Läslistor

tisdag 4 april 2023

Edith Södergran och det kvinnliga jaget i konsten


Idag är det Edith Södergrans födelsedag och i år är det 100 år sedan hon avled. För att högtidlighålla hennes dag repriserar jag ett inlägg från 2015 om denna oförglömliga författare.
 
Som modernistisk lyriker ägnar sig Edith Södergran åt att översätta själen till språk. Hon inspireras både av den ryska futurismen och den tyska expressionismen, men resultatet blir något alldeles eget. Medan de manliga samtida diktarna tecknar en stereotyp bild av kvinnan (en symbol, ett kollektiv, det andra könet, det iakttagna könet) skapar Södergran både ett eget kön och ett eget jag. När hennes dikter börjar bli mer kända väcker de ofta anstöt eftersom det anses att det kvinnliga jaget tar för mycket plats i dikterna. Södergran svarar genom att mena det inte anstår henne att göra sig mindre än hon är(!).

I flera av Södergrans dikter experimenterar hon med olika sätt att utforska kvinnligheten på ett nytt och normbrytande sätt. Tydligast märks kanske detta i dikten "Vierge moderne" ur Dikter där paradoxerna avlöser varandra och gestaltar ett komplext, självständigt jag på sina egna villkor.

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

När Södergran, som kvinnlig livsbejakande vitalist, skriver om kvinnor i grupp i "Violetta skymningar..." ur Dikter är det hjältemod, styrka, sinnlighet, frihet och oförutsägbarhet som betonas. Mannen i samma dikt beskrivs i negativa ordalag och diktaren betonar att den bild mannen skapat av kvinnan härmed förkastas.

Violetta skymningar...

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Ytterligare ett exempel på kollisionen mellan mannen förväntningar och den verkliga kvinnan är den subtilt erotiska dikten "Dagen svalnar...", vars sista vers ofta citeras.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Läs gärna mer:
Barbro Gustafsson Rosenqvist
Ebba Witt-Brattström
Cecilia Hammarström
Annina Rabe
Bernur

2 kommentarer:

  1. Eeva Kilpi har väl skrivit den sista dikten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är fjärde strofen i Södergrans dikt Dagen svalnar, https://litteraturhistorien.se/diktanalys-dagen-svalnar.html

      Radera