysa och vilja stoppa huvudet under kudden för att komma undan den ondska som osar ur deras porer. Dvärgen, i romanen med samma namn, är en av dem. Handlingen i Dvärgen av Pär Lagerkvist utspelar i furstens hov i renässansens Italien. Dvärgen är furstens närmaste man, åtminstone är det så han uppfattar situationen själv. Det enda Dvärgen tycker om är våld, krig och list. När så kriget bryter ut är Dvärgen lycklig, han fantiserar om att utföra stordåd, att få vara med i själva striden och döda. Att han är för liten blir en plågsam smädelse, en påminnelse om alla oförrätter han tidigare genomlidit. Att läsa Dvärgen är obehagligt, utmanande och otroligt givande. Ondskan försvinner inte för att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns. Det gjorde man på Lagerkvists tid, med katastrofala följder. 

På Bokmässan 2022 lyssnade jag på franska författaren Marie Darrieussecq i samtal med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det var ett givande seminarium, jag blev så förtjust i  Darrieussecq att hon fick flytta in i mitt Sims. Romanen Avigt hav handlar om psykoanalytikern Rose, som i juletid är på kryssning på Medelhavet tillsammans med sina två barn. En båt med mängder av flyktingar räddas ur havet och väcker frågor om hur mycket man måste göra för sin nästa. Inköpt och signerad, så klart.

 

Ibsens dramatik fungerar bra att läsa, tycker jag. Min favoritpjäs är "Hedda Gabler". Den fick negativa recensioner vi premiären 1890, men har sedan dess kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda, som gift sig med en nybliven doktor i kulturhistoria. Deras framtid hänger på att maken inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika makens gode vän, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla. Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. 

Mer norska favoriter i hyllan

 

De senaste månaderna har jag frossat i bokköp, det måste jag nog medge. Och fler paket är på ingång ... Jag försvarar mig med att jag slutat äta godis och att jag inte köpt nästan några böcker de senaste två åren. 

Här är de senaste vackra pärlorna från Flo förlag, Ögonblick för evigheten av Kjersti Anfinnsen och Historien om Fru Berg av Ingvild H. Rishøi. Den norska sektionen växer i bokhyllan, det känns bra. Nu längtar jag verkligen att tredje boken i Anfinnsens trilogi om pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim ska komma ut, så jag kan läsa dem alla i sträck. Historien om fru Berg är en novellsamling av författaren till den makalöst bra Vinternoveller, vars läsning gav mersmak. Rishøis förmåga att gestalta utsatta barns inre jämförs ofta med Astrid Lindgren, bättre är så här blir det faktiskt inte. 

Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under flera år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger så mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson

Tisdagstrion - blått omslag

 

Återigen är det dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat blått omslag. Jag hittade tre svenska, blå, fantastiska romaner!  

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en mardrömslik dystopi om vad som händer i framtidens Sverige, i en framtid när rasisterna vunnit och samhället är våldsamt fascistiskt. Oerhört skrämmande! Det är lätt att känna igen verkliga händelser och personer som inspirerat författaren, samtidigt som berättelsen verkligen är unik. Tidsperspektivet är minst sagt komplext och man måste som läsare vara alert under hela läsningen.

Kapten Nemos bibliotek av P O Enquist handlar om två pojkar som blandas samman på BB och vid 6 års ålder byter tillbaks till "rätt" familjer. Smärtan och är outhärdlig, boken skildrar svek, galenskap och utsatthet och fångar läsaren i ett plågsamt skruvstäd. Jag har lyssnat på en författaruppläsning och det var en fantastisk, men krävande upplevelse. Den här boken tror jag helst ska läsas med ögonen eftersom varje mening innehåller olika vändningar som lätt missas vid lyssning. 

Tiden är inte än av Elin Boardy utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

De nominerade är ...

 

De nominerade till årets svenska skönlitterära bok: 

En inre angelägenhet av Kristian Fredén

Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson

Artens överlevnad av Lydia Sandgren

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman

Liken vi begravde av Lina Wolff

Våran pojke av Mikael Yvesand

Jag gissade på två och måste säga att jag är oerhört förvånad över att inte De heligas stad av Steve Sem-Sandberg finns med bland de nominerade. Däremot är jag mkt nöjd med att Liken vi begravde av Lina Wolff nominerades, älskade ju hennes roman. 

De andra har jag inte läst, men flera av dem hamnar definitivt på läslistan. 

Veckans kulturfråga v.42 2025

Linda är på festhumör och vill att vi ska berätta om kalas i Kulturfrågan v 42. 

Festernas fest är ju ändå Bilbos 111-årskalas, och tack vara några busiga hobbitar blev fyrverkerierna till och med lite mer spektakulära än Gandalf planerat. Till skillnad från Linda älskar jag både böckerna (av Tolkien) och filmerna, och allra mest den inledande handlingen i Shire.

I det antika Rom firades en mycket speciell fest för att ära åkerbrukets Gud - Saturnus. Under saturnalierna rådde inga klasskillnader och husbondfolket passade upp på sina slavar. De här festligheterna skildrar Vibeke Olsson i sin serie om slavinnan Callistrate och hennes ättlingar.

Jag skulle oerhört gärna velat vara en gäst på Mrs Dalloways (Virginia Woolf) fest, som hon förbereder under dagen, som skildras i romanen med hennes namn. Under festen dyker Clarissas ungdomskärlek upp efter att ha tillbringat många år i Indien. 

Om jag fick nominera ...

Jag är rätt dålig på att läsa nyutgivna böcker och har därför alltid svårt att gissa vilka böcker som kan tänkas bli nominerade till Augustpriset i skönlitteratur. Eftersom jag p g a sjukdom läst ganska lite de senaste åren har jag nu kanske mindre koll än någonsin. Detta hindrar ju inte att jag ändå vill vara med och tycka/hoppas. Jag tror att åtminstone något av mina två förslag borde finnas med bland de nominerade, samtidigt som jag inte tar med böcker som jag inte har lust att läsa. Och ja, det finns några nya romaner som många nog ser som Augustkandidater, även om inte jag gör det. Ibland kan jag vara rätt envis med att inte gilla författarskap ...

Jag har precis börjat läsa De heligas stad av Steve Sem-Sandberg och har bestämt att detta är en bok jag ska ge gott om tid och läsa med eftertanke. Romanen utspelar sig i staden Münster där en av reformationens blodigaste konflikter äger rum. Det jag hittills läst är makalöst bra i ett skoningslöst mörker.

Jag har läst och definitivt hyllat Liken vi begravde av Lina Wolff. Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Sanslöst bra litteratur. 

Läsning pågår - Lakej

 

Äntligen har Elin Olofssons senaste roman Lakej släppts, jag har länge sett fram emot att läsa den. Jag har läst flera av författarens historiska romaner (Då tänker jag på Sigrid, Gånglåt, Krokas, Herravälde) och brukar verkligen tycka om dem. Fokus i tidigare romaner har varit på relationer, kön, klass, och makt samt krossade drömmar och stor sorg. Framför allt har jag uppskattat Olofssons personporträtt, hennes karaktärer tillåts vara komplexa och inte alls genomtrevliga. Som ni förstår har jag höga förväntningar på den nya romanen.  

Lakej utspelar sig på 30-talet och handlar om en ung kvinna, Alma, som, av statsministerns hemliga underrättelsetjänst, skickas till fjällen för att spionera på en högerledare. Underhållning, spänning, och kärlek mot en historisk fond utlovas. 

Drömräkning

Äntligen en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichies, är den inledande tanken när jag börjar läsa Drömräkning. Sedan blir det tyvärr mer komplicerat p g a att romanen innehåller flera huvudpersoner, vars olika relationer läsaren får följa. Det blir för mig så många namn att jag tappar bort mig. När jag väl beslutar mig för att bara fortsätta läsa, i stället för att försöka leta upp och förstå vem som var vem, går det lättare. Detta leder dock till ett mindre engagerat läsande. 

Romanen handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ekonomiskt välbeställda väninnor med rötterna i Nigeria medan Katiadou kommer från enkla förhållanden i Guinea och försörjer sig som hotellstäderska. Handlingen utspelar sig under pandemiåren, då även de välbärgades möjligheter att röra sig över världen begränsas och fokus riktas inåt mot funderingar kring relationer, ursprung, identitet m m. 

Chiamaka bor i USA, arbetar för skojs skull som reseledare, och har haft pojkvänner från stora delar av världen. Under pandemin väcks många funderingar kring tidigare val och deras konsekvenser. Bästa vännen Zikora är yrkesmässigt en framgångsrik kvinna, men när det gäller relationer råkar hon ut för värsta tänkbara svek. Chiamakas kusin Omelogor ägnar sig åt att studera pornografi och bygger på mer eller mindre korrupta sätt upp en förmögenhet i hemlandet. Som läsare har jag tyvärr svårt att relatera till de här kvinnornas liv och jag har, utan att få svar, funderat mycket över varför jag upplever dem som så avlägsna. Kanske är de helt enkelt ganska platt gestaltade? Jag har verkligen rannsakat mig själv och funderat över om jag bara uppfattar svarta kvinnor som "äkta" när de är offer, men så är faktiskt inte fallet. Det är nog snarare rikedomen som skapar ett avstånd. Chiamakas inledande önskemål: "Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig" blir tyvärr inte uppfyllt av mig. 

Kadiatou är en fiktiv person, men karaktären är baserad på hotellstäderskan Nafissatou Dallo, som 2011 anklagade en mycket högt uppsatt man för sexuella övergrepp. I verkligheten lades fallet ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Romanens Kadiatou är den huvudperson jag har lättast att relatera till, trots att våra livsvillkor och upplevelser är mest olika. Kadiatous tankar och reaktioner är begripliga för mig, kanske på grund av att jag tidigare arbetat med kvinnor som utsatts för våldtäkt i krigssituationer. Kadiatous karaktär är mer nyanserat gestaltad än de övrigas och jag önskar att större del av romanen hade fokuserat på hennes berättelse. 

Sammantaget finns hos mig en viss besvikelse efter läsningen, jag hade hoppats på mer. Kanhända måste jag inse att förväntningarna var orealistiskt höga. Det Adichie framför allt bidrar med är att vidga kunskapen om mångfalden hos afrikanska kvinnor, vilket hon dock lyckats bättre med i tidigare romaner som t ex Americanah. Det blir så tydligt i boken att författaren har mycket hon vill lära oss, tyvärr påverkar detta helheten negativt. Vid prisutdelningen på Bokmässan och på Babel har Adichie pratat om att hon inte ville begränsa sig vid skrivandet, hon valde att inte följa devisen "kill your darlings". Jag kan verkligen förstå motståndet mot att begränsa sig, anpassa sig, tygla sig, men tänker att romanen hade kunnat bli så mkt mer engagerande om den redigerats lite.

I romanen finns dock avsnitt som verkligen berör, i synnerhet de som handlar om de ultimata kroppsliga kvinnliga upplevelserna av könsstympning, förlossning och sexuella övergrepp. I smärtan överbryggas avståndet mellan texten och läsaren.

DRÖMRÄKNING
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Niclas Nilsson

Banned Books Week Sverige - Han Kang

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på Instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur 2024 ”för hennes intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet”.

2007 gavs romanen Vegetarianen ut i Sydkorea. Boken handlar om en ung kvinna som en dag bestämmer sig för att sluta äta kött, vilket är mkt provocerande för hennes omgivning. Sammantaget är Vegetarianen en oerhört otäck, fascinerande och mycket läsvärd bok om en alldaglig kvinnas kamp att få vara sig själv, och det motstånd hon då stöter på. En minnesvärd roman.

Romanen har förbjudits från en del skolor i Sydkorea med hänvisning till att boken skulle kunna vara skadlig för unga och förvränga deras bild av sexualitet. När Vegetarianen översattes till engelska kritiserades också översättningen hårt för att ha förvanskat originalet och för att boken skulle ha anpassats till västerländska ideal.