Söndag på Bokmässan

På Bokmässans söndagar brukar jag handla lite och i år hade jag bara precis hunnit in på mässgolvet när jag hittade en ljuvlig bok i Svenska Akademiens monter. Så liten att den nästan får plats i handflatan, med ett innehåll djupare än havet. Inte kunde jag motstå denna vackra bok, Mellan förtvivlan och förtvivlans mod, som rymmer alla texter från Kristina Lugns framträdanden i Akademiens regi.

Dagens första seminarium hade den fantastiska titeln Kvinnorna som banade vägen under 1900-talet. Deltog gjorde författarna Fatima Bremmer, Malin Haawind och Anna-Lena Lodenius, i samtal med Anna Lindman. Alla författarna är aktuella med böcker jag har eller vill läsa. Malin Haawind tilldelades priset Årets bok 2025 för sin roman Den som följer en stjärna vänder inte om, en underbar berättelse om Malin Blomsterberg, hushållerska hos Ellen Key. Fatima Bremmers bok Ligan, om en grupp kvinnor i Stockholm, ligger i min kö på Storytel. Anna-Lena Lodenius har skrivit en biografi om Ria Wägner, Fru Television, som också lockar.

Jag köpte ett nytt ex av den underbara romanen Med bergens andetag direkt av författaren Therese Widenfjord eftersom jag gett bort mitt gamla. Vi är gamla bekanta, det var kul att ses igen.

Årets sista seminarium för mig blev Barndomens mörker, ett oerhört intressant samtal om trauman i barndomen eller hos tidigare generationer med Eduardo Halfon, Lina Wolff och Josefin Olevik. Seminariet var ett av årets bästa, eller kanske faktiskt det allra bästa! Halfons bok Tarantel hamnade genast på läslistan och Wolffs Liken vi begravde började jag lyssna på direkt på hemresan.

Sammantaget var det en underbar bokmässa och jag har redan bokat hotell till nästa år.

Lördag på Bokmässan

Inför Bokmässan hade jag läst program och kollat utgivningen hos förlag och rätt otippat fastnat för boliviansk scifi-skräck. Det låter ju inte alls som min stil. Men när en författare beskrivs som:

"ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. Hennes novellkonst blandar realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism, och har ofta lästs som del av den våg av "andinsk gotik" som på senare år har gett sig tillkänna framförallt bland en yngre generation kvinnliga författare"

kan man väl inte bli annat än nyfiken. Jag gick således på ett mycket spännande seminarium där ovan nämnda Liliana Colanzi samtalade med Lina Wolff och det slutade med att jag köpte och fick Colanzis Ni lyser i mörkret signerad. Dags att läsa lite utanför bekvämlighetszonen. 

För övrigt var lördagen Chimamanda Ngozi Adichies dag! Efter en dryg timmes köande och en halvtimmes väntan äntrade hon äntligen scenen. Adichie är verkligen litteraturens stora rockstjärna, t o m med i hastigt införskaffad klänning (hennes bagage försvann på vägen till Göteborg). Hon fick sitt hederspris - Sjöjungfrun - av Bokmässans programchef Oskar Ekström och samtalade därefter på scenen med författaren Agri Ismaïl. Hoppas att detta samtal spelades in och kan ses i efterhand, jag vill gärna se det igen!

Därefter skyndade jag mig genom den stora salen för att återigen köa, den här gången för att få min bok signerad. Jag fick min bild, min bok signerad och min pratstund och har vandrat bland molnen sedan dess <3

Fredag på Bokmässan

Fredag morgon strövande jag omkring på mässgolvet, kikade in hos olika favoritförlag och sprang på gamla bloggkompisar. 

Tillsammans med Anna occh Ulrica lyssnade jag på ett tänkvärt och givande samtal om att leva (och älska) i livets slutskede med författarna Merete Mazzarella och Kjersti Anfinnsen modererat av Hannah Engberg. Är verkligen sugen på att läsa Anfinnsens böcker, men ska nog ändå vänta tills alla böckerna i trilogin är utgivna för att läsa allt i ett svep. 

Därefter knatade jag och Anna vidare till ett seminarie med årets ALMA-pristagare, fransyskan Marion Brunet, i samtal med Ingrid Elam. Brunet tilldelades priset med motiveringen att hennes böcker: "utspelas i ett häftigt pulserande nu med klimatkris och social utsatthet som återkommande teman. På en glasklar och skimrande prosa skildras ungdomar i revolt mot ett korrupt samhälle. Tillvarons mörker och våld utforskas i Brunets dagsaktuella berättelser vars koppling till saga och myt gör dem tidlösa. Och motkrafter finns i vänskapen, solidariteten och naturens skönhet." Samtalet var lite fängslande som motiveringen antyder.

Torsdag på Bokmässan

Första dagen på Bokmässan bestod framför allt av fantastiska seminarier och scenframträdanden. Det inledande seminariet med Göran Rosenberg och Lizzie Doron var helt enkel suveränt. Doron berättade om sin mentala resa från att vara barn till förintelseöverlevare och naiv sionist till att nu vara fredsaktivist och persona non grata i sitt hemland. Vilken styrka det krävs att stå upp för det som är rätt! Lämnar seminariet fylld av beundran och lite tagen. Tråkigt att inte några av hennes senare böcker översätts till svenska.  

