Läslistor

måndag 26 augusti 2013

Torka aldrig tårar utan handskar

Torka aldrig tårar utan handskar - Döden av Jonas Gardell, utgiven av Norstedts, 2013

Så har jag då både sett TV-serien och läst (lyssnat på) alla delarna av Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Jag har också vunnit signerade exemplar av alla böckerna och väntar på att få dem i min postlåda. När jag nu ska skriva om böckerna vet jag inte riktigt vad jag ska kalla inlägget. Det blir inte någon regelrätt recension, kanske kan man kalla det för en personlig reflektion. För det här inlägget kommer att bli både personligt och privat.

1982 tog Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning.

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

12 kommentarer:

  1. Vad intressant att läsa om din personliga jämförelse och att du ger fler perspektiv till miljöbeskrivningarna (inte minst den där vita älgen som många av oss retas sig på).

    SvaraRadera
  2. Tack för ett mycket fint inlägg! Jag ser fram emot att läsa sista delen i trilogin!

    SvaraRadera
  3. Jag ryser när jag läser din text. Mycket bra skrivet!

    SvaraRadera
  4. Jättefint skrivet, måste vara väldigt speciellt när en fiktiv skildring kommer så nära det verkliga (jag tycker det känns nära för att det utspelar sig i Värmland och jag har inte ens varit i Koppom...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man blir så engagerad i minsta detalj. Både jag och maken protesterade högljutt när Gardell läste att det inte fanns några VPKare i skolan, vi var ju ett helt gäng!

      Radera
    2. Nåja, vi kanske inte var fler än 2-3...

      Radera
  5. Det måste ju vara alldeles väldigt speciellt att komma så nära! Det tycker jag han är skicklig på, det räckte för mig att jag var så nära i ålder och alltså sett men ändå inte sett allt som skedde. Många funderingar kring vilken skyddad värld man kan leva i...

    SvaraRadera
  6. Vad fint och personligt skrivet! Samma år och samma skola måste vara en speciell känsla.

    SvaraRadera
  7. Ja, det kändes verkligen märkligt att berättelsen liksom kröp in i mitt förflutna.

    SvaraRadera
  8. Som andra redan skrivit så var det en mycket fin text och jag förstår att det måste känns konstigt när ni gick på samma skola samtidigt och fikade på samma café. Märkligt. Det är något jag faktiskt undrar hur det känns. Men det är inte många som skriver om Lidköping, så jag vet inte om jag någonsin kommer att få veta :)

    SvaraRadera
  9. Jag håller verkligen med om att det är ett storverk! Jag kan bara försöka tänka mig hur nära berättelsen måste kännas när den så tangerar din egen uppväxt. Även om det inte alls är samma typ av berättelse så hade jag samma känsla när jag läste Ester Roxbergs Antiloper, den utspelade sig i min hemstad under min ungdomstid och de gick på gator och caféer jag också gått på i den åldern de var. Det är en märklig känsla.

    Också en fantastiskt fint skriven text!

    SvaraRadera