Tisdagstrion - Pensionärer/seniorer

Vårens avslutande tema hos Robert på Mina skrivna ord kunde inte passa mig bättre, vare sig litterärt eller irl. Jag sade upp mig och ansökte om pension förra veckan efter ett turbulent läsår. Ser nu fram emot mkt ledig tid till hösten. Dessutom har jag under året läst ovanligt många bra romaner med äldre huvudpersoner.

 Pizzeria Roma av Elin Persson är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. Karlarna på verkstan har blivit lite till åren, det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den! 

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse. 

Folk som sår i snö av Tina Harnesk skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. 

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!