Tisdagstrion - Sjukdom

Bra tema i Tisdagstrion den  här veckan, mkt att välja mellan för min del. Jag har många böcker om sjukdomar och väljer denna vecka att fokusera på pesten. Fler tips finns som vanligt hos Mina skrivna ord. 

Det centrala i Wolf Hall av Hilary Mantel är snarare att människor avrättas (halshuggs) än att de dör i sjukdom. Men pesten finns som ett mörker i bakgrunden och tar Thomas Cromwells hustru och döttrar. Wolf Hall utspelar sig i England, under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, hans enda möjlighet är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Med Anne Boleyn. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege. Den här romanen förtjänar verkligen alla superlativer. Mantels trilogi om Cromwell skulle jag definitivt placera högt på en lista över världens absolut bästa romaner. Det skiljer hundratals år mellan mig och dem, ändå blir personerna så otroligt levande för mig under läsningen.

I nästa roman, Hamnet av Maggie O'Farrell, stannar kvar i 1500-talets England, där en ung latinlärare blir förälskad. Latinläraren blir sedermera en av världens allra största diktare och dramatiker. Paret får tre barn, varav en flicka är liten och klen. Hustrun har i en syn sett två barn stå vid hennes dödsbädd och hon kämpar därför outtröttligt för att de alla tre ska överleva. I en tid då pesten härjar visar sig detta vara en omöjlighet, en dag insjuknar den unga flickan i feber. Handlingen i romanen skulle kunnat utspela sig var som helst och när som helst. Att den är förlagd till en historisk period ger en illusion av avstånd som krävs för att jag ska orka läsa om föräldrar som förlorar ett barn. Hamnet är en roman som berör, den är vacker, den är sorglig, den är helt enkelt magnifik.

Tiden är inte än av Elins Boardy utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Elin Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.