Efter att ha vandrat runt på mässgolvet några timmar var det dags att bevista scenframträdandet Kärlek i elfte timmen med Joseph Knevel och Kjersti Anfinnsen, som pratade om Anfinnsens romaner om kärlek på äldre dar. Jag införskaffade omedelbart första delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim, De sista smekningarna. Böckerna ges ut på Flo förlag, ett litet förlag som ger ut mycket vackra böcker (med ett suveränt innehåll). Och jag fick den så klart signerad.

Under dagens sista scenframträdande (för mig) samtalade Steve Sem-Sandberg och Ingrid Elam om den nyligen utkomna De heligas stad. Jag blev om möjligt ännu mer angelägen att läsa denna bok, som handlar om hur extrem religiös övertygelse förvandlade staden Münster till en plats fylld av våld och terror. Jag fick naturligtvis även den signerad.

En liten berättelse om att sakna en hund

 

En liten berättelse om att sakna en hund, skriven av min kollega och vän Nathalie Hult, är en helt underbar, sårig, innerlig berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan en människa och en hund. Boken innehåller egentligen allt, Nathalie berättar inledningsvis mycket öppet om en svår barndom med utsatthet och utagerande. Vidare delar hon sina tankar om livet som människa och psykolog på ett utlämnande, och för en del säkert utmanande, sätt. Det krävs mod att skriva så personligt och ärligt om det som verkligen är viktigt och det är härligt att läsa en text som totalt saknar prestige och tillgjordhet.

Och så kärleken till Loppan, denna ljuvliga hund som kommer in i Nathalies liv i precis rätt tid, någon att "älska förbehållslöst och bottenlöst". Kärleken är omedelbar, Loppan erbjuder en samhörighet bortom orden och en möjlighet till lek även när livet i övrigt utmanar. När det oundvikliga till slut sker är sorgen och förlusten ofattbar. Men även bottenlös sorg och förtvivlan kan medföra att sår läks, att man går vidare i livet starkare och helare.

Sammantaget är En liten berättelse om att sakna en hund en bok som, med djup och äkthet, gestaltar oändlig kärlek, djup samhörighet och ofantlig saknad. 

Tisdagstrion: Judendom

Dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat judendom utifrån att idag firas judiskt nyår - Rosh Hashana.  

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz är en storslagen självbiografisk roman, som skildrar det judiska folkets historia, landet Israels grundande och en stor författares barndom och uppväxt. I brytpunkten mellan landets våldsamma födelse och moderns tragiska självmord står en liten grabb och observerar och försöker förstå. Efter moderns död nämns aldrig hennes namn igen, barnet lämnas ensamt att försöka hantera känslor och frågor. En helt fantastisk läsupplevelse om en familj, ett folk och en nation under omvälvning. (Fel bok hamnade på bild ;)

Kvinnan i Jerusalem av Abraham B. Yehoshua är en humoristisk, absurd historia med många bottnar. På ett djupare plan skildrar den mänsklig identitet och staten Israels identitet. På ytan är den en thrillerliknande berättelse av sträckläsningstyp, som handlar om en kvinna som dör i ett självmordsattentat och försöken att identifiera henne. Tempot är högt, språket är enkelt och opretentiöst. Det är en historia som engagerar och roar, trots att dess inledning är så tragisk.

Nelly Sachs föddes 10 december 1891 (notera datumet) i Tyskland. Hon var av judiskt ursprung och hennes tidiga verk brändes på bål under det tidiga 30-talet. Sachs lyckades undkomma krigets Berlin i ett flygplan till Sverige 1940. Hennes författarskap kom att präglas av detta byte av hem och språk. Likt andra författare som förlorat sitt språk och sitt ursprung tycks Sachs ha funnit ett slags hem i sitt språk, i ett mycket unikt sätt att uttrycka sig. 1966 tilldelades hon Nobelpriset med motiveringen ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. 

I Den store anonyme har Aris Fioretos sammanställt tidigare opublicerade dikter, privata anteckningar, tal vid prisceremonier och lyrisk dramatik. I ett informativt och mycket intressant förord beskrivs en del teman i texterna som relateras till händelser i Sachs liv. Bland annat framkommer att Sachs upplevde en olycklig kärlekshistoria som ung samt att hon var med om något traumatiskt, som ledde till att hon förlorade talförmågan. Som läsare upplever jag att jag känslomässigt kastas hit och dit under läsningen, jag kan uppleva smärtan bakom en del ord och jag förundras över hur författaren sätter ihop orden till något betydelse-bärande. Men här finns också många referenser som går mig förbi och delar av texterna förblir ogripbara.

"Har inte tid att skriva - måste lida.

...

Beckomberga - dårhus - och ändå räddningen. Samlat lidande samlat uthärdat."

Bokmässan då och nu

Läser gamla inlägg på bloggen om Bokmässan och blir väldigt nostalgisk. Så många fantastiska författare jag sett/lyssnat på, exempelvis Herta Müller, Siri Hustvedt, Nawal el Saadawi och Arundhati Roy. Minns också ett underbart samtal mellan Sven Wollter och Vibeke Olsson som var överens om mer än de kanske visste om. Ett möte och privat samtal med just Vibeke Olsson är mitt favoritminne.

