Läslistor

fredag 3 januari 2020

Svartstilla


Hur mycket "får" man egentligen sörja? Och hur länge? Får man lägga sig under makens gamla jacka och gå ner sig i sorgen? Ja, tycker den sörjande. Nej, tycker omgivningen som inte kan förstå djupet i förlusten av livskamraten, längtan efter den man haft vid sin sida nästan hela livet. Om rätten att få sörja som man vill/behöver handlar den underbart vackra lilla romanen Svartstilla av Susanne Skogstad. Det har tagit mig lång tid att läsa boken, trots att texten är poetisk, luftig och vacker. För jag har velat låta alla känslor ta plats inuti mig och det har krävts lugn och ro att orka dela den djupa sorgen och smärtan med änkan.

Romanen handlar således om en änka som förlorat sin make efter ett långt liv tillsammans. Paret har levt mycket nära varandra och delat det mesta. Att förlora maken är därför även att förlora sig själv. Men detta blir för svårt för de tre vuxna barnen att förstå och hantera. De behöver ha sin mor kvar och försöker på alla sätt att skingra hennes förtvivlan och få henne att ta tag i det praktiska med att leva igen. Men modern vill inte gå vidare, hon vill leva kvar bland och i minnena av den tid då hon var en del av ett vi.

Andas.
Känner hur jag saknar dig.
Men du kommer inte tillbaka.
Och vi är inte tillsammans.
Och jag är inte fru.
Och jag är inte mor.
Och jag är inte längre någon. 

Med ett lågmält, fåordigt, lite högtravande språk gestaltar författaren sorgen hos den som blir kvar. Som läsare blir man djupt gripen av tyngden i ensamheten och frustrationen över att inte få vara ifred i sin sorg. Mycket läsvärt!

SVARTSTILLA
Författare: Susanne Skogstad
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Johanna, Litteraturmagazinet

4 kommentarer: