Liliana Colanzi, född 1981 i Bolivia, betraktas som ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. I hennes noveller blandas realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism. Colanzi anses ofta tillhöra vågen av "andinsk gotik" som utgörs av en yngre generation kvinnliga författare. Ni lyser i mörkret är hennes internationella genombrott.
De flesta berättelserna i novellsamlingen skildrar olika typer av katastrofer, antingen drabbas någon enskild eller hela samhället. Ett par av novellerna kretsar kring strålnings- och kärnkraftsolyckor, tyvärr ett aktuellt tema i Bolivia (och överallt!). ”Atomito”, handlar om ett antal ungdomar, som varje kväll träffas för att berusa sig i ett ett hus i närheten av Anläggningen. På Anläggningen arbetar deras föräldrar, eller arbetade de tills de dog av strålningen de utsattes för. Flickan Kurmi bor ensam sedan hennes mamma gick bort.
"Det var Kurmi som hittade henne när hon kom hem från universitetet, modern satt i en köksstol med vidöppna ögon och ett matekrus i den stelnade handen, hon hade inte ens försökt ta sig till sjukhuset. Kurmi förstod att hon varit död i flera timmar eftersom hennes hand var iskall, och när hon fattade den smet kölden in också i Kurmis kropp, den kröp in under huden som en mask och byggde bo i hennes hjärna."
Atomito är det gulliga namnet på Anläggningens lilla maskot, ett leende, fräknigt barnansikte i blå mantel och vita stövlar, en perfekt gosedjur för stadens barn. En kväll slår blixten ner i Anläggningen, eller utsätts den för ett attentat (?), och inget blir sig längre likt.
Läsningen är omskakande galenskap där människovärdet är noll och undergången säkrad. Människans åverkan på jorden gestaltas med absurd humor och ett unikt, bildrikt språk. Hur man kan läsa om jordens/mänsklighetens undergång och mer fascineras än förfäras kan jag inte förklara, men så är det att läsa Colanzi.
Ny författare, blir nyfiken.
SvaraRadera