Alla bokbloggare som var med och var ambassadören för Bokmässan 2011 minns det säkert som en underbar upplevelse! Så fantastiskt roligt vi hade, så mycket vi fick vara med om och så spännande det var att få besöka lokaler och ta del av all planering bakom detta mastodontprojekt. Bland annat kunde man få provsitta en stol självaste Dario Fo suttit på ;D

De första åren kom jag hem med enorma mängder nya böcker, mestadels recex, och allsköns prylar jag shoppat. Under senare år har jag varit mer återhållsam med båda, men ibland kan jag inte motstå chansen att få en bok signerad. Jag erkänner att jag är barnsligt förtjust i signeringar.

I år 2025 ska jag äntligen på Bokmässan igen. P g a sjukdom har jag inte kunnat åka de senaste två åren så jag känner att jag har mkt att ta igen. Det stora dragplåstret för mig är så klart Chimamanda Ngozi Adichie, som på plats kommer att tilldelas Bokmässans litterära pris, Sjöjungfrun. Det ser jag fram emot så oerhört mkt, missade henne på Stockholm Literature 2013, vilket grämt mig ända sedan dess.

Läser också mina gamla tips och ser att åren går. Nu behövs inte längre kontanter och tyvärr byter inte bokbloggarna längre några visitkort. Såvitt jag vet, i alla fall. Det man dock behöver är bekväma skor, kläder i lager på lager (varmt på mässgolvet, kallt i en del seminarielokaler), en vattenflaska och en rejäl väska att bära allt i. 

Hoppas vi ses på Bokmässan i år!  

En ny Stjärnans ögonblick

Äntligen har Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector kommit ut i en ny utgåva och titta på otroligt snygg den är! Jag läste den här boken 2008, begrep inte särskilt mycket, men älskade den. Nu är det dags för en omläsning för att se om jag förstår mer nu. Det är inte säkert ... Nedan följer mina tankar och upplevelser från 2008, nu med ny länk till kunnig bloggare/kritiker.

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector handlar om den fattiga, unga kvinnan Macabéa, som lever ett intetsägande, torftigt liv i Rio de Janeiro. Efter ett tafatt förhållande, som avslutas med att hon blir övergiven, beslutar hon sig för att besöka en spådam. Denna förutser en strålande framtid. Stjärnans ögonblick handlar också om hur bokens jag, berättaren och författaren Rodrigo S.M., försiktigt närmar sig sina föreställningar om Macabéa och ger henne gestalt.

Lispectors berättarstil kräver naturligtvis sin beskrivning, men tyvärr saknar jag det litterära språk som krävs för att göra författaren rättvisa. I bokens efterord kan man läsa:

"Om man kortfattat ska försöka karaktärisera Lispectors författarskap kan man säga att det präglas av ett existentiellt sökande och ett skapande av en subjektivitet. Här finns en stark känsla för själsliga svängningar och nyanser och en stilistisk originalitet och skönhet förenad med precision, ironi och meningsfulla tvetydigheter -."

Då jag själv ska försöka beskriva Lispectors stil får jag lov att ta till liknelser. Berättelsen är som en hel symfoni, där alla instrument deltar, improviserar vilt och trängs med varandra. Berättelsen är som en regnbåge; den innehåller alla de nyanser man kan urskilja och den präglas av både mjuka övergångar och skarpa kontraster. Berättelsen är som en fotbollsmatch, spelad i halsbrytande fart och innehållande oändligt vackra dribblingar.

Under läsandet kastas jag mellan olika perspektiv och till slut står jag där lite förbryllad och undrar vem jag är. Är jag författaren? Är jag berättelsens jag? Är jag berättelsens huvudperson? Eller, är jag enbart en utomstående läsare? Genom sitt sätt att skriva får Lispector mig att emellanåt tro att det kanske är jag som skapar berättelsen. Mycket fascinerande. Och när jag väl börjar förstå att jag är läsaren, inser jag att det begreppet inte heller täcker mina uppgifter. Jag är också bloggaren, som tänkt mig att säga något intressant, och möjligen klokt, om boken. Men, eftersom jag ohjälpligt trasslat in mig i funderingar kring vem jag är får ni här en länk till Bernur som skrivit både kloka och välformulerade analyser av Clarice Lispectors författarskap. Själv behöver jag mer tid att försöka acceptera min begränsade delaktighet i skapandet av Stjärnans ögonblick.

STJÄRNANS ÖGONBLICK
Författare: Clarice Lispector
Förlag Tranan (2025)
Översättare: Örjan Sjögren

Läsning pågår - Tänkarens testamente

  

Av Jessica Schiefauer har jag tidigare läst två ungdomsböcker Pojkarna och När hundarna kommer. I Pojkarna experimenterar några unga flickor med sin könsidentitet, vilket leder till stora konflikter och långtgående konsekvenser. I När hundarna kommer skildras våld, besatthet och känslomässig turbulens på ett omskakande sätt. Båda böckerna är fantastiskt bra, de väcker starka känslor och är rätt "jobbiga" att läsa p g a detta. Båda böckerna tilldelades Augustpriset 2011 och 2015!

