Döda trakten/Kvinnor i revolt

I somras läste jag Döda trakten/Kvinnor i revolt av Monika Fagerholm inför Litteraturfestivalen på Mårbacka. Tyvärr missade jag författarens framträdande, men jag är nöjd över att jag äntligen har läst en av författarna på min lista över välkända olästa författare. Dessutom gav läsningen mersmak. Romanen tilldelades Finlandiapriset i skönlitteratur 2025.

18-åriga Alice flyttar från sin ensamstående mamma och syster på landsbygden till pappa Max och styvmamman Siri, till dockhuset i förorten. I dockhuset finns två halvbröder, bl a den unge "Prinsen" som är sanslöst egocentrisk och bortskämd. Styvmodern Siri är åtminstone i sina egna ögon både radikal och feminist, men framstår kanske mer som en "borgarbracka", om än en beläst sådan. Tiden är 1976-77 och hela världen är öppen för den som vill och vågar upptäcka. Alice tar bussen in till centrum, går i skolan, får både vänner och en pojkvän och går på spännande fester. Tiden kallas "istiden" och åren påstås vara ”de fredligaste efterkrigsåren”. Revolutioner pågår dock på olika ställen: andra karaktärer som förekommer i boken är den svårbegripliga Honecker och Ulrike Meinhof.

Kanske kan man helt enkelt beskriva Döda trakten/Kvinnor i revolt som första delen i en uppväxttrilogi, men den innehåller ju så ofantligt många lager att den är svår att kategorisera och beskriva. Inledningsvis uppfattar jag texten och strukturen som svårgenomtränglig, det tar tid för mig att bli vän med författarens alla upprepningar och cykler. Men det finns också något närmst magiskt i språket som suger in läsaren i berättelsen och skapar ett enormt engagemang. Väntar ivrigt på fortsättningen ...

DÖDA TRAKTEN/KVINNOR I REVOLT

Författare: Monika Fagerholm

Förlag: Albert Bonniers (2025)