En smakbit ur Vera

Senaste veckan har varit rätt bedrövlig. Sedan jag gick i pension har jag haft covid, dragit ut en tand och gjort gastroskopi. På gastroskopin blev jag totalt sönderstucken i båda armarna och dessutom sprutades det lugnande medlet in i armen och inte in i en ven. Har nu ont överallt och känner mig rätt gnällig. MEN de GODA nyheterna är att man inte såg några tecken på cancerceller i magsäcken. Får svar på alla prover om drygt en vecka. 

Tänkte läsa några av författarna i Nobelkommittén inför utdelandet av nobelpriset i december och börjar lite slumpmässigt med romanen Vera av Anne Swärd. En bit in är jag mållös över att jag missat den här författaren tidigare, och själaglad över läsningen. Inledningen är dramatisk så det förslår och jag gissar att detta kommer att vara en roman med extra allt. 

Mer smakbitar finns som vanligt hos Mias bokhörna.

När jag mötte Ivan första gången var jag sexton och ett halvt och hade hela livet bakom mig. Jag kommer aldrig att bli äldre än jag var då. Det var i en trappa på Vitemölla badhotell ett par veckor efter att jag anlänt, jag passerade honom och av en outgrundlig anledning lät jag min hand nudda hans ljusa skrynkliga linnebyxor.
...

Han hade tre tyger att välja mellan, Ivan beställde en klänning i varje och ett laxrosa nattlinne i Bembergsiden, några ljusblå benkläder och en underklänning av finaste blanktyg. Aldrig hade jag känt något så lent mot min kropp, kände mig nästan naken, måste låta handen glida ner över det glatta tyget för att försäkra mig om att jag inte var det. Jag hade aldrig tidigare haft någonting nytt, uppsytt bara åt mig – inget som inte redan var både använt och återanvänt, urvuxet, trådslitet, lappat, avlagt och sedan omsytt. Aldrig haft så fina klänningar, och ändå … jag saknade känslan av andras kroppar i dem, att tyget nötts inifrån av mina systrar före mig.