Bärarna är författarens första "vuxenbok" och den handlar om en post-pandemisk värld. För många år sedan härjade en smitta, vilket lett till att könen tvingas leva åtskilda. Kvinnorna styr och kallas i romanen bärare, eftersom de i sina livsäckar kan bära liv. Männen sitter i karantänläger och kallas för spridare. De fyller ingen funktion i samhället förutom att bidra med spermier. Då och då lyckas dock spridare fly från sina läger, vilket skapar en enorm skräck i samhället tills de nedkämpats. Spridarna ses som monster och roten till allt ont. Bärarna är en spännande och intressant skildring av ett samhälle där rädslan styr. 

Nu har jag precis börjat läsa/lyssna på Tänkarens testamente, en berättelse som verkar både spännande och unik. I boken får vi följa en tänkare som ifrågasätter allt (sitt eget tänkande också, eller?) även om det straffas med döden. Jag tror och hoppas att detta är en bok som passar mig. 

Göran Rosenberg på Bokmässan

Som jag skrev för några dagar sedan ser jag oerhört mkt fram emot seminariet på Bokmässan med  Lizzie Dorons och Göran Rosenberg. Rosenberg är en lovordad och prisad journalist och författare, som de senare åren skrivit många olika texter om politik, dagens samhälle m m. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Rosenberg var mitt första läsmöte med författaren. Och fördomsfullt nog förväntade jag mig en journalistiskt "rapp" text. I stället möttes jag av en dröjande, nyanserad, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vacker prosa. Berättelsen om faderns väg till och från koncentrationslägret, och om det nya livet i Södertälje, präglas av ett äkta sökande efter någon form av sanning om fadern. Och om sonen. I mitt tycke lyckas Rosenberg ge en ny nyans av förintelsens konsekvenser som gör detta till en mycket viktig bok. När jag läste den var min åsikt att Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz var årets mest angelägna och vackraste berättelse om en galen värld och evig kärlek.

2012 erhöll Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Augustpriset och 2022 tilldelades Göran Rosenberg Magdalena Ribbings Minnesfonds stipendium för sin djupa ”kunskap, intellektuella skärpa och engagemang för mänskliga rättigheter”. 

Mina vänner

När jag började lyssna på/läsa Fredrik Backmans nya roman Mina vänner var jag helt inställd på att jag skulle älska den. Jag har ju tidigare läst Björnstadserien och tyckte mycket om den. Därför blev jag förvånad över både stilen och mängden ord, som jag inte kommer ihåg från Björnstad. Jag har funderat över en del av författarens tidigare böcker, men tror att jag nog bara sett dem filmatiserade. Och som film är En man som heter Ove jättebra. Men jag har HELT andra krav på en bok än en film, därför passar många böcker inte mig så bra. Jag borde dock varit förvarnad  eftersom romanen beskrivs som "oförglömligt varm och djupt rörande" och "gripande och rolig". Jag vet ju att detta är böcker jag aldrig uppskattar så som många andra gör. 

Mina vänner utspelar under två olika tidsperioder; en i nutid när en enormt värdefull tavla säljs på auktion, en 25 år tidigare när tavlan målades. I nutid träffar den unga flickan Luisa konstnären som målat tavlan och det slutar med att den hamnar i hennes ägo. Hon ger sig ut på en resa, tillsammans med den nyfunne äldre vännen Ted, för att ta reda på vad tavlan egentligen föreställer. Allt eftersom får Luisa ta del av Teds berättelse om de tre vännerna som konstnären avbildat.

I romanen finns förvisso en i grunden fin historia om vänskap och medmänsklighet, men jag tycker att berättelsen och huvudpersonerna försvinner lite i alla ord. Romanen är skriven i en stil som inte passar mig med formuleringar som ska förmedla djup visdom, och misär beskriven på ett humoristiskt sätt. Jag blir t ex bara oerhört irriterad när det dyker upp en taxichaufför med en namngiven krukväxt i baksätet och får svårt att ta berättelsen på allvar. 

Emellanåt glimmar dock texten till med helt underbara beskrivningar:

"Men pappa sa till mig en gång, när han var riktigt jävla full, att mamma och han inte var som två magneter. De var som två färger. När de väl hade blandats samman gick de inte att separera.”

Under läsningen pendlar jag mellan att låta mig dras med i temat om vänskapen mellan trasiga barn/ungdomar och en inre röst som påpekar att barn som inte upplevt relationer med pålitliga vuxna, sällan förmår skapa varaktiga relationer till varandra. Sammantaget är Mina vänner således inte en berättelse som jag helt kan ta till mig och uppskatta, men jag har lätt att förstå att många verkligen älskar den. Det handlar helt enkelt om smak.

MINA VÄNNER
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Norstedts (2025)

Lizzie Doron på Bokmässan

Ett av de seminarier jag ser fram emot mest på Bokmässan är Lizzie Dorons samtal med Göran Rosenberg. Doron är en av Israels mest framstående författare, hon lever med sin familj i Tel Aviv och är aktiv i den israeliska fredsrörelsen.

Jag har läst två mkt bra böcker om författarens familjehistoria och länge väntat på det som skulle bli den tredje i en tänkt trilogi. 

Varför kom du inte före kriget? handlar om Dorons mor Helena, som överlevde förintelsen och därefter lever som ensamstående förälder i Tel Aviv. Hennes liv präglas av erfarenheterna från förintelsen, hon lever som om tiden inte existerade. Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart för dottern, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv. Romanen är fragmentariskt berättad, liksom många andra romaner som handlar om att överleva trauman. Kanske är det så att språket helt enkelt bryts sönder av traumat. Trots det tragiska grundtemat är romanen skriven med ett humoristiskt tonfall. Man både ler och gråter över hur Helena försöker skydda dottern genom att färga hennes hår blont - det är bara de blonda som överlever. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är här på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten söker huvudpersonen efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undviker att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa romanen. För mig var den stora behållningen med boken att jag tvingades fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet. Min mors tystnad kräver mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Under senare år har Doron blivit tydligt engagerad i fredsrörelsen och hon har skrivit ett antal böcker där hon ger röst åt den palestinska sidan i konflikten, exempelvis Who the Fuck is Kafka? och Sweet Occupation. Ingen av böckerna har getts ut i Israel och såvitt jag vet heller inte översatts till svenska eller engelska. Vid en sökning på Bokus tycks böckerna endast ha översatts till tyska, vilket tyvärr inte gör dem läsbara för mig. Så här beskriver författaren själv böckerna på sin insta:

"I feel that these books really tell the stories of the complicated situation in Israel and Occupied Palestine. The story of racism, exclusion, and dehumanisation of our so-called “enemies”, justified by a dream of a Jewish state."  

Systrarna av Khemiri nomineras!

National Book Awards långa lista i kategorin skönlitteratur har presenterats under veckan och Systrarna av Jonas Hassen Khemiri är nominerad! Så roligt!

När man läser Khemiri går det alltid undan. En av de saker jag verkligen gillar med författaren är just hans tilltro till läsaren och dennes förmåga att stå ut med att det inte alltid är så lätt att förstå vem som säger/tänker vad och i vilken ordning något sker. Khemiris texter ska snarare insupas än läsas. Man får helt enkelt kasta sig ut över klippan och lita till sin egen förmåga att i slutändan möjligen ha förstått något och garanterat ha upplevt något. Att läsa Khemiri är att vara delaktig i skaparprocessen och att (i bästa fall) berikas av nya insikter. Egentligen är Khemiri alldeles för modern och samtida för mig, jag blir bländad av hans texter. Och jag älskar dem till vanvett.

För snart tio år sedan hade jag turen att få träffa Khemiri på Karlstads bibliotek, om detta möte skrev jag:

"Om ni hade frågat mig igår om Jonas Hassen Khemiri hade jag sagt att han är en lysande författare och en briljant debattör. Helt klart skulle jag fokuserat på hans begåvning och förmåga att gestalta och uttrycka sig. Idag har jag haft förmånen att få träffa honom tillsammans med en liten bokcirkelgrupp och därefter lyssnat på en föreläsning där han berättade om viktiga platser (biblioteket) och böcker (bland annat Italo Calvinis Om en vinternatt en resande) och sin senaste roman Allt jag inte minns. Om jag skulle beskriva honom nu skulle jag lyfta fram hans värme och intresse för att samtala och lyssna i lika hög grad som jag skulle betona hans intellektuella kvaliteter. Khemiri ger helt enkelt intryck av att vara en mycket trevlig människa.

Vi samtalade om hans bok utifrån teman som kärlek, pengar, skuld, minnen och frånvaron av minnen. Han berättade också att boken om Samuel inte alls blev som han tänkt sig. Han hade börjat skriva på en berättelse om kärlek när en god vän valde att avsluta sitt liv, vilket ledde till ett utforskande av hur bilden av människa konstrueras och hur ett dödsfall kan få de överlevande att agera.

Samtalet och föreläsningen handlade också om vad som är verkligt, vad som är konstruerat och om hur man kan skapa något bestående. När Khemiri berättade om sin mormor och hennes förlust av sina minnen var det många av oss som blev berörda. Kanske kan man säga att Allt jag inte minns handlar om tomhet och om människans försök att fly tomheten. Läs boken om ni inte gjort det."

Och som ni ser fick jag så klart min bok signerad <3

Läsning pågår - Drömräkning

Varvar just nu att läsa och lyssna på Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och önskar att jag var mer positiv än jag tyvärr är. Jag har ju läst andras recensioner och försökt skruva ner mina förväntningar, men det är svårt när det handlar om en författare jag totalt älskat tidigare. Drömräkning handlar om fyra kvinnor, tre som är ekonomiskt framgångsrika och en som arbetar som hushållerska, och de händelser som formar deras liv. Mitt stora dilemma med boken är att jag har svårt att minnas namn. Det har jag även i vardagen, pinsamt ofta kan jag inte komma på vad mina arbetskamrater heter. I den här boken drunknar jag tyvärr i namn och tappar helt sammanhanget.  

Favoritfredag - Elin Boardy

Copyright/fotograf: Emelie Asplund

Jag läser ofta lite äldre litteratur, men jag har faktiskt en del samtida favoritförfattare också. En av dessa är Elin Boardy, författare till  fem historiska romaner, alla i olika miljöer, alla med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Ingen bok är den andra lik, ändå har jag hyllat dem alla.

Boardy romandebuterade 2008 med Allt som återstår, en lågmäld, nyanserad familjehistoria som utspelar sig i ett kargt bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Den unga huvudpersonen Emma är den av syskonen som blir kvar hemma på gården, medan de andra ger sig iväg. Emma tar hand om sin far, blir tidigt gravid och gifter sig med drängen. Det är vardag, grått, dystert och fattigt, men ändå så outsägligt vackert skildrat. Gripande, vemodigt och osentimentalt.

I Mot ljuset följer Elly med sin syster och hennes nyblivne make på bröllopsresa. Under vistelsen i Malaysia kommer Elly att omvärdera sin kvinnoroll, uppleva en kärleksaffär och utveckla en ny identitet. På avskalad prosa skapar författaren en drömlik, suggestiv stämning. Läsaren lockas in i en bedrägligt händelsefattig berättelse, men luften vibrerar av hetta, under den polerade ytan pyr starka känslor. Sammantaget är Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. 

Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Om man ska vara mer exakt är titeln på romanen Mary Jones Historia - Nedtecknad Av Mej Själv Och Alldeles Uppriktig - Om Mitt Liv Samt Om Dolores & John Silver Så Som Jag Fått Det Berättat För Mej Av Dom Själva, och redan där kan man förstå att det här är Marys egen berättelse, skriven i dagboksform, om hennes liv som kökspiga hos piraten Long John Silver och dennes hustru Dolores. Unikt!

Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

I flera av de tidigare romanerna gestaltas hbtq-frågor, i Nätterna på Winterfeldtplatz låter författaren detta växa till ett huvudtema. Romanen utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen. Till detta Berlin kommer den 19-åriga göteborgsflickan Hedvig. Planen är att hon ska stanna ett år och hon ska bo tryggt hos den konservativa faster Margarethe. Hedvig själv har andra planer, men det är hennes föräldrar lyckligt ovetande om. Texten bygger i hög grad på dialoger, vilket gör boken medryckande och mycket lättläst.

I början av nästa år kommer äntligen nästa roman, Kejsarens ansikte. Den utspelar sig i Romarriket år 123 och handlar om en åldrande härskare, kejsar Hadrianus, och den unge pojken Antinous. Jag längtar efter att läsa denna bok!

Julens läsning - Ingvild H Rishøi

Julens läsning är redan fixad, jag har hört så mkt positivt om Ingvild H Rishøi att jag var tvungen att skaffa några av hennes böcker. Dessutom är de små böckerna i danskt band så fina, och det medföljer ett kort med framsidans bild som man kan ha som bokmärke. Jag uppskattar verkligen det där lilla extra. Författaren får mycket positiva omdömen och hon har prisats för sin förmåga att gestalta barns inre, jag längtar efter att läsa dessa. Har ni läst ngt av författaren?

Artemisia Gentileschi

Under de senaste åren har jag läst en del konsthistoria i populärversion och särskilt fastnat för vissa konstnärer och deras verk. Här kommer en liten presentation av en av dem, kanske den vars öde engagerar och upprör mest.

Självporträtt som kvinnlig martyr

Artemisia Gentileschi var en av de första kvinnliga konstnärerna under 1600-talet och likt många andra kvinnor inom konst- och litteraturvärlden blev hon bortglömd och återupptäckt först på 1900-talet. Artemisia Gentileschis målningar tillskrevs under lång tid felaktigt manliga konstnärer, bland annat hennes far. Idag anses hon dock vara en av de främsta målarna i sin generation, hon verkade under ung- och högbarocken. Många av Artemisia Gentileschis målningar skildrar starka kvinnor från myter, allegorier och Bibeln. Hon var känd för att skildra kvinnofiguren med stor naturalism och för sin skicklighet att gestalta dramatiska scener.

Artemisia Gentileschi föddes i Rom 1593 och förlorade tidigt sin mor. Fadern Orazio Gentileschi var konstnär och dottern fick tidigt följa med till hans ateljé och lära sig att använda färg, penslar och dukar. Konsten blev tidigt hennes passion, men möjligheterna att slå sig fram som kvinnlig konstnär var i hennes samtid närmast obefintliga. Artemisia Gentileschi fick gå i lära hos sin far, de samarbetade med hans verk och hon tränade sig genom att kopiera samtidens stora artister. Hennes far var en efterföljare till konstnären Caravaggio, genom honom kom Artemisia Gentileschi i kontakt med barockens dramatik och de stiltypiska starka kontrasterna mellan ljus och skugga.

I faderns ateljé gick Artemisia Gentileschi även i lära hos konstnären Agostino Tassi. När hon var nitton år gammal våldtogs hon av Tassi, vilket ledde till en sju månader lång förnedrande rättegång bestående av anklagelser om promiskuitet, ingående gynekologiska undersökningar och tortyr med tumskruvar för att säkerställa att hon talade sanning. Tassi blev slutligen dömd för våldtäkt, men fick bara ett års fängelsestraff. Det var i den här situationen hon målade ett av sina mest berömda verk: Judit och Holofernes (ett vanligt samtida motiv, som Artemisia Gentileschi dock gestaltade med mer realism och brutalitet än exempelvis Caravaggio). 

Judit och Holofernes 

Efter rättegången tvingades Artemisia Gentileschi att gifta sig. Hon och maken flyttade 1615 till Florens, där Artemisia Gentileschi som första kvinna blev antagen till stadens konstakademi och firade stora framgångar. Hennes mecenat var då Cosimo II de' Medici.

Den heliga Katarina av Alexandria 

Omkring 60 av målningar som tillskrivs Artemisia Gentileschi finns bevarade. 2020 förvärvade Nationalmuseum i Stockholm målningen Den heliga Katarina av Alexandria, jag vill verkligen åka dit och uppleva den.

Tisdagstrion: Röda omslag

 

Dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat röda omslag. Jag fick leta lite i mina hyllor innan jag hittade tre som passade.  

Vi av Kim Thúy gestaltar livet i exil och skapandet av en ny identitet. Vi heter den "dyrbara, pyttelilla, mikroskopiska" dottern, som föds som sista barnet i en familj med tre äldre söner. I samband med kriget i Vietnam flyr modern med barnen, medan fadern väljer att stanna kvar i hemlandet. Flykten är mycket riskabel och farofylld, människor dör under den fasansfulla båtresan, skräcken bosätter sig i människorna. I det nya landet Kanada kämpar familjen med att anpassa sig till allt nytt, samtidigt som den äldre generationen vill värna om de ursprungliga värderingarna. Likt många ungdomar anpassar sig Vi lättare än de äldre och hamnar i en lojalitetskonflikt. Med stöd av sin moster utvecklas Vi till en självständig ung kvinna, en självständighet som dock har sitt pris. Liksom i författarens tidigare romaner får läsaren ta del av berättelsen i olika fragment, nutid i väst och dåtid i hemlandet. Här finns inte en uns av sentimentalitet, däremot oerhört starka känslor. Författarens texter är sällsamt vackra, anspråkslösa och sakliga. 

I Ungdomens bröd av Heinrich Böll växer den unge Walter upp i ett samhälle som ligger i ruiner efter andra världskriget. Det är en tid fylld av skam över krigshändelserna, men också en tid av kraftig tillväxt och ett gyllene tillfälle för den som kan ta för sig av det välstånd som växer fram. Walter har haft många olika yrken trots sin unga ålder, men egentligen inte intresserat sig för något. Nu arbetar han som tvättmaskinsreparatör och är förlovad med chefens dotter. Så en dag träffar han en ung kvinna och blir häftigt förälskad. I kortromanen (knappt 120 sidor) skildrar författaren vardagen i efterkrigstidens Tyskland på ett lågmält sätt i en text fylld av symbolik. Heinrich Böll är en Nobelprisförfattare som verkligen är värd att uppmärksammas och läsas.

Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling utspelar sig under sensommaren 1955 i Kambodja, under några händelsefulla veckor inför parlamentsvalet. Sar, mannen som senare ska blir känd som Pol Pot, arbetar för oppositionspartiet, men även i hemlighet för en kommunistisk revolution. Sar är trolovad med den oerhört vackra Somaly och behöver vinna valet för att få gifta sig med henne. Ett dramatiskt triangeldrama inleds när även Sars politiske motståndare börjar intressera sig för Somaly.

Händelser och beslut som fattas i denna överhettade situation leder så småningom fram till folkmordet 20 år senare. Sång till den storm som ska komma är en fantastisk, fängslande roman om begär, makt och politik, som nominerades till Augustpriset 2012.

Läsning pågår - Kärlek på svenska

Ibland är det verkligen svårt att slita sig från böcker som man inte alls tänkt läsa. Jag skulle ju bara kika lite i Kärlek på svenska av Marit Kapla, men blev alldeles tagen av mötet med så många människor som berättar om sina upplevelser av kärlek, förälskelse, svek, passion och förluster. Helt fantastisk. Som poesi, fast bättre.

Kulturkanon - Edith Södergran

En av de allra bästa inslagen i vår kulturkanon är lyrikern Edith Södergran. Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år. Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925 i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. Möjligen kan man också tillägga att hon i vårt östra grannland sannolikt anses vara finsk.

"Triumf att finnas till ..."

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Just nu - september 2025

Det är sanslöst nog redan en ny månad och dags att besvara frågor på Kulturkollo om vad jag sysslar med just nu. Nu är vi inne i september, en favoritmånad och på jobbet är det minst sagt full fart. Därför särskilt viktigt att ägna fritiden åt bra saker.

Just nu läser jag med både ögon och öron Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Mina vänner av Fredrik Backman. Hittills är inte Adichies bok riktigt allt jag hoppats på, medan Backman levererar. Sannolikt handlar detta om att jag behöver justera orimliga förväntningar.

Just nu lyssnar jag på gamla favoriter av BTS och längtar efter en comeback. 

Just nu tittar jag på tredje säsongen av TV-serien Huset Eliott, återkommer om den.

Just nu njuter jag av att huset äntligen är målat, grunden till växthuset är klar, frysen är full av bär och senaste canceruppföljningen var positiv.

Just nu längtar jag efter Bokmässan så klart.

Kulturkanons brister

Det finns mkt att säga om en kulturkanon rent generellt, utifrån hur den ska tas fram och hur den ska användas. Än mer finns att säga om en regering (med stödpartibihang) som nedmonterar kulturens förutsättningar. Men här ska jag bara kort fokusera på två saker: den manliga historieskrivningen och avsaknaden av arbetarförfattare.

I sin samtid hade dramatikern Alfhild Agrell stora framgångar, hennes pjäser var mer spelade och uppskattade på de svenska scenerna än Strindbergs. Överlag hade kvinnliga ”kulturskapare” en stark position under 1880-talet. I de litteraturhistoriska verk som skrevs kring och efter sekelskiftet uteslöts dock Agrell tillsammans med andra framstående kvinnor. Att detta nu sker igen är bedrövligt!

Agrells genombrott kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Karaktäristiskt för svensk litteraturhistoria är också den grupp författare som tillhörde arbetarklassen och ofta endast hade gått i folkskola. De lärde sig skriva genom eget läsande, studiecirklar och folkrörelsernas bildningsarbete. De här författarnas verk (t ex Moa Martinsons Mor gifter sig) är både ett kulturarv och en inspirationskälla för många av dagens författare som skriver om vår samtid. Ingen av dessa för Sverige unika författarskap finns med i vår kanon!

Moa Martinsons självbiografiska trilogi om flickungen Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor) handlar om barns och kvinnors tillvaro i en värld där alla måste slita för brödfödan. Den innehåller en nyanserad, lyhörd gestaltning av en mor-dotterrelation. Moa Martinson var den enda kvinnan bland proletärförfattarna och hennes böcker är skrivna för att ge en kvinnlig motvikt till alla de ”pojkskildringar” som skrevs.

Mer Tóibín i hyllan

Mästerlig och stor romankonst är ord som använts om Brooklyn och Long Island av Colm Tóibín. Romanerna handlar om den unga Ellis Lacey, som växer upp under svåra omständigheter på Irland innan hon får möjlighet att emigrera till USA. I andra romanen får vi fortsätta att följa huvudpersonen senare i livet.

Äntligen står böckerna i min bokhylla.

Tisdagstrion: Författare på A

Återigen har det blivit dags för Tisdagstrion; den här veckan vill Robert veta mer om böcker av författare som börjar på A. Jag valde att presentera ett helt gäng böcker av tre favoritförfattare. 

Copyright/fotograf: Manny Jefferson

Chimamanda Ngozi Adichie är en mycket populär författare, kanske särskilt så bland bokbloggare. Hon föddes i Nigeria och bor numera delvis i Nigeria, delvis i USA. Adichie skriver engagerande och lättlästa noveller, romaner och essäer om angelägna ämnen. Förutom romanerna och novellsamlingen nedan har på svenska getts ut manifestet Alla borde vara feminister samt essäerna Brev till en nybliven förälder och Anteckningar om sorg. 

En halv gul sol är en klassisk, episk berättelse, som utspelar sig under de dramatiska år då staten Biafra bildas. Lila hibiskus handlar om en välbärgad familj, vars inre familjeliv med en tyrannisk far, inte lever upp till det goda anseendet i samhället. Novellsamlingen Det där som nästan kväver dig har fokus på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Americanah är en underbar kärleksroman och så mycket mer. Den innehåller knivskarpa diskussioner om ras, kön - och hår. Just nu läser jag författarens nya roman Drömräkning.

Foto: Luis Mora

Kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. 

I Tjänarinnans berättelse/The Handmaid's Tale och uppföljaren Gileads döttrar har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Alias Grace är en ovanlig deckare där den unga pigan Grace Marks döms till fängelse för medhjälp till ett dubbelmord. Efter 30 år benådas hon, men var hon skyldig eller ej? Den postapokalyptiska Maddaddam-trilogin (Oryx och Crake, Syndaflodens år, Maddaddam) utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. 

Jane Austen, 1775 - 1817, var prästdotter och levde större delen av sitt liv inom familjekretsen. Jag älskar hennes författarskap framför allt för dess samhällskritik och fantastiska gestaltningar kvinnors livsvillkor. Annat jag uppskattar är de realistiska, detaljerade skildringarna av familjelivet på landsbygden. Austens romaner är dessutom fyllda av själviska, fåfänga och allmänt dryga karaktärer som beskrivs på ett härligt ironiserande sätt. 

Stolthet och fördom är en klassisk, historisk kärleksroman om förälskelse med förhinder och svårbemästrade mänskliga egenskaper som högmod och fördomsfullhet. Emma handlar om en mkt egensinnig ung kvinna, som tror att hon vet bäst när det gäller att smida äktenskapsplaner, särskilt för alla andra. Förnuft och känsla handlar om två systrar som söker kärlek/ekonomisk trygghet på olika sätt. Medan handlingen i de flesta av Austens romaner cirklar runt den första förälskelsens alla turer, är handlingen i Övertalning, liksom huvudpersonen Anne Elliot, mer mogen. Austens sista roman handlar helt enkelt om kärlek som inte förgås. Den är min favorit.